Malcolm Munthe och den röda hästen

Malcolm Munthe tillhör en av de mer omskrivna brittiska karaktärerna under andra världskriget och har täckt sin egen livshistoria i sin bok ”Sweet is war” samt i korthet i boken ”Det hemliga ögat”

Malcolm Munteh var först utsänd sabotör och brittisk agent i vinterkriget 1940 (där han bland annat smugglade brittiska vapen över svenska järnvägsnätet från norska kusten under flagg att det var jordbruksredskap till finska armén). Senare var han aktiv i Norge under tyska invasionen, där han jobbade för att samordna brittiska och norska styrkor vid brittiska expeditionen, bland annat som officer över norska styrkor som höll stånd i Nordnorge (där han bland annat träffar på svenska frivilliga).

När han greps av tyskarna vid invasionens slutskede och sedan lyckades fly till Sverige var han mer eller mindre en legend inom brittiska underrättelsetjänsten för sin tid och orsaken till många av myterna om hur underrättelsearbete kunde se ut. Munthe var en märkbart aristokratisk personlighet, och i hans dödsruna kallas han en av Storbritanniens sista excentriker.

Väl över gränsen i Sverige, efter en dramatisk flykt från tysk fångenskap,  tog sig Munthe till den brittiska legationen där han snabbt efter sin ankomst blev biträdande militärattaché och befordrades till major för sina insatser i Finland och Norge.

Som biträdande militärattaché befann sig Munthe snart i centrum för den brittiska verksamheten i Sverige. En av de saker Munthe hävdar att han hjälpte till med parallellt med mer fredliga sysslor var att skicka tungt vatten till Storbritannien för att varsko de allierade om de tyska planerna i Rjukan.

Andra verksamheter var bland annat att på olika sätt bistå norska motståndsrörelsen med kommunikationer, vapen och material av olika slag. Men också inte minst att hjälpa norrmän att ta sig till Storbritannien för att där tränas och delta på brittisk sida i kriget som kommandosoldater. 

Innan SOE börjat leverera större sändningar via flyg och över svenska gränsen, försågs norska motståndsrörelsen med bland annat kulsprutepistoler via Stockholm genom Munthes gamla vänner från finska vinterkriget. Strax därefter genomfördes med Munthes hjälp en av de större aktionerna i Norge när järnvägslinjen Oslo-Bergen sprängdes.

Munthe nämner det som det tredje attentatet i Norge han är ansvarig för sedan han kom till Sverige. Dess efterverkningar är det som för över honom på tanken med ”Röda hästen”.

Ganska snart märkte Munthe att svensk polis, kontraspionaget och nazistsympatisörer försökte infiltrera hans nätverk av norska flyktingar och en och annan frivillig svensk, vilket forcerade fram tanken om en hemlig sabotageorganisation helt under hans (anonyma) befäl, på så sätt säker från infiltration. Inte minst pekades Munthe ut av norrmän som gripits vid gränsen och satts i svenskt fängelse (en av många gånger svenska regeringen skulle begära att Munthe lämnade Sverige). 

Som aktiv i operationen nämner han en 20 årig svensk officer med norsk mor och välkänd svensk arkitekt till far – som dessutom var god vän med Sveriges utrikesminister! Han nämner också ”en svensk grevinna” (möjligen Amelie Posse) som hjälper honom med kontakter med svenska och norska frivilliga för sina operationer.

Nästa operation Munthe tog sig an fick namnet ”Operation Barbara”. En styrka på fem man som skulle undersöka järnvägen mellan Trondheim och Storlien i syfte att senare spränga den som man gjort med järnvägen Oslo–Bergen. Detta i syfte för att stoppa den tyska trafiken över svensk mark.

I planeringsstadiet på svensk sida gränsen greps två personer – Jan och Liv Guettler – och Munthe själv fick fly från svensk militär från platsen men undkom. Sverige ville, återigen, skicka hem Munthe vars jacka hittats på platsen för arresteringarna och förklara honom persona non grata. Storbritannien vägrade.

