I åminne: Harry Järv

(Den här texten har tidigare publicerats på Stellans privata blogg holmsundarn)

I mitt arbete med Demokratikämparna så går man igenom hundratals numera ofta glömda personligheter från arbetarrörelsen som (aktivt) glömdes bort av såväl socialdemokratiska partiet som ytterlighetsvänstern under 60- och 70-talet. Inte sällan har jag funnit mycket inspiration för min egna utveckling. Delvis med sina personlighetsdrag men även sin politiska förståelse. I den politiska dimensionen mellan socialdemokrati och syndikalism – såsom Förbundet Kämpande Demokrati och ”englandsvännerna” på 40-talet framträder en radikal demokratisk tradition som är ytterst sympatisk. Det som enar dem ofta är tron på fortsatt demokratisering, rörelsesocialism och en avsky för bolsjevismens slavmentalitet. Här återfinns personer som Conny Andersson, Eyvind Johnson och Ture Nerman bland många andra. På individuell nivå är de också multikonstnärer och med en förmåga att leva ”ett helt liv” helt i enighet med den tidiga arbetarrörelsens bildningsideal och möjligen den “sista stora generationen” före 60-tals vänsterns genomslag och om jag får säga det själv, fördumning. Flera av dessa karaktärer och inspirationskällor kanske jag återkommer till i liknande krönikor. Det finns många jag tycker man ska dra inspiration ifrån som idag är bortglömda.

Men idag tänkte jag beröra en av dessa i folkbildningssyfte. Harry Järv.


” »Jag är egentligen bara bra på tre saker: kommatering, fotografering och närstrid.»”

Harry Järv är för efterkrigsvärlden känd framförallt i vårt grannlän Österbotten och i synnerhet bland finlandssvenskar där han föddes till en fattig bondfamilj i Korsholm. Hans far liksom många i Österbotten slogs på vita sidan 1918 men uppmanade Järv redan i en tidig ålder att läsa – ett intresse som krockade med Järvs egna äventyrlighet i skog och mark. Han blev också antagen just för att studera vidare, men då bröt kriget ut.

Soldaten
För de flesta finlandssvenskar så minns man Harry Järv för sin exceptionellt duktiga förmåga att leda patruller bakom fiendens linjer under fortsättningskriget. Redan under vinterkriget utbildades han tack vare sin ”naturliga förmåga” till vice plutonchef men kallades aldrig in. Under fortsättningskriget steg han snabbt i graderna till undersergeant och ledde sina mannar i finlandssvenska IR61 med sig själv längst fram. Över 200 patruller genomfördes. I de värsta stridigheterna förlorades en finsk soldat under Järvs ledning kontra minst 37 sovjetiska. Vid ett annat tillfälle intog man en sovjetisk stödpunkt med 10 soldater. I Österbotten ses därför Järv med rätta som en av krigets genuina krigshjältar. Den soldat som föll var också den enda som gjorde det under Järvs ledning, på 200 uppdrag.

Järv, som vid fronten ägnade mycket av sin tid att läsa och utveckla sina politiska åsikter, nådde dessa militära framgångar på metoder som ofta sågs och bespottas av betydligt mindre effektiva officerare. Järv decentraliserade trupperna, umgicks med sina soldater och delade deras vedermödor, ledde gruppen genom en form av direktdemokrati och baserade allt på frivillighet. Direkt ordergivning var ovanligt. Det gjorde hans soldater psykiskt stabila och motiverade för att strida med en stark lojalitet mot varandra och eniga i sina målsättningar. Bland annat skildras Järvs ledarskap i filmen ”Framom främsta linjen” och böckerna ”Ständig patrullverksamhet”, “Oavgjort i två krig” och ”Frontrapport”. Konflikterna med de mer konservativa officerarna, ofta med sympatier högerut, är välkända. I flera böcker om fortsättningskriget så står också Järv som fotograf då han ofta fotograferade ute i fält.

Järv skadades till sist av en mina i september 1943 och togs ur strid. Då hade han förtjänat tre frihetskors och två frihetsmedaljer. Tre generaler ville också se honom dekoreras med mannerheimordern – finlands högsta medalj – men detta avslogs av marsalken personligen av okända anledningar. De flesta tror idag att konservativa officerare helt enkelt baktalade honom inför Mannerheim för hans ”socialistiska” och ”omilitäriska” hållning – en hållning som mångt och mycket gjorde finska soldaterna till legender i striden mot de mer auktoritärt orderstyrda röda armén. Det är noterbart att Järvs ledningsstil idag präglar elitförband över hela världen.

Efter krigsslutet så tvingades Järv och hans vän och chef Martitinen fly Finland från den finska statspolisen som dominerades av kommunister och att man inte litade på den finska säkerhetstjänsten som också präglades av kommunistiska kommissarier. Av Mannerheim fick Marttinen uppdraget att bygga upp en motståndsrörelse i Sverige, det är också därför vi hittat moderna finska säkerhetstjänsten hela arkiv i Stockholm. Järv och hans mannar var de som ordnande flykten över Vasa till Holmsund som tog emot många av järvs närmaste mannar för vidare transport med tåg från Umeå till Stockholm.

Syndikalisten

Harry Järvs tid i den finska armén, hans fattiga bakgrund i Österbotten och hans idépolitiska utveckling gjorde Järv till en aktiv syndikalist livet ut, trots att han yrkesmässigt var chef över under hela sin karriär. Han själv kallade sig anarkist strax före sin död. Det bör man sätta i sin generations uppfattningar av ordet.

