Två intressanta dokumentärer

Osvaldmunument-c-1200x900

Det är mellandagar och nyår. Fortfarande så finns det mer fritid än vanligt för folk att ägna en eller två timmar åt dokumentärer online, läsa böcker och annat smått och gott.

Demokratikämparna vill rekommendera två stycken dokumentärer i år. Det har inte direkt med sidans innehåll att göra men är mycket närbesläktat.

Den första dokumentären Sabotörer i Mörke handlar om Osvaldgruppen i Norge som fram till 1995 inte ens erkändes som en del av norska motståndsrörelsen, trots att de utförde uppdrag åt Milorg och under tre års tid var den enda aktiva motståndsgruppen. Gruppen leddes av spanienveteranen Asbjörn Sunde som också förvägrades hedersbetygelse som krigshjälte efter kriget, trots att han var Norges kanske mest aktiva gerillaledare fram till 1944.

Dokumentären är gjord med bakgrund till den nya forskning som skedde 2009 kring gruppen och som lyfte fram gruppens aktiviteter i nytt ljus.  För den litterärt intresserade av Osvaldgruppen så finns en nyutgåva med nytt förord, kartor med mera av Asbjörns Sundes “Menn i mörkret” på Adlibris.

Den andra dokumentären handlar om upproret i Köpenhamn 1944, Istegades kamp mot nazisterna som lyfter fram hur även motståndet i Danmark växer i slutet av kriget. Sedan tidigare finns ju även en bra spelfilm, Flamman och Citronen, om just den betydligt mindre danska motståndsrörelsen.

Slutligen vill jag påminna om Lars Gyllenhaals strålande bok Svenskarna som stred mot Hitler – som också kan bli en ypperlig helgläsning.

Advertisements

Ny i persongalleriet: Sir Peter Tennant


Peter Tennant, här tittandes mot kameran, 1957 i Finland.
Helsingsfors Museum.

Sir Peter Tennant var officiellt pressattaché på den brittiska legationen i Sverige 1939-1945. Hans egentliga uppdrag var att underminera tysk propaganda och Sveriges neutralitetspolitik och från och med 1940 är han en av de första som anställs inom SOE (Special Operations Executive) med särskilt inriktning på underrättelsetjänst. Han var således en brittisk spion, särskilt inriktad på Sveriges inrikespolitik. Han var också engagerad i att ge ut den antinazistiska tidningen Nyheter Från Storbritannien som under stora delar av kriget förbjuds av svenska staten.

I hans memoarer “Vid Sidan av kriget” framkommer han som en central figur bland svenska antinazister. Han är personlig vän med bland annat Amelie Posse (Tisdagsklubben), Harald Wigforss (Nordens Frihet), Harry Söderman(Polischef över norska polistrupperna), Charles Lindley (Transports ordförande), Karl Gehard, Ture Nerman (Trots allt!/Förbundet Kämpande Demokrati), Jacob Wallenberg (kopplingar till tyska motståndsrörelsen) m.fl. Väldigt många av de som nämns på denna sida återkommer i Tennants direkta vänskapskrets och binder dem sålunda till brittiska underrättelsetjänsten. I hans hem passerade utöver det även många flyktingar och norska motståndsmän, bland annat en person som han aldrig tog namnet av, men som visade sig varit med i aktionen i Rjukan mot tungvattenfabriken efter kriget, och gömt sig hos honom.

I dessa memoarer framkommer också att brittiska legationen samarbetade framförallt med Tisdagsklubben i att träna, utrusta och bygga en “stay behind” rörelse om Tyskland skulle invadera. Intressant nog tilldelar han svenska antifascister som större tillgång rörande radioteknik än SOE.

I memoarerna framkommer också att Eyvind Johnson, “en personlig vän”, introducerat Tennant för sex st anarkosyndikalister som på brittiska legationens vägnar kartlade tyska och nazistiska verksamheter. Det framkommer med all tydlighet att detta var en kuriositet, och att majoriteten av hans faktiska verksamhet ej nämns – i uppdragets natur sparas knappast protokoll – men bland annat rekryterade Tennent dubbelagenter på Tyska legationen. Det är också noterbart att han dyker upp hos svenska underrättelsetjänsten att ha lämnat över en väska med radiomaterial till en “radikal socialdemokrat”.

Tennant är också på plats för konstitueringen av Tisdagsklubben, men hävdar att Posse bad honom lämna rummet när klubben formerades. Han deltog själv aldrig i några möten efter detta, enligt honom själv. Han har även starka kopplingar till Nordens Frihet och deltar aktivt i ABS-Klubben. Bland de som tackas särskilt är Harald Wigforss.