Det är efter denna ytterligare incident som Röda hästens mer konspiratoriska organisation på riktigt tar form. I grunden var det en fiktiv organisation där Munthe hänvisade till högre chefer och ett större nätverk inom norska motståndsrörelsen, men där allt i realiteten sköttes av honom själv. Han hade direktkontakt med rekryterna, som bara fick agera på order i brev signerade med en röd häst – en stämpel Munthe själv snidat fram av ett gammalt radergummi på sitt kontor på brittiska legationen. Syftet var att fortsätta med aktiviteterna, men i största möjliga mån, hålla det hemligt att det är en brittisk operation.

Idén bakom namnet fick Munthe från Grane, i Wagners operor valkyrian Brynhildes häst. 

Därefter återupptogs planerna på ”Operation Barbara” men i ny organisatorisk skepnad och möjligen med nya rekryter. Arbetet med Röda hästen tog betydlig tid enligt Munthe, och det är också därför kapten Hugh Marks blir Munthes assistent – i realiteten den som hanterar Munthes ordinarie uppgifter och hans hjälpreda. Senare skulle Hugh Marks även ta över rollen som biträdande militärattaché (Se grupp Conny).

Röda hästen bygger under den här tiden bland annat upp en separat brevkorrespondens mellan rekryterna i Stockholm, där man använder sig av de många telefonkioskerna för befordran av de olika direktiv organisationen behövde. Överlag hävdar Munthe att systemet fungerande bra med fasta punkter för rekryter att hämta och lämna information på.  

Som rekryter till Röda Hästen nämner bland annat Munthe en William ”Billy” Kinnear Millar, norsk medborgare men med brittisk far och brittiskt pass, uppvuxen i Storbritannien. ”Han såg ut som en av dem men tillhörde oss” och således perfekt för Röda hästens behov att framstå som en inhemsk organisation. 

Vidare flyttade Röda hästen sin verksamhet från den brittiska legationen, som nyligen kommit på att svenska säkerhetstjänsten avlyssnat lägenheter, till Stockholms södra förorter för att ytterligare skapa avstånd mellan brittiska säkerhetstjänsten och Röda hästens behov av att framstå som norska motståndsrörelsen.

Därefter tar ”Operation Barbara” fart igen. De fem män Munthe tränat för uppdraget var fyra norrmän och en svensk.

Här nämns bland annat en Olsen, chef över gruppen, vars fru och flera barn Munthe före operationen fått över till svensk sida samt ordnat bostad åt.

En annan medlem är Billy Millar och en tredje, svensken, sannolikt den tidigare omnämnde officeren. En fjärde medlem i gruppen kallas helt enkelt ”Alf”, den femte ”Andersson”. 

Operation ”Barbara” visade sig snart ha gått åt skogen, gruppen hade irrat sig in på norsk sida och hamnat i gräl med varandra. Nämnde ”Alf” hade blivit identifierad av svensk polis och fick därefter hjälp av Munthe att fly landet. Hela gruppen hade dock lyckats undgå att bli tillfångatagna av den svenska patrull som stött på dem vid gränsen. Snart fick dock gruppen återigen propåer från brittisk sida att återuppta försöken mot den tyska trafiken på svensk järnväg. 

Röda hästens nästa steg blev dock att agera inom Sveriges gränser. Den tidigare gripne Jan Guettler skulle transporteras från Stockholm till fängelset i Falun. I en skog strax utanför Falun försökte gruppen helt enkelt överfalla fångtransporten för att befria honom, man var dock obeväpnade och polisbilen lyckade slita sig loss från gruppen – som bör varit andra än de fem redan nämnda.

Röda hästen hade nu efter en tids aktivitet också börjat få viss infrastruktur. På en ö i Stockholms skärgård förvarade Munthe en hel del vapen och med hjälp av en kontakt han bara kallar ”S” – en svensk – tränades gruppen bland annat i nyttjandet av tidsinställda bomber.