Inom syndikalisterna på 50-talet samlades flera med Järvs erfarenheter från kriget och stalinismen både i Spanien men också i Finland, Norge och Danmark. Fram till ”Nya vänstern” på 60-talet präglades SAC till stor grad av denna generations erfarenheter och tydliga ideologiska markering att både vara frihetliga och socialistiska. Det innebar också antikommunism.  I sin samtid var det också ett relativt stort fackförbund (i synnerhet t.ex. med idag) där man samarbetade med LO i viss mån.

Från ett kontor på Sveavägen där SAC och tidningen Arbetaren också har sitt huvudkvarter (en bit norrut från SAPs på samma gata) så samarbetade bland annat svenska syndikalister med amerikanska underrättelsetjänsten för att hålla koll på stalinistiska element, vilket är ett direkt arv från krigsåren då brittiska SOE samarbetade med SAC. Samtidigt så fanns fortfarande ett starkt band kvar genom Förbundet Kämpande Demokrati och andra antifascistiska organisationer (som Svensk-Norsk Pressebyrå) där socialdemokrater och syndikalister samarbetat under krigsåren både legalt och illegalt mot den svenska neutralitetslinjen. Man kan tala om en rörelsesocialisms starkaste tidpunkt där tyngdpunkten även långt utanför SAC var på individens frihet och demokratisk socialism.

Harry Järvs roll var att driva ideologin och teorin framåt och trots en samtid med många, för att inte säga hundratals, starka karaktärer i arbetarrörelsen som präglades av samma bildningsideal så sticker Järv ut med sin intellektuella skärpa och höga takt av litterär produktion. Trots sin uppenbara ideologiska hållning förblev han också mycket respekterad av socialdemokratiska intellektuella. Den nya vänstern, lockade av Stalin och Mao, och Järv såg mindre positivt på varandra. En konflikt som delades av hela hans generation i kretsen av radikala demokrater.

 

Den intellektuelle

Bland intellektuella är han kanske kändast mest för en lång bana som översättare och författare, och bland hans samtida också som ställföreträdande riksbibliotekarie på Kungliga biblioteket i Stockholm. Han är en av de som utan tvekan påverkat skandinavien i en mer progressiv kulturell inriktning.

Hans kändaste verk ” Prometheus’ eld: försvar mot maktmissbruk från mytisk tid till 1900-talet” läses fortfarande idag av mer radikala demokratiska krafter, och den rekommenderas,  även om det går att argumentera att hans insatser för att popularisera Franz Kafka är hans största intellektuella produkt där han utan tvekan är Sveriges största Kafkaexpert genom tiderna.

Han tog också en doktorshatt i filosofi och blev hedersdoktor i både Åbo och Uppsala. Han var blev också redaktör och skribent för ett flertal tidskrifter och var en framstående essäist. Bland hans verk så sticker intresset för Antiken och politik ut.

Ett av järvs aktivistiska drag fortsatte långt efter krigsinsatsen. Många gånger har ”purfinska” krafter, som sannfinländarna, försökt skriva om krigshistorien eller förminskat de finlandssvenska förbandens insatser. Järv var alltid skoningslös mot sådana försök och är en av dem som idag sett till så att även den sidan av finska befolkningen skrivits in i Finlands historia om kampen för sin självständighet. Trots upprepade försök att ”förfinska” historien.

Järv avled 2009 och ligger begravd i sin hembygd där han ses som en krigshjälte och frihetskämpe.

Förhoppningsvis får jag mer tid under semestern för att skriva om fler intressanta karaktärer jag tycker man ska känna till och ta inspiration ifrån.

Västerbottniska partisaner

96293607_10158102657484774_6499772724288684032_o
Denna fredag den 8.e Maj firas segern över fascismen 75 år. Stellan Elebro har tagit en titt på sitt älskade Västerbotten och dess antifascistiska kämpar.

I Västerbotten deltog många boende i gränsområdet till Norge med att hjälpa flyktingar och partisaner i norges frihetskamp .

Två västerbottningar sticker särskilt ut med sina bedrifter.

96288194_10158102657429774_4661771362937864192_n

Johan Walfrid Enocksson (“Den enögde vargjägaren i vilhelminafjällen) en legend inom jaktkretsar och med rötterna i västra götaland blev en pina för de tyska ockupanterna med sitt stöd och engagemang i den norska partisangruppen colton – inte minst hans kunnighet med sitt gevär drev tyskarna vansinniga. Vid flera tillfällen satte de jakt efter honom över gränsen in på svenskt territorium – som högst fick de tag på hans bössa som han dock ordnade tillbaka. Bilden på mannen med siluett (partisanövning på svenska sidan i västerbotten), samt skidbilden ovan är Johan Walfrid Enocksson. Hans syns också på bilden nedan vid stugan med sina kamrater.

95930782_10158102657464774_4555027260830121984_n

Grupp Coton hade sin bas för sina operationer i Joesjö – mellan Tärnaby och Hemavan, närmare bestämt i Atostugan (bilden i mitten) och fick stor hjälp av de lokalt boende. Inte minst av Albert Winka (till höger)  som bland annat spionerade på tyska operationerna för svenska försvarets räkning och tulltjänstemannen i Tärnaby Tobias Ward (beiga bilden till vänster, till höger står grupp Cotons befälhavare Arne Haegstad). En anmärkningsvärd sak med grupp coton – som var utbildade commandosoldater – var att de inte anlände med fallskärm över Norge utan att norska exilregeringen och svenska C-byrån samarbetade. Följdaktigen tog sig gruppen upp till Tärnaby först med Tåg till storuman, sedan med buss upp – i full beväpning!