Peter Tennant ådrog sig i viss mån ilska på sig från svenska staten men höll sig på god fot med den svenska antinazistiska rörelsen. Han var dock ej inbladad i den s.k. “Rickmanaffären” och säger att han ej hade någon koll på vad andra avdelningen av SOE (Operationer) eller vad Secret Service hade för sig. Det gjorde honom på något bättre fot med svenska staten än hans vänner och kollegor som Henry Denham, Malcom Munthe och George Binney som ådrog sig svenska statens direkta ilska. Secret Service sägs dock varit tacksam över att Svenskarna under hela kriget trodde att Tennant ledde denna avdelning, när han i själva verket var mer inriktad på att påverka svenska samhället genom propaganda, flyktingstöd, radiohjälp, desinformation m.m. Den rent militära delen skötte andra avdelningar.

Genom sina kontakter med journalister, kulturskapare, politiker (Vid ett tllfälle hjälpe han en ung Tage Erlander åka till Storbritannien bland annat), mäktiga och rika människor, men också delar av svensk fackföreningsrörelse så försäkrades en länk mellan svenska antinazister och de allierade. Hans arbete på brittiska legationen förblir ett mysterium men det är onekligen så att han var en mycket stor tillgång för i synnerhet de svenska antinazistiska journalisterna och offentliga personerna.

Stöd vår verksamhet!

Detta projekt har på kort tid gett relativt stor effekt. Trots att i allra högsta grad vara ett hobbyprojekt som görs på främst min fritid. Till min hjälp har jag dock en korrare som går igenom texter och annat efter publicering. Jag har också haft stor behållning och hjälp av vänner med litteratur- och historieintresse som hjälpt mig hitta nya källor. Till er är jag jättetacksam!  Sammanlagt så rör det sig över ett 20-tal böcker i referenslistan i dagsläget.

Detta projekt har också under hösten 2018 lett till två föredrag och under 2019 så talas det om fler tillfällen. Båda dessa tillfällen har skett i den moderna antifascistiska rörelsen som velat vetat mer om sin egen historia. Det uppskattar jag då det kan hjälpa till att förnya taktiker, strategier och politiska synsätt.

Men. Detta projekt kostar också pengar. Att ta ut en sida från Riksarkivet kostar 4 kronor. I fallet med Conny Andersson så innehöll akten mer än 500 sidor material, alltså över 2 000 kronor. Material som jag till stor del delar av mig av och kommer ha nytta av under lång tid framöver. När väl möjligheten finns kommer mer material också att släppas. För att kunna ta ut fler akter, kring fler personer, och sakta men säkert bygga ihop en helhetsbild så kommer det kräva ansträngningar på den privata ekonomin. Således så vilar detta projekt till stor del på om hur jag kan bedöma om jag kommer ha råd eller ej att t.ex ta ut material.  Desto mer pengar som finns i projektet, desto snabbare kommer det att gå.

Vidare så siktas det på en officiell publicering av projektet den första maj 2019, med en mer lättillgänglig hemsida. Så jag måste investera i portal för detta.

Vill du bidra till att Demokratikämparna blir mer kända och att fler och mer material görs tillgängligt så går det jättebra att swisha mig en gåva:

0727370532

Märk gärna insättningen med “Demokratikämparna” så sätter jag in pengarna under rätt konto.

Mvh
Stellan Elebro

Enorm uppdatering om Conny Andersson

Genom Riksarkivets och Säpos försorg så har en enorm uppdatering genomförts rörande “Grupp Conny” och deras inhemska verksamhet under 1940–1942. Där framträder för första gången resten av medlemmarna i gruppen samt anklagelser från säkerhetstjänstens källa om sabotageverksamhet, mord, beväpning, vapenstölder med mera – allt i samröre med allierade underrättelsetjänsten.

För den intresserade så har jag råmaterialet .

Tillagd: Gösta Rehn

Gosta_rehn
Gösta Rehn ägnade sin ungdom åt att bland annat vara viceordförande för tidskriften Clarté.

När finska vinerkriget bröt ut så deltog han som frivillig.

Väl hemma i Sverige igen pekas han ut att tillhöra innersta kärnan i “Grupp Conny” och i SÄPOs arkiv pekas Rehn ut som logistikansvarig för bland annat undangömmandet och insamlandet av vapen som de norgefrivilliga återvände med, enligt uppgift skall Conny Andersson gömt dessa hos medlemmar i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet.

Vapnen var ämnade till att brukas i första hand för en kommande befrielse av Norge, men även att användas mot svenska nazister och i sabotageverksamhet i Sverige. Ansvarig för gruppens beväpning är med största sannolikhet Gösta Rehn, och det finns ett flertal källor på att ett antal attentat också utfördes mot enskilda nazister i Sverige av gruppen. Även om detta ej kan styrkas då rapportörerna av dessa uppgifter utgör för dåligt underlag.
43828814_920885788103115_6163671858131501056_n

Gösta Rehn pekas återkommande ut som “nummer två” i “Grupp Conny” och medlem i den innersta kretsen enligt säpouppgifterna. Och omtalas i allmänhet om den som ansvarar över logistik och administration i enheten. Vid gripandet av Conny Andersson så förekommer även Gösta Rehn i förundersökningsmaterialet där han skall ha överlämnat ett register till Conny “med norgegrabbarna” – möjligen för att ha kollat igenom om det fanns politiskt eller på annat sätt tvivelaktiga figurer i den organisation som byggdes upp inför sabotage, kurir och spaningsverksamhet.  1943 blir Rehn anställd vid LO på heltid, ett kontor som används av Grupp Conny för att forsla material.