Det enda som framkommer om S är att han ägde en bogserbåt, bodde i skärgården och var övertygad antinazist. Hans främsta roll i gruppen var distribution och undangömmande av de vapen Munthe ordande till gruppen. Det är mycket noterbart att det är den svenska grevinnan som ordnar kontakten mellan S och Malcolm Munthe.

Det är också noterbart att Munthe påpekar att innan nya operationer upptas av Röda hästen så får ”Barbaragruppen” resa till Shetlandsöarna där de genomgår en rigorös träning som brittiska kommandosoldater. De återvänder till Norge i en norsk fiskebåt ”beväpnade till tänderna”. Strax därefter sprängs också ursprungsmålet för Operation Barbara: järnvägslinjen Storlien–Trondheim. Röda hästen har nu formellt genomfört sin första lyckade aktion.

Denna gång har dock gruppen inte lika tur och två av medlemmarna grips av svensk militär vid gränsen. Återigen kräver Sveriges regering att Munthe lämnar landet omedelbart. Denna gång ställs kraven även från brittisk sida och Munthe själv medger att hans arbetet föranlett ”ett hellsickes gräl i London” och att stämningen är sådan på legationen, som i mångt och mycket ej känt till Röda Hästen, att han själv uppger att han ”ser fram emot att åka hem””.

Munthe räddas ironiskt nog av Heinrich Himmler. Himmler avser nämligen att besöka Oslo. Röda hästens nästa operation blir att likvidera SS högste chef, namnet blev logiskt nog ”Operation Himmler”.

Men innan denna operation går av stapeln drabbas organisationen av ytterligare bakslag. Dels framgår det med tydlighet att fritagningsförsöken av Jan Guettler misslyckas. 

Guettler skulle senare frigivas genom diplomatiska påtryckningar från Storbritannien och dog på slagfälten i Flandern i krigets slutskede.

Dels har Billy Millar från ”Barbaragruppen” också gripits och sitter i fängelset Långholmen i Stockholm. Tillsammans med Millars fru planerar Röda hästen ett fritagningsförsök. Med på aktionen är också kapten Hugh Marks. Operationen misslyckas dock i sitt kritiska skede, då Millar upptäcks när han håller på och filar upp sitt fängelsefönster, med Marks väntande utanför.

Gruppen försöker därefter få Millar förflyttad till sjukhusflygeln för att där befria honom, men de förgiftade äpplen de skickar in för att ge honom sjukdomssymptom drabbar istället en svensk fångvaktare.

En annan sak om fritagningsförsöket irriterar Munthe betydligt i memoarerna, är att en av operationens svenska frivilliga är uppenbart berusad vid tillfället.

Därefter måste gruppen koncentrera sin styrka på ”Operation Himmler”.

Genom hjälp och samarbete med norska motståndsrörelsen får gruppen över två kulsprutor och sätter upp en lägenhet mitt emot där Himmler antas anlända med tåg i centrala Oslo. Dock ändrar SS-chefen resväg i sista stund så aktionen måste ställas in, efter att man väntat på Himmler i 14 timmar.

Strax därefter stormar tysk polis lägenheten – men gruppen ledd av Johnny Pevik (en av Munthes centrala norska kontakter)  från norska motståndsrörelsen undkommer. Misslyckandet undergräver dock Munthes position i Stockholm betydligt.

Den sista operationen Röda hästen åtar sig blir att på svensk sida gränsen aptera tidsinställda bomber på järnvägslinjerna som sedan ska sprängas på norsk sida, helst i Oslo, i syfte att skada den tyska trafiken. Med hjälp av S tränas gruppen i en ny form av ”pennbomber”, tidsfördröjda bomber.

Uppgiften var relativt enkel. Röda hästen skulle förmå en svensk tjänsteman vid järnvägen att lägga bomben på ett av ammunitionstågen, en specifikt viktig måltavla, vid en svensk station någon gång mellan 15 och 20 juli 1941 när tåget skulle anlända.