Johan Enocksson överlevde kriget och fick Haakons frihetsmedalj för sina insatser som stridande och support till grupp Coton. I Skalmodal skall tyskarna blivit så förbannade så de lagt ut stora stenar i hakkorsformat på en fjälltopp för att be Luftwaffe om hjälp att hålla koll på området. Den uppmärksamme bör notera att det är svensk, och inte norsk, mark. Bilden nedan föreställer Grupp Coton som vilar ut i svensk jaktstuga vid Marsfjället.

37863165_10156385814479774_1655755960427216896_n

 

En mystisk kapten i Lingekompaniet

96295960_10158102657654774_2582822357756280832_n

Kapten Birger Sjöberg (porträttet), född och uppvuxen i Trondheim som Nils Meiersen Berdahl reste till Sverige 1937 och bodde i Bielete mellan Saxnäs och Stalon och livnärde sig som skogsarbetare och målare i två år. Hans liv och leverne är till stor del okänt men man antar att han rest till Sverige på grund av skulder och han skrev också in sig i svenska armén 1939 under svenskt namn.

Vid vinterkriget början så anmälde han sig som frivillig och slogs vid Sallafronten.
Vid återkomsten 1940 begav sig Birger sig sedan med en blandad grupp av svenskar, finnar och norrmän sig över västerbottensfjällen (12 svenskar, 12 norrmän, 7 finländare, i Enockssons bok utpekade i viss mån som spanienveteraner också) vid tyska angreppet för ansluta sig till de norska styrkorna.

Gruppen hamnade direkt i stridigheter på mofjället med tyska fallskärmstrupper och trots att ligga på reträtt och omorganisationer så slogs de febrilt enda vägen upp till Tromsö. Birger Sjöberg utmärkte sig och åkte därefter över till Storbrittanien där han blev kommandosoldat och tränades av SOE vid legendariska Kompani Linge.

Han befodrades fort och ingick i Lingekompaniets aktiviteter i Helgeland, i Mo i Rana området. Kompaniet deltog i bland krigets mest våghalsiga uppdrag och uppgörelser med tyska ockupationsmakten och förutom direkta aktioner smugglade gruppen vapen, tränade partisaner och utförde andra aktioner tillhörande en grupp som det mer eller mindre ryktbara Kompani Linge kunde hålla på med. Vid flera gånger hamnade de i direkt strid med de tyska styrkorna.

Det blev flera turer för Birger i Norge  men han föll i strid 1944 i Oladalen tillsammans med sina två kamrater. Vid begravningen 1945 (bilden) i Mosjön så vajade den svenska fanan och den svenska nationalsången sjöngs för hans insatser. Vid sin död var han hade han befordras till kapten. Hans änka kom senare i livet att bli fru till norska motståndsrörelsens chef Jens Christian Hauge.

Det finns ännu mer lokalhistoria där ute.

Inte minst de otaliga fjällbor som gömde flyktingar, gav förnödenheter till de många (ofta utsvultna och nästan ihjälfrusna) norska flyktingarna, agerade som kurirer, sprang små ärenden med information, samarbetade med en allierad underrättelsetjänst eller helt enkelt lät norska partisaner låna deras jaktstugor.

Dessa har av förklarliga skäl ofta ej trätt fram i historiebeskrivningen men här är några delar av västerbottens bidrag för Norges frihet och fascismens fall.

Den grupp som begav sig över Västerbottensfjällen, där 12 man pekas ut som svenskar, bör ha innehållit fler från just Västerbotten och i synnerhet kretsarna kring de som slagits i Finland. Och om man får tro boken om Enocksson, också möjligen i Spanien.

Intervju med Peter Tennant från 1990

Nedan följer en intervju med Sir Peter Tennant från 1990.

tennantkommerliten

Tennants affärer i Sverige förblir även i skrivande stund, 2020, ett mysterium även om många saker kunde slås fast både genom hans egen bok Vid sidan av kriget men också av andra brittiska författare och memoarer från den brittiska legationen, som fyller i luckorna för den ganska tystlåtne, men humoristiske, tennant. Man kan i alla fall

Vad man med klarhet vet, och vad som ej pratas om i intervjun, är hans centrala roll för den antifascistiska verksamheten i Sverige och Danmark som chef över SOE aktiviteten i Sektion D och således chef på samma sätt som de militärattachéer som Malcom Munthe och John Marks var och som förekommer ofta i säpoakter kring svenska antifascister, inte minst rörande dess mer militanta grenar. Tennant verkar dock valt mer, subtila, handlingssätt (i spåren av Rickmanaffären) och båda avfärdas i hans bok, men även en gång i svensk press efter kriget, som inkompetenta. Det står dock klart att han var rekryterad och i chefsposition i SOE och Sektion D över Svenska och Danska operationer (de senare skulle senare få en annan chef) långt före hans officiella titel.

Utåt sett var han och förblev han dock pressattaché och därför i nära samarbete med Ture Nerman och redaktionen kring Nordens Frihet under hela kriget. Han riktar också ett särskilt tack till Fighting Democracy, Förbundet Kämpande Demokrati. Hans huvudsakliga mål i den rollen var att “hålla Sverige på rätt sida i kriget” genom att sprida, läcka, skriva och bedriva opinion för de allierade i Sverige.

