Malcolm Munthe tillhör en av de mer omskrivna brittiska karaktärerna under andra världskriget och har täckt sin egen livshistoria i sin bok ”Sweet is war” samt i korthet i boken ”Det hemliga ögat”
Malcolm Munteh var först utsänd sabotör och brittisk agent i vinterkriget 1940 (där han bland annat smugglade brittiska vapen över svenska järnvägsnätet från norska kusten under flagg att det var jordbruksredskap till finska armén). Senare var han aktiv i Norge under tyska invasionen, där han jobbade för att samordna brittiska och norska styrkor vid brittiska expeditionen, bland annat som officer över norska styrkor som höll stånd i Nordnorge, där han bland annat träffar på svenska frivilliga, vilket framkommer i boken om Jan Danielsen tid som frivillig i norska armén (Jan och Nordens Frihet). Flykten från Stavanger, där Munthe stannar onödigt länge för att säkerställa att viktiga papper förintas kan också sägas vara dramatisk..
När han greps av tyskarna vid invasionens slutskede och sedan lyckades fly till Sverige (bland annat genom att infiltrera en tysk enhet och underhålla dem med nazistisk dragspelsmusik på en del av resan som tog sex månader) var han mer eller mindre en legend inom brittiska underrättelsetjänsten för sin tid och orsaken till många av myterna om hur underrättelsearbete kunde se ut. Munthe var en märkbart aristokratisk personlighet, och i hans dödsruna kallas han en av Storbritanniens sista excentriker.
Väl över gränsen i Sverige, efter en dramatisk flykt från tysk fångenskap, tog sig Munthe till den brittiska legationen där han snabbt efter sin ankomst blev biträdande militärattaché och befordrades till major för sina insatser i Finland och Norge.
Som biträdande militärattaché befann sig Munthe snart i centrum för den brittiska verksamheten i Sverige. En av de saker Munthe hävdar att han hjälpte till med parallellt med mer fredliga sysslor var att skicka tungt vatten till Storbritannien för att varsko de allierade om de tyska planerna i Rjukan.
Andra verksamheter var bland annat att på olika sätt bistå norska motståndsrörelsen med kommunikationer, vapen och material av olika slag. Men också inte minst att hjälpa norrmän att ta sig till Storbritannien för att där tränas och delta på brittisk sida i kriget som kommandosoldater.
Innan SOE börjat leverera större sändningar via flyg och över svenska gränsen, försågs norska motståndsrörelsen med bland annat kulsprutepistoler via Stockholm genom Munthes gamla vänner från finska vinterkriget. Strax därefter genomfördes med Munthes hjälp en av de större aktionerna i Norge när järnvägslinjen Oslo-Bergen sprängdes.
Munthe nämner det som det tredje attentatet i Norge han är ansvarig för sedan han kom till Sverige. Dess efterverkningar är det som för över honom på tanken med ”Röda hästen”.
Ganska snart märkte Munthe att svensk polis, kontraspionaget och nazistsympatisörer försökte infiltrera hans nätverk av norska flyktingar och en och annan frivillig svensk, vilket forcerade fram tanken om en hemlig sabotageorganisation helt under hans (anonyma) befäl, på så sätt säker från infiltration. Inte minst pekades Munthe ut av norrmän som gripits vid gränsen och satts i svenskt fängelse (en av många gånger svenska regeringen skulle begära att Munthe lämnade Sverige).
Som aktiv i operationen nämner han en 20 årig svensk officer med norsk mor och välkänd svensk arkitekt till far – som dessutom var god vän med Sveriges utrikesminister! Han nämner också ”en svensk grevinna” (möjligen Amelie Posse) som hjälper honom med kontakter med svenska och norska frivilliga för sina operationer.
Nästa operation Munthe tog sig an fick namnet ”Operation Barbara”. En styrka på fem man som skulle undersöka järnvägen mellan Trondheim och Storlien i syfte att senare spränga den som man gjort med järnvägen Oslo–Bergen. Detta i syfte för att stoppa den tyska trafiken över svensk mark.