Munthe beskriver bomben som ”kraftigare och bättre än någon vi haft tidigare”. Bomben görs i ordning med hjälp av ”norska experter”.

Parallellt med att gruppen förbereder sin sista operation  ställs alltmer högljudda krav på att Munthe ska lämna Sverige efter misslyckandet i Oslo och de tidigare fadäserna. Han uppger flera gånger i sin memoarer en känsla av att han inte är gjord för underrättelsearbete i ett neutralt land, utan är en utbildad sabotör, en soldat.

Dagarna före han lämnar Sverige så försöker också tyska, eller svenska nazister, attackera honom öppet vid hamnen vid Norrmälarstrand. Munthe slår ihjäl en av nazisterna under kaotiska former. Ett par senare hittas liket av en okänd man i ankarkättingarna till en bogserbåt.

Återkommande misslyckanden och ett mordförsök mot Munthe, samtidigt som svenska staten upprepade gånger kräver att han lämnar landet, blir slutet för hans karriär på brittiska legationen i Stockholm. Och det blir ingen diskret avslutning av den illegala delen av hans verksamhet.

Den 19 juli exploderar ett tyskt ammunitionståg i Krylbo – ”Krylbosmällen” eller ”Krylbokatastrofen”. I Sverige blir den officiella linjen att detta är en olycka. Det är dock värt att notera att ansvarig polischef för ärendet är ingen mindre än Harry Söderman, en personlig god vän med Peter Tennant, SOEs faktiska chef på brittiska legationen. Harry Söderman var dessutom övertygad antinazist och ledde senare träningen av norska polistrupper. I spetsen för dessa trupper avsatte han efter tyskarnas kapitulation personligen Gestapochefen i Oslo och befriade fångarna i koncentrationslägret Grini.

Malcolm Munthe skriver i boken ”Det hemliga ögat” om slutet av sin tid på brittiska legationen: 

”Jag hade fått stränga order om att inte låta något mer springa i luften (efter Operation Himmler) innan man ordnat med min avresa från Sverige, men vid det här laget var det inte så lätt att hålla in min hästar. Jag gjorde uppriktigt sagt allt jag kunde för att kalla hem mina ”vänner”, men det var redan för sent (…) Nästa dag kom tidningarna med nyheten om att godståget, som naturligtvis transporterade ”tysk Röda kors-utrustning”, hade exploderat på bangården i Krylbo. Ingen dödades, Gud vare lov, men stationen blev illa härjad. Samma kväll lämnade jag Stockholm.”

Före sin avresa lämnade Malcolm Munthe över sina uppgifter och arkiv till sin efterträdare kapten Hugh Marks, som är kopplad till bland annat Grupp Conny. Organisationen Röda hästen avvecklades dock samtidigt som Malcolm Munthe lämnade Sverige, nya antifascistiska nätverk skulle anta andra former och namn.

Malcolm Munthe omplacerades för mer krigiska uppgifter och skadade sig vid landstigningen och striderna i södra Italien men överlevde kriget och blev en av Storbritanniens mest berömda SOE-män, även om han ansåg verksamheten i Sverige hörde till hans mer misslyckade verksamheter. Det är inte för inte han ansåg sig vara mindre lämpad för hemlig verksamhet i ett neutralt land. Hans bok ”Sweet is war” rekommenderas. 

 

Advertisements

Tage Sundberg och Karl Holmberg – Tåg 27/28


Tage Sundberg – ordförande i avdelning 65, Järnvägsmannaförbundet

Tage Sundberg var fackligt aktiv och ordförande i Järnvägsmannaförbundets avdelning 65 på SJs vagnhall i Hagalund. 1943 fick han genom kontakt med August Spångberg förfrågan om att hjälpa till med kurirtrafiken mellan Sverige och norska motståndsrörelsen. Tage accepterade uppdraget med ett krav; att det inte skulle förekomma någon ekonomisk ersättning för hans tjänster.