Man vet också att han var god vän och förtrodd med Amelie Posse och Tisdagklubben och han skall ha rådfrågats och konsulterats i frågan med Posse före klubben, eller om man så vill, samordningen drog igång.

Han var även god vän med Charles Lindley och de tillsammans organiserade bland annat skyddet av Herman Knufken som hölls gömd för de tyska myndigheterna under kriget. Ofta var de ute i Tennants båt Valkyria som återkommer i hans bok som ett säkert ställe för möten, flyktingar och man får anta, andra verksamheter.

I golfsällskapet finner vi ingen annan än Harry Söderman, som också intressant nog var den som utredde “katastrofen i krylbo” när ett helt tyskt tåg flög i luften. Vidare kan man notera att Max Manus vid sina stockholmsbesök efter aktioner i Norge valde tennants sällskap. Även Eyvind Johnson, redaktör på Nordens Frihet, verkar ha föredragit Tennants sällskap och synnerhet den gång när han anlände med sex st “anarkosyndikalister” (Termen i Tennants bok) som sedemera kom att spionera på tyska flottan med brittiska kameror. Det tål ju också att sägas att Tennant, i den mån den gick, övervakades av svenska säkerhetstjänsten vilket bland annat leder till gripandet av Kalle “Internationella Kalle” Johansson på ett hotell fullt med brittiskt material till den s.k. “A-linjen”

Som pressattaché så samarbetade han såklart med andra allierade tidningar och då också självklart Svensk-Norsk Pressbyrå där vi återfinner både Olov Jansson, Einar Stråhle och Willy Brandt. Alla tre värdig en updatering som denna.

Det mesta på denna sida kommer antingen i direkt, eller indirekt, kontakt med Tennants verksamheter på brittiska legationen. I artikeln framkommer också vidare äventyr. Både denna korta resumé samt artikel är dock bara ett “skrap på ytan” av hans egentliga insatser i skandinavien för att besegra fascismen i nära samarbete med allierade krafter i Stockholm som norrmän, danskar, tjecker, polacker – och de svenska antifascisterna.

Och när hans närmsta kollegor kom att träna, utbilda, beväpna och leda frihetskampen i Norge och Danmark i slutet av kriget så hade Tennant tålmodigt hjälpt till av vända den svenska opinionen. Vilka aktioner han gjort av mer, radikal, karaktär är fortfarande bara idag en samling indicier, gissningar, antaganden, myter, teorier och andrahandsuppgifter – men man bör ta med sig huvudet att han det här är en person med en s.k. “License to kill” – och med goda resurser, manskap, kontakter för att göra det också. Men allt man kommer mötas av är en ung britt i kostym, allt som oftast, på en fest i en spiontätt Stockholm på 40-talet och alltsomoftast för sådana i karaktärer, kring den svenska makteliten.

tennantliten

Det om något är väl ett ypperligt bevis på en brittisk spionchef. Kan man tycka.

Enjoy!

Demokratisk Allians – borgerlighetens slagskämpar?

slagsmalStellan Elebro tar en titt in i kopplingen mellan 40-talets antifascistiska organisationer och hur detta kom att inspirera till en organisation som idag anses vara en av de första högerextrema rörelserna i landet.

När jag har forskat på Förbundet Kämpande Demokrati så framkommer en historia som går vidare till slutet av 60-talet där förbundet huvudsakligen koncentrerar sig på brotten bakom järnridån samt i de fascistiska länderna. Framåt 60-talet finns en allt mer ökande irritation över ”den nya vänstern”.

Alliansen med främst de baltiska grupperna är stark från förbundets sida, men 1967 avvecklar förbundet kämpande demokrati sin verksamhet när Stockholmsavdelningen med Gillis Hammar i spetsen avvecklar sig själva. Det sista föredraget är en svada om ”den nya vänstern” av Ture Nerman som sammanfattat sin kritik i boken ”Sverige På Glid” 1965 – en formidabel utskällning av 60-talets ungdomskultur samt stöd till nordvietnam.

I samband med Kongokrisen (1960-1965) kom stora delar av Förbundet Kämpande Demokratis veteraner också att starta en tidning – Argument För Frihet och Rätt (1965–1990), som får sägas vara ett få teoretiska organen under kalla kriget i Sverige. Bland dem som medverkade i tidningen fanns Birger Nerman, Ture Nerman, Åke Thulstrup och kretsen kring Nya Tisdagsklubben och Gillis Hammar. Det var alltså några av de mest kända antinazistiska aktivisterna i svensk historia som med ren avsky vände sig mot 68-ornas ”nystalinism”. Ture Nerman var som bekant medgrundare av SKP och stalinist i sin ungdom, samt även en av få som träffat Lenin, besökt Moskva med mera. Det är kring denna krets som kritiken mot Sovjetunionens påverkan i Sverige blir som störst.

protest

Kring tidskriften Argument För Frihet och Rätt bildades 1967 ”kommittén för en demokratisk allians” – vars primära fokus var att tillsammans med gamla baltiska kamrater protestera mot Sovjetunionen samt att med andra kamrater t.ex. kämpa för Tjeckoslovakiens frihet. Precis som de tidigare gjort för Östtysklands arbetare och för Ungerns frihet 1956. Tillsammans med bland annat de baltiska organisationerna bildas “Junikommittén” av denna anledning.