Rehn förblev Socialdemokrat hela sitt liv och vid sin död 1996 så var han en av Sveriges, möjligen världens, mest kända nationalekonomer. Tillsammans med Rudolf Meidner så tar Gösta Rehn fram den s.k. “Rehn-Meidner” modellen för full sysselsättning. Rehn är även med och tar fram den solidariska lönepolitiken. Han kan därför anses tillsammans med Meidner vara upphovsmannen till “Den svenska modellen” och välfärdssveriges ekonomiska grundfundament.

Förutom arbete på bland annat finansdepartementet hinner också Gösta Rehn vara chef inom arbetsfrågorna på OECD och var vid sin död hedersdoktor på Handelshögskolan.

Tillagd: Torsten Nilsson

Torsten_Nilsson

Torsten Nilsson hittar ni nu under persongalleriet. Han var ordförande för SSU under mellankrigsåren och känd för att ta sig in på nazistmöten för att störa och häckla motståndarna. Han avslutade sin karriär som social- och utrikesminister för Socialdemokraterna och under krigsåren var han partisekreterare.

Mötestörande verksamhet

Det finns otaliga exempel på hur främst SSU och kommunister störde nazistiska möten under mitten av 30-talet. I Umeå ska SSUare infiltrerat nazistmöten för att kasta tomater på mötestalaren. I Göteborg återfinns många berättelser om uppgörelser mellan SSU och nazistgarden, särskilt på Hisingen, som saknade polis. I Göteborg var uppgörelser mellan SSU och SA relativt vanliga och en känd episod är när SSU vräker en kärra full med nazistpropaganda i kanalen vid Östra Hamngatan.

Mycket av denna verksamhet skrevs aldrig ned eller protokollfördes. Framförallt är det nazister själva som vittnade om olika former av konfrontationer med deras skyddsstyrka SA.  Några från arbetarrörelsen, främst från SSU, har också berättat om olika aktiviteter. Bland annat målades helsinborgsnazisternas hus på Långvinkelgatan om en natt från brunt till rött .

Man vet dock att SSU på flera håll i landet hade både “Nattpatruller” för att riva ned affischer och annat samt att de hade organiserat “mötesstörare” som tog sig in på nazistmöten för att häckla talare och annat, ofta med slagsmål som följd. Om detta vittnar bland annat Torsten Nilsson som senare skulle bli social- och utrikesminister för Socialdemokraterna, och som gjorde sig känd just genom att förlöjliga nazister offentligt på 30-talet. Särskilt i SJöbo utmanas nazisterna av Torsten Nilssons SSU grupp, där polisen flera gånger hjälper nazisterna att fly.

Några andra nedslag kan nämnas från boken “Innan mörkret fallet” under kapitlet “Demokratins självförsvar”

23/4 – 33 – Stora Torget, Västerås. Nazister jagas in i ett kafé.
27/4 – 33 – Möte auditorium, Stockholm. 500-600 antifascister omringar mötet. Nazisterna jagas under skydd av polis, en grupp nazister kommer bort från polisen och slagsmål utbryter.
30/4 -33 Kristineberg. Stockholm. En docka med nazistuniform bränns upp av en folkmassa.
2/5 – 33 Nazistmöten i Borås med 1500 personer avbryts efter antifascister försökt ta fanor och annat från nazisterna. Beriden polis med sablar bryter upp mötet.
10/5 – 33 Högboda, Värmland. 1000 antifascister omringar ett nazistmöten med Furugård och dränker mötet med att sjunga “arbetets söner”
11/5 – 33 – Masthuggstorget. Göteborg. Nazistmöten avbryts och polisen lotsar bort nazister efter att antifascister brytit upp mötet med att sjunga “internationalen”
21/5 – 33 Nazistmöten på Hötorget i Stockholm. När mötet är över jagar en folkmassa iväg nazisterna till sitt högkvarter på Odengatan. Skottlossning utbryter. Ingen skadas.
11/7 – 33 Limhamn. Ridande polis rensar torget efter att folkmassan vänt ryggen mot nazisternas möte.

Denna våldspiral fortsatte fram till krigsutbrottet och det som skedde i Sverige kan man säga var en mindre form av krig som utspelade sig på riktigt i Tyskland och ÖSterrike under perioden.