Genom sina yrkeskunskaper lyckades Sundberg därefter hitta ett bra tåg med en ombyggd vagn som lämpade sig väl för att gömma försändelser i – Tåg 27 till Oslo och åter till Stockholm som Tåg 28.

Försändelserna fick Sundberg från Spångbergs kollega på norska ambassaden, Reidar Hedenmann genom olika och hela tiden varierade möten i Stockholm. Nattetid smög sedan, eller arbetare, Sundberg i hallarna och kunde gömma försändelsen. Minst en gång i veckan gick leveransen mellan Stockholm och Oslo, och från Oslo anlände alltid varje gång ytterligare ett paket som han tog tillbaka till Hedenmann.

1944 fick Tage Sundberg byta tjänst, då han skulle vidareutbildas i sitt arbete. Han överlät därför verksamheten till hans vän i socialdemokratiska facklubben, Karl Holmberg som rekryterades genom Spångberg och redaktören för järnvägsmannaförbundets tidning Signalen, Gunnar Dahlander efter Sundbergs rekommendationer.

Denna kurirlinje mellan Stockholm och Oslo pågick fram till februari 1945, varje vecka. I Holmbergs dagbok görs anteckningar om besök varannan dag i vissa fall. Holmberg bröt dock mot sin tystnadsplikt och för att få husfrid och inte ställa till det på hemmaplan berättade han om verksamheten för sin fru, som dock höll det hemligt.

Både Tage Sundberg och Karl Holmberg fick efter kriget Haakon VII´s Frihetsmedalj som tack för sina insatser för Norge.

Det är noterbart att det finns mycket som tyder på att denna linje, Tåg 27/28, användes som kontaktvägen mellan norska motståndsrörelsens ledning ”Kretsen” och norska exilregeringen i London. Författaren KG Hammarlund gör i boken ”Hemliga vägar” ett längre resonemang om att så kan vara fallet, men att inget kan ledas i bevis. Även om källor inom norska krigsarkiven pekar åt det hållet.

Men, om så var fallet, låg ansvaret för Norges i särklass viktigaste kommunikation – mellan ledning av regering och den av motståndsrörelsen – i händerna på de fackligt aktiva socialdemokraterna i vagnshallarna i Hagalund.  Som nattetid smög ned nästan varje dag för att lasta på och av försändelser för att sedan gå på hemliga möten med norska ambassaden. Kurirlinjen fick ett avbrott under hela kriget, efter en gestaporäd på norska sidan, men återupptogs tills krigets slutskede då norska motståndsrörelsen och regeringen hade tillförlitlig kontakt genom radio.

Båda fortsatte sitt fackliga arbete efter kriget.

A-linjen tillagd!

Efter en genomgång av nytt säpomaterial, samt två memoarer och vidare läsning i bland annat boken ”Mörkläggning” om Norrköpings antinazistiska motstånd, en bok som rekommenderas för övrigt, så har jag till sist sammanställt det enda vi i dag känner till om den s.k. ”A-linjen”. Alltså den radioperatörsorganisation som knöts till Tisdagsklubben och i långa loppet den brittiska ambassaden.

Detta innebär även att Einar Stråhles uppgifter i persongalleriet kommer korrigeras något då han intar en central roll.

Karl Emil Gösta Johansson


Karl
Emil Gösta Johansson  (”Internationelle kalle”) växte upp i Norrköping under mycket fattiga förhållanden och blev i tidig ålder Socialdemokrat inom partiets vänsterfalang, inspirerad bland annat av de många agitatorer han lyssnade på som barn som besökte staden.  Under nazismens framväxt i Norrköping på 30-talet deltog han och flera andra ”ungdomsklubbister” i aktioner mot det lokala nazistpartiet, något som lokala socialdemokraterna reagerade mot, utan effekt. Vid spanska inbördeskrigets utbrott anmälde han sig som frivillig till Internationella Brigaderna, som en av få socialdemokrater, men var sjuk stora delar av sin vistelse, tilll hans egna besvikelse.