tjeckien

Där dyker namnet för första gången upp i svensk press. Andra deltagare som nämns är bland annat Vilhelm Moberg. Alla delar i detta nätverk av anti-sovjetiska organisationer delar vid 60-talets slut samma premisser som Förbundet Kämpade Demokrati:
”Att kämpa mot alla totalitära stater”.

aktionsgruppejntjeckien

Politiskt är det en mycket blandad grupp som också åtnjuter sympatier från till exempel syndikalister sedan det nära samarbetet på 1930- till 1950-talen. Det rör sig på långa vägar sig inte om någon högerextrem gruppering..Vilket namnet – Demokratisk Allians – i dag associeras med.

flyktingar

Hur kunde Demokratisk Allians komma att bli synonymt med högerextremism? De omnämnda figurerna i sammanhanget åtnjuter offentlighetens fulla respekt även idag för deras livslånga engagemang mot fascismen och mot det imperalistiska Sovjetunionen.ture

Min teori är som följer: Demokratisk Allians må ha bildats av personer med direkta kopplingar till första generationens antifascister. Den generationen kom, även på andra håll – inte minst i fallet Hjalmar Mehr – på rak kollisonskurs med ”den nya vänstern” som grävt upp de marxist-leninistiska analyserna föregångarna till DA, som FKD och Trots Allt, bekämpat med frenesi på 1940-talet tillsammans med kamrater i Nordens Frihet.

När FNL-rörelserna växte och blev populära fanns det i Sverige ingen egentlig borgerlig motpol mot dem bland ungdomar. De som fanns av det aktivistiska slaget var DA, men de tillhörde inte den svenska borgerligheten vid denna tidpunkt. Svensk antikommunism var en förlegad och reaktionär skara överklassherrar – och sedan fanns det de som burit med sig arvet av en ”kämpade demokrati”-analys av mer handfast slag och dessutom betydligt mer folkligt förankrade och med nätverk direkt till de som kämpar bakom järnridån och äldre syndikalister. Samtidigt inom den “Nya vänstern” går det inte att komma ifrån att herrar som Jan Myrdal och andra fört vidare en ideologi som enklast just kan förklaras som  “nystalinism” när Vietnamrörelsen konsekvent begav sig mer vänsterut och kom under påverkan från krafter som aktivt förlöjligade de kommunistiska brotten mot mänskligheten. En inställning som knappast imponerade på kretsen kring demokratisk allians som i decennier samarbetat med bland annat baltiska exilflyktingar, tjecker, polacker och andra oppositionella krafter bakom järnridån.

Scenen var uppsatt för rond två mellan demokraterna och kommunisterna. Den här gången skulle dock utvecklingen gå åt ett helt annat håll.

lenin

Över tid, och inte minst i takt med otaliga sammandrabbningar inte minst i Göteborg, mellan DA och FNL-grupperna så verkar DA mer och mer utvecklas till en borgerlig utomparlamentarisk kamprörelse som kom att alltmer kretsa kring antikommunism – vilket såklart också lockar allt fler medlemmar på de premisserna. När det blir slagsmål varje gång med just vänstern, så riskerar det ju onekligen att locka folk som vill slåss med vänstern och politiken får stå tillbaka. Det är nu som Folket I Bild börjar kalla demokratisk allians för en fascistisk och nazistisk rörelse – och kom att göra det konsekvent genom hela 70 och 80-talet.

demokratiskallians

skadade

Sett till vad föreningen försöker berätta för sin omvärld så får man ett blandat intryck: tjeckiska flyktingar ska få stöd, det är inget fel på Chiles socialistiska president Salvador Allende, DA kämpar lika mycket mot högerextremisterna, man vill skydda den svenska modellen (!). Och samtidigt; ungdomskravaller, slagsmål, fjäderbatonger, bombdåd. I början när Demokratisk Allians anklagas vara högerextrema går de kraftigt ut och redovisar bland annat aktioner mot apartheidregimen i Afrika samt hur de bekämpar de fåtal nynazistiska organisationerna som fanns i svenskt 70-tal. Senare skulle de också slå sönder NRPs lokal.

vibekamparnazismen

Oavsett vad Demokratisk Allians startade som, och vilka som stod som förebilder, så går det ändå inte att förringa att organisationen med sin strida tillströmning av ”högerungdomar” under 70-talet blir en ren högerrörelse som positionerar sig mot vad FNL:are säger och gör, snarare än att utveckla demokratin som kampmetod, och till exempel knyta allianser med arbetarrörelsen (vilket föregångarna i allra högsta grad gjorde). Man får också enkelt intrycket att DA också mer eller mindre är två grupper; en som pratar om demokrati, och en som vill slåss med Jan Guillou. Det är under den här perioden som alliansen också i högre grad börjar sammankopplas med borgerliga ungdomsförbund, främst moderata ungdomsförbundet.

hagahuset

I Göteborg är kampen mellan kommunister och demokratisk allians som hetast och vid minst ett tillfälle stormas ockupationen av huset i haga av 150 slagskämpar knutna till demokratisk allians. Ockupanterna kräver ökat skydd från polisen. Demokratisk Allians ses som kopplade mot knuttevärlden men förnekar kopplingen och att de skulle organiserat upplopp.