I planeringsstadiet på svensk sida gränsen greps två personer – Jan och Liv Guettler – och Munthe själv fick fly från svensk militär från platsen men undkom. Sverige ville, återigen, skicka hem Munthe vars jacka hittats på platsen för arresteringarna och förklara honom persona non grata. Storbritannien vägrade.
Det är efter denna ytterligare incident som Röda hästens mer konspiratoriska organisation på riktigt tar form. I grunden var det en fiktiv organisation där Munthe hänvisade till högre chefer och ett större nätverk inom norska motståndsrörelsen, men där allt i realiteten sköttes av honom själv. Han hade direktkontakt med rekryterna, som bara fick agera på order i brev signerade med en röd häst – en stämpel Munthe själv snidat fram av ett gammalt radergummi på sitt kontor på brittiska legationen. Syftet var att fortsätta med aktiviteterna, men i största möjliga mån, hålla det hemligt att det är en brittisk operation.
Idén bakom namnet fick Munthe från Grane, i Wagners operor valkyrian Brynhildes häst.
Därefter återupptogs planerna på ”Operation Barbara” men i ny organisatorisk skepnad och möjligen med nya rekryter. Arbetet med Röda hästen tog betydlig tid enligt Munthe, och det är också därför kapten Hugh Marks blir Munthes assistent – i realiteten den som hanterar Munthes ordinarie uppgifter och hans hjälpreda. Senare skulle Hugh Marks även ta över rollen som biträdande militärattaché (Se grupp Conny).
Röda hästen bygger under den här tiden bland annat upp en separat brevkorrespondens mellan rekryterna i Stockholm, där man använder sig av de många telefonkioskerna för befordran av de olika direktiv organisationen behövde. Överlag hävdar Munthe att systemet fungerande bra med fasta punkter för rekryter att hämta och lämna information på.
Som rekryter till Röda Hästen nämner bland annat Munthe en William ”Billy” Kinnear Millar, norsk medborgare men med brittisk far och brittiskt pass, uppvuxen i Storbritannien. ”Han såg ut som en av dem men tillhörde oss” och således perfekt för Röda hästens behov att framstå som en inhemsk organisation.
Vidare flyttade Röda hästen sin verksamhet från den brittiska legationen, som nyligen kommit på att svenska säkerhetstjänsten avlyssnat lägenheter, till Stockholms södra förorter för att ytterligare skapa avstånd mellan brittiska säkerhetstjänsten och Röda hästens behov av att framstå som norska motståndsrörelsen.
Därefter tar ”Operation Barbara” fart igen. De fem män Munthe tränat för uppdraget var fyra norrmän och en svensk.
Här nämns bland annat en Olsen, chef över gruppen, vars fru och flera barn Munthe före operationen fått över till svensk sida samt ordnat bostad åt.
En annan medlem är Billy Millar och en tredje, svensken, sannolikt den tidigare omnämnde officeren. En fjärde medlem i gruppen kallas helt enkelt ”Alf”, den femte ”Andersson”.
Operation ”Barbara” visade sig snart ha gått åt skogen, gruppen hade irrat sig in på norsk sida och hamnat i gräl med varandra. Nämnde ”Alf” hade blivit identifierad av svensk polis och fick därefter hjälp av Munthe att fly landet. Hela gruppen hade dock lyckats undgå att bli tillfångatagna av den svenska patrull som stött på dem vid gränsen. Snart fick dock gruppen återigen propåer från brittisk sida att återuppta försöken mot den tyska trafiken på svensk järnväg.
Röda hästens nästa steg blev dock att agera inom Sveriges gränser. Den tidigare gripne Jan Guettler skulle transporteras från Stockholm till fängelset i Falun. I en skog strax utanför Falun försökte gruppen helt enkelt överfalla fångtransporten för att befria honom, man var dock obeväpnade och polisbilen lyckade slita sig loss från gruppen – som bör varit andra än de fem redan nämnda.