När brigaden hemkallades reste också Kalle hem till Norrköping igen. Där aktiverade han sig i ABF och i Förbundet Kämpande Demokratis lokalavdelning och fortsatte sitt antifascistiska arbete, bland annat genom föreläsningar som sätter honom i kontakt med brittiska arbetarrörelsen, detta intresse i ABF skulle han behålla hela livet, även om han spenderar tiden efter spanska inbördeskriget som verkmästare vid en skofabrik.

Efter invasionen av Norge och Danmark ökar aktiviteterna och  Amelies Posses nätverk kring Tisdagsklubben tar kontakt med Johansson genom Svensk-Norsk Pressbyrås ombudsmän Einar Stråhle och Olov Jansson, både som också är anknutna till Nordens Frihet – men även tillhör Syndikalisterna.  Genom kontakter i arbetarrörelsen, ABF och antifascister – även från lokala borgerliga krafter i Norrköping han politiskt hela sitt liv haft som motståndare –  har han god renomé som någon man kan lita på. Att han ej var kommunist, inte ens enligt säkerhetstjänsten, stärkte antagligen förtroendet – och således påbörjades en mer professionell organisation byggas upp i Norrköping med Johansson ansvarig ledare.

Tack vare en oförsiktig norsk flyktings beteende hamnar Johansson i säkerhetstjänstens intresse och 1943 grips Johansson efter efterspaning på ett hotell i Stockholm med bland annat radiosändare från brittiska legationen. Kalle Johansson erkänner och säkerhetstjänsten är enig i att han träffat Peter Tennant, SOEs chef i Skandinavien, som överräckt väskan till Johansson. Väskan innehåller förutom radioutrustning, koder och propaganda från Storbritannien. Han döms därför till tre månaders fängelse för spioneri tillsammans med arbetskamrater han involverat i arbetet. Det blir säkerhetstjänstens största räd mot den s.k. ”A-linjen” och leder till ett 20 tal gripanden i Mellansverige.

I ”Internationelle Kalles” memoarer framgår att förutom att hjälpa flyktingar och bojkotta affärer som drevs av nazister i Norrköping var han utsedd ledare över en, och enda riktigt kända, enheterna i Tisdagsklubbens s.k. ”A-linje”. Där framkommer också att tanken var att träna Norrköpings A-linje till kommandosoldater i Storbritannien och att en annan del av organisationen medverkat i sabotage mot svensk krigsmakt. Det framkommer också att s.k. ”dödslistor” upprättats över Norrköpings nazister vid en eventuell tysk invasion och att Johansson gömt vapen i sin lägenhet för en sådan händelse. Johansson nekade hela tiden att han skulle tjänat främmande makt, i detta fall britterna, utan att han förberett sig för att slåss för Sveriges frihet från tysk ockupation.

I Norrköping blev han efter avslöjandet en tid arbetslös, men blev med tiden chef inom den kooperativa skotillverkningen. Redan före kriget hade han också viss kontakt med inrikesminister Gustav Möller i den frågan.

Efter kriget blev ”Internationelle Kalle” en av ABFs mest anlitande ombudsmän samt kommunpolitiker i Norrköping för Socialdemokraterna och han hjälpte också till att bygga folkhögskolor i Sverige samt arbetade som lärare och studiecirkelledare men han skulle att allt mer engagera sig i de internationella frågorna och deltog bland annat i kooperativa projekt i Afrika, Israel och Asien där han knöt starka band mellan den svenska och internationella arbetarrörelsen. Projekt som kan sägas la grunden för Sveriges internationellt goda rykte för arbetarrörelsens värderingar.  Han skulle tillbringa mer tid utomlands än hemma i Sverige med åren och blev med tiden en av Sveriges mest kända representanter i FN skrapan i New York där han bland annat guidade svenska besökare och arrangerade internationella möten.