knuttebraj

Med detta presenterat så köper jag dock inte Folket i Bilds ensidiga utmålning av Demokratisk Allians som fascister, svartskjortor och nazister. Det finns en enkel anledning till det: FiB utgör vid den tidpunkten DA:s huvudmotståndare, och härbärgerar dessutom minst lika osympatiska åsikter (om än för eftervärlden tillfluffade) som Demokratisk Allians. Det vill säga ett förringande av ”realsocialismens” olika brott på samma sätt som DA förringade antikommunismens angrepp på oskyldiga – inklusive socialdemokrater som börjar bli en måltavla i slutet av 70-talet från att ha varit kärnan bland de som grundat ursprungskommittén. Det är t.ex. noterbart att de av “nya vänstern” utpekade “nazisterna” stödjer t.ex. Allende och engagerar sig för de svältande i Biafra.

allende

Demokratisk Allians verkar dock fångade i en våldsspiral och kom att fortsätta mer högerut för varje år som gick. Dock verkar de av allt att döma ytterst seriösa i att lika mycket slåss med nassar som med 68:orna. De två sprängningarna, först i konflikten med dåtidens enda nazistparti NRP, sedan mot Vietnam-bulletinen, tycker jag ganska tydligt anger deras position. De blev helt enkelt borgerlig höger, om än med rötter snarast i 1940-talets för sin tid ”vänsterextrema” miljö – något som förmodligen direkt också påverkade deras aktionsnivå och strategi. Borgerliga slagskämpar.

bomben

Acceptans bland till exempel MUF verkar de bara haft tillfälligt då MUF vid en stämma avgör att dubbelt medlemskap förbjuds. DA själva hävdar att de har medlemmar från ”alla politiska partier utom ett” (man får då anta VPK), och jag tycker källmaterialet pekar på just detta – bland annat försöken att alliera sig med SSU. Det politiska krockar dock, hela tiden, med tidningsrubrikerna om våld. Över tid så går också förbundet från en acceptans, och respekt, för socialdemokratin till att bli katalysatorn runt moderna sossehatet.

hjalmarbranting

moderaterna

daaffischer

biafra

Och DA kom också att över tid fostra riktiga högerextremister som sedan dyker upp i 80-talsmiljön och Palmehatet, tidskriften Contra med mera – antagligen på grund av organisationens eviga dans mot FNL-grupperna. Vilket också markerar hur långt ”Kommittén för en Demokratisk Allians” drivit under 1970-talet, från Nerman och Moberg till högerextremism. Sedan 80-talet omnämns Demokratisk Allians genomgående som en högerextrem grupp. Noterbart är också att det i demokratisk allians också bildas de första grupperna som är mer radikala till stitt stöd för israel – vilka fram till 68-vänstern också fått stort stöd från arbetarrörelsen.

israel2

Tesn är att det är just Demokratisk Allians och dess kopplingar bakåt som också – abrupt – såg till att ”den nya vänstern” aldrig kollade bakåt till 40-talets demokratiska antifascism för att förstå arbetarrörelsens olika utvecklingar. Ture Nerman, som måste ses som en central figur i svensk antifascism, var också central teoretiker för Demokratisk Allians tillsammans med kärnan av de gamla antinazisterna. 68-vänstern torde ha sett begreppet ”kämpande demokrater” och ryst över formuleringen.

krvaller

Demokratisk Allians markerar alltså brottet mellan första generationens antifascister och det som sedermera kom att bildas på 90-taletm Antifascistisk Aktion. 68:orna hade av förklarliga skäl inget intresse att tala om Förbundet Kämpade Demokrati också med ett ledarskap som uteslutande också var kommunister och t.ex. förringade Pol Pots brott och brotten i baltikum med mera. Det går att argumentera för att denna konflikt i mycket hög grad gjort modern vänstern historielös. Våldsspiralen mellan FNL grupperna och DA slutade i rena bombdåd och drev Demokratisk Allians från en genuint demokratisk gruppering till att på 80-talet, då, mer eller mindre korrekt som en högerextrem organisation.

vietnambulletinen2

Det som slutligen gör det intressant att skriva om DA är att detta är en av Sveriges kanske mest våldsamma, mest aktionsinriktade och politiska utomparlamentariska grupper – de hävdade vid en tidpunkt 30 lokalavdelningar och över 600 medlemmar. Dessutom med direkta kopplingar mot den borgerliga högern i högre grad än vänstern. Det är ytterst oklart hur många socialdemokrater som faktiskt engagerar sig i demokratisk allians på 70-talet. SSU går bland annat ut och fördömer gruppen.Det är rimligt att anta att mer “fina” borgerliga ungdomar också tar avstånd från gruppen över tid.

sapokontroll
Det finns utan tvekan många inom svensk höger i dag som faktiskt varit medlemmar i DA. Eller som kände någon som var medlem i DA. Och som dessutom förmodligen talat sig varma om hur hemskt den utomparlamentariska vänstern agerat under åren. Den observante bör veta om att det inte ens var en generation sedan ungdomar från en borgerlig organisation kunde initiera ett rallarslagsmål eller en kravall.

Före detta ordföringar i Demokratisk Allians, som återfunnits i bland annat näringslivet, har sökts för att kunna bidra med sin syn på saken. Några svar har inte inkommit.

 

Intervju med Axel Lindbom om Förbundet Kämpande Demokrati

Nedan finner ni en intervju publicerad på slutet av 60-talet i Folket i Bild/FIB med Axel Lindbom som var ledande i FKD’s Eskiltunagrupp. Vi håller på att fördjupa oss i de olika lokalgrupperna av Kämpande Demokrati som fanns och kommer återkomma med liknande material inom några veckor. Vi håller också att grundligt gå igenom Kungliga Bibliotekets material.