Röda hästen hade nu efter en tids aktivitet också börjat få viss infrastruktur. På en ö i Stockholms skärgård förvarade Munthe en hel del vapen och med hjälp av en kontakt han bara kallar ”S” – en svensk – tränades gruppen bland annat i nyttjandet av tidsinställda bomber.
Det enda som framkommer om S är att han ägde en bogserbåt, bodde i skärgården och var övertygad antinazist. Hans främsta roll i gruppen var distribution och undangömmande av de vapen Munthe ordande till gruppen. Det är mycket noterbart att det är den svenska grevinnan som ordnar kontakten mellan S och Malcolm Munthe.
Det är också noterbart att Munthe påpekar att innan nya operationer upptas av Röda hästen så får ”Barbaragruppen” resa till Shetlandsöarna där de genomgår en rigorös träning som brittiska kommandosoldater. De återvänder till Norge i en norsk fiskebåt ”beväpnade till tänderna”. Strax därefter sprängs också ursprungsmålet för Operation Barbara: järnvägslinjen Storlien–Trondheim. Röda hästen har nu formellt genomfört sin första lyckade aktion.
Denna gång har dock gruppen inte lika tur och två av medlemmarna grips av svensk militär vid gränsen. Återigen kräver Sveriges regering att Munthe lämnar landet omedelbart. Denna gång ställs kraven även från brittisk sida och Munthe själv medger att hans arbetet föranlett ”ett hellsickes gräl i London” och att stämningen är sådan på legationen, som i mångt och mycket ej känt till Röda Hästen, att han själv uppger att han ”ser fram emot att åka hem””.
Munthe räddas ironiskt nog av Heinrich Himmler. Himmler avser nämligen att besöka Oslo. Röda hästens nästa operation blir att likvidera SS högste chef, namnet blev logiskt nog ”Operation Himmler”.
Men innan denna operation går av stapeln drabbas organisationen av ytterligare bakslag. Dels framgår det med tydlighet att fritagningsförsöken av Jan Guettler misslyckas.
Guettler skulle senare frigivas genom diplomatiska påtryckningar från Storbritannien och dog på slagfälten i Flandern i krigets slutskede.
Dels har Billy Millar från ”Barbaragruppen” också gripits och sitter i fängelset Långholmen i Stockholm. Tillsammans med Millars fru planerar Röda hästen ett fritagningsförsök. Med på aktionen är också kapten Hugh Marks. Operationen misslyckas dock i sitt kritiska skede, då Millar upptäcks när han håller på och filar upp sitt fängelsefönster, med Marks väntande utanför.
Gruppen försöker därefter få Millar förflyttad till sjukhusflygeln för att där befria honom, men de förgiftade äpplen de skickar in för att ge honom sjukdomssymptom drabbar istället en svensk fångvaktare.
En annan sak om fritagningsförsöket irriterar Munthe betydligt i memoarerna, är att en av operationens svenska frivilliga är uppenbart berusad vid tillfället.
Därefter måste gruppen koncentrera sin styrka på ”Operation Himmler”.
Genom hjälp och samarbete med norska motståndsrörelsen får gruppen över två kulsprutor och sätter upp en lägenhet mitt emot där Himmler antas anlända med tåg i centrala Oslo. Dock ändrar SS-chefen resväg i sista stund så aktionen måste ställas in, efter att man väntat på Himmler i 14 timmar.
Strax därefter stormar tysk polis lägenheten – men gruppen ledd av Johnny Pevik (en av Munthes centrala norska kontakter) från norska motståndsrörelsen undkommer. Misslyckandet undergräver dock Munthes position i Stockholm betydligt.