Två intressanta dokumentärer

Osvaldmunument-c-1200x900

Det är mellandagar och nyår. Fortfarande så finns det mer fritid än vanligt för folk att ägna en eller två timmar åt dokumentärer online, läsa böcker och annat smått och gott.

Demokratikämparna vill rekommendera två stycken dokumentärer i år. Det har inte direkt med sidans innehåll att göra men är mycket närbesläktat.

Den första dokumentären Sabotörer i Mörke handlar om Osvaldgruppen i Norge som fram till 1995 inte ens erkändes som en del av norska motståndsrörelsen, trots att de utförde uppdrag åt Milorg och under tre års tid var den enda aktiva motståndsgruppen. Gruppen leddes av spanienveteranen Asbjörn Sunde som också förvägrades hedersbetygelse som krigshjälte efter kriget, trots att han var Norges kanske mest aktiva gerillaledare fram till 1944.

Dokumentären är gjord med bakgrund till den nya forskning som skedde 2009 kring gruppen och som lyfte fram gruppens aktiviteter i nytt ljus.  För den litterärt intresserade av Osvaldgruppen så finns en nyutgåva med nytt förord, kartor med mera av Asbjörns Sundes “Menn i mörkret” på Adlibris.

Den andra dokumentären handlar om upproret i Köpenhamn 1944, Istegades kamp mot nazisterna som lyfter fram hur även motståndet i Danmark växer i slutet av kriget. Sedan tidigare finns ju även en bra spelfilm, Flamman och Citronen, om just den betydligt mindre danska motståndsrörelsen.

Slutligen vill jag påminna om Lars Gyllenhaals strålande bok Svenskarna som stred mot Hitler – som också kan bli en ypperlig helgläsning.

Ny i persongalleriet: Sir Peter Tennant


Peter Tennant, här tittandes mot kameran, 1957 i Finland.
Helsingsfors Museum.

Sir Peter Tennant var officiellt pressattaché på den brittiska legationen i Sverige 1939-1945. Hans egentliga uppdrag var att underminera tysk propaganda och Sveriges neutralitetspolitik och från och med 1940 är han en av de första som anställs inom SOE (Special Operations Executive) med särskilt inriktning på underrättelsetjänst. Han var således en brittisk spion, särskilt inriktad på Sveriges inrikespolitik. Han var också engagerad i att ge ut den antinazistiska tidningen Nyheter Från Storbritannien som under stora delar av kriget förbjuds av svenska staten.

I hans memoarer “Vid Sidan av kriget” framkommer han som en central figur bland svenska antinazister. Han är personlig vän med bland annat Amelie Posse (Tisdagsklubben), Harald Wigforss (Nordens Frihet), Harry Söderman(Polischef över norska polistrupperna), Charles Lindley (Transports ordförande), Karl Gehard, Ture Nerman (Trots allt!/Förbundet Kämpande Demokrati), Jacob Wallenberg (kopplingar till tyska motståndsrörelsen) m.fl. Väldigt många av de som nämns på denna sida återkommer i Tennants direkta vänskapskrets och binder dem sålunda till brittiska underrättelsetjänsten. I hans hem passerade utöver det även många flyktingar och norska motståndsmän, bland annat en person som han aldrig tog namnet av, men som visade sig varit med i aktionen i Rjukan mot tungvattenfabriken efter kriget, och gömt sig hos honom.

I dessa memoarer framkommer också att brittiska legationen samarbetade framförallt med Tisdagsklubben i att träna, utrusta och bygga en “stay behind” rörelse om Tyskland skulle invadera. Intressant nog tilldelar han svenska antifascister som större tillgång rörande radioteknik än SOE.

I memoarerna framkommer också att Eyvind Johnson, “en personlig vän”, introducerat Tennant för sex st anarkosyndikalister som på brittiska legationens vägnar kartlade tyska och nazistiska verksamheter. Det framkommer med all tydlighet att detta var en kuriositet, och att majoriteten av hans faktiska verksamhet ej nämns – i uppdragets natur sparas knappast protokoll – men bland annat rekryterade Tennent dubbelagenter på Tyska legationen. Det är också noterbart att han dyker upp hos svenska underrättelsetjänsten att ha lämnat över en väska med radiomaterial till en “radikal socialdemokrat”.