Klicka på bilden för större format

Svensk Debatt: Kämpande Demokrati i Göteborgs “småskrifter”. Nr 1 & 2.

Både Göteborgs- som Stockholmsavdelningen av Kämpande Demokrati gav under 1940-talet ut ett par kortare pamfletter där de positionerna sig i framförallt demokrati- och tryckfrihetsfrågan. Här kommer det att vara de två första texterna som publicerades i Göteborg. Vi kommer att skriva om de övriga lite längre fram, detta för att hålla ned längden på texten.

undefined

Svensk Debatt 1 har titeln Vad får sägas? Interpellationsdebatten om tidningsbeslagen. Texten består av precis det som titeln berättar, alltså utdrag av riksdagens interpellationsdebatt om Tryckfrihetsförordningen i förhållande till de tidningsbeslag som utfördes under andra världskriget. Det är slående hur förbundet väljer att inte bara publicera en skrift som framhäver deras ståndpunkt utan man väljer att inleda på den dåvarande justitieministern och bondeförbundaren K.G. Westmans anförande för att sedan återge tre framföranden som argumenterar emot censureringen av vissa svenska tidningar. Det är inte bara ett sympatiskt tilltag utan även nödvändigt för att man skall förstå argumenten mot den förda politiken. 

Westmans huvudsakliga argument känns igen av alla som har kännedom om tiden; det vill säga att censuren är viktig för att bevara den svenska neutraliteten. Justitieministern gör även en poäng av att det är artiklar som handlar på övergrepp och orättfärdigheter utförda av såväl England, Tyskland som Sovjet som blivit satta under beslag. Den andra ståndpunkten han framför är att det inte går att säkerställa att informationen inte är en del av de stridande parternas propaganda. 

Motståndarna i debatten, eller interpellanterna som de tituleras i texten, representeras av Generaldirektör Sam Larsson, riksdagsledamot för Folkpartiet och f.d. socialminister, Landshövding Richard Sandler*, riksdagsledamot för Socialdemokraterna och f.d. stats- och utrikesminister samt grundare av ABF och Universitetskansler Östen Undén, riksdagsledamot för Socialdemokraterna och professor i juridik samt f.d. justitie- och utrikesminister. Undén kom även att 1946 bli tillförordnad statsminister under några dagar. 

Samtliga tre argumenterar från perspektivet att även tidningsbeslagen i strikt mening följer lagen är det inte en del av dåvarande praxis, att neutralitetspolitiken inte kan hotas av vad som publiceras i pressen samt att det är en moralisk skyldighet att förmedla vad som händer i framförallt Norge och resten av Norden. För att citera Sam Larsson:

Våra brödrafolk lida alla nu den svåraste nöd. Sverige kan tyvärr göra allt för lite för att bringa dem hjälp. En sak borde vi dock göra: tala om för våra bröder, huru vi lida med dem, hur vi känna den orättfärdighet och grymhet, som begås mot dem, såsom vore den begången mot oss själva. (s.14) 

Sandler för även fram argumentet att svenskarna bör få veta vad som kan komma att vänta dem i händelse av en tysk ockupation av Sverige. 

Mot argumenten från de tre interpellanterna visar även på ihåligheten i Westmans argument då samtliga framför exempel på just det som justitieministern anser att det inte går att skriva om i tidningarna. Undén pratar om ”fängelseregimen i Norge” och hemskheterna i tyska koncentrationsläger, Sandler om ”grymheter” i den ockuperade grannländerna och i citatet ovan framkommer det ganska tydligt vad Larsson hade för syn på ockupationen av Norge. Att då argumentera för att dessa berättelser och åsikter kan vara en fara för landets säkerhet faller tämligen platt.

Det är även slående hur tydligt det framkommer hur splittrade i alla fall dessa tre partier och framförallt Socialdemokraterna var i denna fråga. Om inte annat framkommer det av vilka som deltar i debatten, då det är tre före detta ministrar var av en av dem till och med tidigare varit regeringschef om än inte partiledare. Sandler hade även tidigare varit utrikesminister i Per-Albin Hanssons regeringar fram till 1939 och därefter ordförande för utrikesutskottet mellan 1940-1964. Det finns alltså en viss tyngd i deras argument baserad på deras erfarenhet och auktoritet i frågorna. 

Avslutningsvis bör nämnas att inga av de debatterande herrarna var medlemmar i Kämpande Demokrati.

Svensk Debatt 2 bär titeln Tryckfriheten: Ett svenskt livsintresse och är författade av Gunnar Aspelin, Bertil von Friesen och Harald Hagendahl. Vi kan även här se det typiska bortseende från partipolitisk hemvist då Bertil von Friesen var folkpartist medan Aspelin, som var ordförande i Göteborgsavdelningen av Kämpande Demokrati, hade sedan ungdomen haft en sedan ungdomen vänsterbetonad uppfattning.✢
Av baksidan på det tredje numret av Svensk Debatt framgår det att pamfletten är delad i tre uppsatser. Aspelins har titeln Tryckfriheten – ett svenskt livsintresse, v. Friesens heter Vad sker i Norge? och Hagendahls bär titeln Mörkläggning och förmyndarskap.
Tyvärr har jag ännu inte haft möjlighet att ta mig till KB i Stockholm för att läsa den, om någon av er har gjort så får ni gärna hjälpa till att fylla ut detta stycka!