Den sista operationen Röda hästen åtar sig blir att på svensk sida gränsen aptera tidsinställda bomber på järnvägslinjerna som sedan ska sprängas på norsk sida, helst i Oslo, i syfte att skada den tyska trafiken. Med hjälp av S tränas gruppen i en ny form av ”pennbomber”, tidsfördröjda bomber.
Uppgiften var relativt enkel. Röda hästen skulle förmå en svensk tjänsteman vid järnvägen att lägga bomben på ett av ammunitionstågen, en specifikt viktig måltavla, vid en svensk station någon gång mellan 15 och 20 juli 1941 när tåget skulle anlända.
Munthe beskriver bomben som ”kraftigare och bättre än någon vi haft tidigare”. Bomben görs i ordning med hjälp av ”norska experter”.
Parallellt med att gruppen förbereder sin sista operation ställs alltmer högljudda krav på att Munthe ska lämna Sverige efter misslyckandet i Oslo och de tidigare fadäserna. Han uppger flera gånger i sin memoarer en känsla av att han inte är gjord för underrättelsearbete i ett neutralt land, utan är en utbildad sabotör, en soldat.
Dagarna före han lämnar Sverige så försöker också tyska, eller svenska nazister, attackera honom öppet vid hamnen vid Norrmälarstrand. Munthe slår ihjäl en av nazisterna under kaotiska former. Ett par senare hittas liket av en okänd man i ankarkättingarna till en bogserbåt.
Återkommande misslyckanden och ett mordförsök mot Munthe, samtidigt som svenska staten upprepade gånger kräver att han lämnar landet, blir slutet för hans karriär på brittiska legationen i Stockholm. Och det blir ingen diskret avslutning av den illegala delen av hans verksamhet.
Den 19 juli exploderar ett tyskt ammunitionståg i Krylbo – ”Krylbosmällen” eller ”Krylbokatastrofen”. I Sverige blir den officiella linjen att detta är en olycka. Det är dock värt att notera att ansvarig polischef för ärendet är ingen mindre än Harry Söderman, en personlig god vän med Peter Tennant, SOEs faktiska chef på brittiska legationen. Harry Söderman var dessutom övertygad antinazist och ledde senare träningen av norska polistrupper. I spetsen för dessa trupper avsatte han efter tyskarnas kapitulation personligen Gestapochefen i Oslo och befriade fångarna i koncentrationslägret Grini.
Malcolm Munthe skriver i boken ”Det hemliga ögat” om slutet av sin tid på brittiska legationen:
”Jag hade fått stränga order om att inte låta något mer springa i luften (efter Operation Himmler) innan man ordnat med min avresa från Sverige, men vid det här laget var det inte så lätt att hålla in min hästar. Jag gjorde uppriktigt sagt allt jag kunde för att kalla hem mina ”vänner”, men det var redan för sent (…) Nästa dag kom tidningarna med nyheten om att godståget, som naturligtvis transporterade ”tysk Röda kors-utrustning”, hade exploderat på bangården i Krylbo. Ingen dödades, Gud vare lov, men stationen blev illa härjad. Samma kväll lämnade jag Stockholm.”
Före sin avresa lämnade Malcolm Munthe över sina uppgifter och arkiv till sin efterträdare kapten Hugh Marks, som är kopplad till bland annat Grupp Conny. Organisationen Röda hästen avvecklades dock samtidigt som Malcolm Munthe lämnade Sverige, nya antifascistiska nätverk skulle anta andra former och namn.
Malcolm Munthe omplacerades för mer krigiska uppgifter och skadade sig vid landstigningen och striderna i södra Italien men överlevde kriget och blev en av Storbritanniens mest berömda SOE-män, även om han ansåg verksamheten i Sverige hörde till hans mer misslyckade verksamheter. Det är inte för inte han ansåg sig vara mindre lämpad för hemlig verksamhet i ett neutralt land. Hans bok ”Sweet is war” rekommenderas.