Tennant är också på plats för konstitueringen av Tisdagsklubben, men hävdar att Posse bad honom lämna rummet när klubben formerades. Han deltog själv aldrig i några möten efter detta, enligt honom själv. Han har även starka kopplingar till Nordens Frihet och deltar aktivt i ABS-Klubben. Bland de som tackas särskilt är Harald Wigforss.

Peter Tennant ådrog sig i viss mån ilska på sig från svenska staten men höll sig på god fot med den svenska antinazistiska rörelsen. Han var dock ej inbladad i den s.k. “Rickmanaffären” och säger att han ej hade någon koll på vad andra avdelningen av SOE (Operationer) eller vad Secret Service hade för sig. Det gjorde honom på något bättre fot med svenska staten än hans vänner och kollegor som Henry Denham, Malcom Munthe och George Binney som ådrog sig svenska statens direkta ilska. Secret Service sägs dock varit tacksam över att Svenskarna under hela kriget trodde att Tennant ledde denna avdelning, när han i själva verket var mer inriktad på att påverka svenska samhället genom propaganda, flyktingstöd, radiohjälp, desinformation m.m. Den rent militära delen skötte andra avdelningar.

Genom sina kontakter med journalister, kulturskapare, politiker (Vid ett tllfälle hjälpe han en ung Tage Erlander åka till Storbritannien bland annat), mäktiga och rika människor, men också delar av svensk fackföreningsrörelse så försäkrades en länk mellan svenska antinazister och de allierade. Hans arbete på brittiska legationen förblir ett mysterium men det är onekligen så att han var en mycket stor tillgång för i synnerhet de svenska antinazistiska journalisterna och offentliga personerna.

Stöd vår verksamhet!

Detta projekt har på kort tid gett relativt stor effekt. Trots att i allra högsta grad vara ett hobbyprojekt som görs på främst min fritid. Till min hjälp har jag dock en korrare som går igenom texter och annat efter publicering. Jag har också haft stor behållning och hjälp av vänner med litteratur- och historieintresse som hjälpt mig hitta nya källor. Till er är jag jättetacksam!  Sammanlagt så rör det sig över ett 20-tal böcker i referenslistan i dagsläget.

Detta projekt har också under hösten 2018 lett till två föredrag och under 2019 så talas det om fler tillfällen. Båda dessa tillfällen har skett i den moderna antifascistiska rörelsen som velat vetat mer om sin egen historia. Det uppskattar jag då det kan hjälpa till att förnya taktiker, strategier och politiska synsätt.

Men. Detta projekt kostar också pengar. Att ta ut en sida från Riksarkivet kostar 4 kronor. I fallet med Conny Andersson så innehöll akten mer än 500 sidor material, alltså över 2 000 kronor. Material som jag till stor del delar av mig av och kommer ha nytta av under lång tid framöver. När väl möjligheten finns kommer mer material också att släppas. För att kunna ta ut fler akter, kring fler personer, och sakta men säkert bygga ihop en helhetsbild så kommer det kräva ansträngningar på den privata ekonomin. Således så vilar detta projekt till stor del på om hur jag kan bedöma om jag kommer ha råd eller ej att t.ex ta ut material.  Desto mer pengar som finns i projektet, desto snabbare kommer det att gå.

Vidare så siktas det på en officiell publicering av projektet den första maj 2019, med en mer lättillgänglig hemsida. Så jag måste investera i portal för detta.

Vill du bidra till att Demokratikämparna blir mer kända och att fler och mer material görs tillgängligt så går det jättebra att swisha mig en gåva:

0727370532

Märk gärna insättningen med “Demokratikämparna” så sätter jag in pengarna under rätt konto.

Mvh
Stellan Elebro