  • I pamfletten har de valt att stava Sandlers förnamn med ”ch”, i regel stavas hans namn dock med ”ck”.
    ✢”Missförstå mig inte – min egen uppfattning är vänsterbetonad sedan den gröna ungdomen.” -http://sven-eric.liedman.net/om-gunnar-aspelin/

Föreläsningar på paus

forelasning
Föreläsningen i Malmö i ABF-huset i Malmö. Arrangörer var Sorgenfri Socialdemokratiska Förening och ABF Malmö.

Under våren hölls två föreläsningar i Stockholm (ett internt föredrag för anställda ombudsmän inom fackföreningsrörelsen) och Malmö. Vi på demokratikämparna hade planerat in ytterligare föreläsningar i Umeå och Stockholm. Av förklarliga skäl är dessa nu på paus och vi får återkomma med fler föreläsningstillfällen 2021. Bland annat förs dialog med organisationer och fackföreningar även i Uppsala och Göteborg. Under 2019 deltog vi bland annat i en studiecirkel om fascism i Umeå och höll föredrag på bokmässorna i Göteborg och Umeå.

På demokratikämparna vill vi också hälsa vår nya medarbetare Andreas Gabrielsson till teamet där han ska jobba med att göra projektet känt på sociala medier samt recensera Förbundet Kämpande Demokratis skrifter som vi kommit över. Sedan tidigare för vi även en diskussion om att digitalisera alla nummer av Trots Allt.

I dialog med Conny Anderssons barnbarn har vi även korrigerat texten något.

Kommande updateringar rör bland annat kapten John Hugh Marks. Arbetet fortskrider.

Malcolm Munthe och den röda hästen

Malcolm Munthe tillhör en av de mer omskrivna brittiska karaktärerna under andra världskriget och har täckt sin egen livshistoria i sin bok ”Sweet is war” samt i korthet i boken ”Det hemliga ögat”

Malcolm Munteh var först utsänd sabotör och brittisk agent i vinterkriget 1940 (där han bland annat smugglade brittiska vapen över svenska järnvägsnätet från norska kusten under flagg att det var jordbruksredskap till finska armén). Senare var han aktiv i Norge under tyska invasionen, där han jobbade för att samordna brittiska och norska styrkor vid brittiska expeditionen, bland annat som officer över norska styrkor som höll stånd i Nordnorge, där han bland annat träffar på svenska frivilliga, vilket framkommer i boken om Jan Danielsen tid som frivillig i norska armén (Jan och Nordens Frihet). Flykten från Stavanger, där Munthe stannar onödigt länge för att säkerställa att viktiga papper förintas kan också sägas vara dramatisk..

När han greps av tyskarna vid invasionens slutskede och sedan lyckades fly till Sverige (bland annat genom att infiltrera en tysk enhet och underhålla dem med nazistisk dragspelsmusik på en del av resan som tog sex månader)  var han mer eller mindre en legend inom brittiska underrättelsetjänsten för sin tid och orsaken till många av myterna om hur underrättelsearbete kunde se ut. Munthe var en märkbart aristokratisk personlighet, och i hans dödsruna kallas han en av Storbritanniens sista excentriker.

Väl över gränsen i Sverige, efter en dramatisk flykt från tysk fångenskap,  tog sig Munthe till den brittiska legationen där han snabbt efter sin ankomst blev biträdande militärattaché och befordrades till major för sina insatser i Finland och Norge.

Som biträdande militärattaché befann sig Munthe snart i centrum för den brittiska verksamheten i Sverige. En av de saker Munthe hävdar att han hjälpte till med parallellt med mer fredliga sysslor var att skicka tungt vatten till Storbritannien för att varsko de allierade om de tyska planerna i Rjukan.

Andra verksamheter var bland annat att på olika sätt bistå norska motståndsrörelsen med kommunikationer, vapen och material av olika slag. Men också inte minst att hjälpa norrmän att ta sig till Storbritannien för att där tränas och delta på brittisk sida i kriget som kommandosoldater. 

Innan SOE börjat leverera större sändningar via flyg och över svenska gränsen, försågs norska motståndsrörelsen med bland annat kulsprutepistoler via Stockholm genom Munthes gamla vänner från finska vinterkriget. Strax därefter genomfördes med Munthes hjälp en av de större aktionerna i Norge när järnvägslinjen Oslo-Bergen sprängdes.

Munthe nämner det som det tredje attentatet i Norge han är ansvarig för sedan han kom till Sverige. Dess efterverkningar är det som för över honom på tanken med ”Röda hästen”.

Ganska snart märkte Munthe att svensk polis, kontraspionaget och nazistsympatisörer försökte infiltrera hans nätverk av norska flyktingar och en och annan frivillig svensk, vilket forcerade fram tanken om en hemlig sabotageorganisation helt under hans (anonyma) befäl, på så sätt säker från infiltration. Inte minst pekades Munthe ut av norrmän som gripits vid gränsen och satts i svenskt fängelse (en av många gånger svenska regeringen skulle begära att Munthe lämnade Sverige). 

Som aktiv i operationen nämner han en 20 årig svensk officer med norsk mor och välkänd svensk arkitekt till far – som dessutom var god vän med Sveriges utrikesminister! Han nämner också ”en svensk grevinna” (möjligen Amelie Posse) som hjälper honom med kontakter med svenska och norska frivilliga för sina operationer.

Nästa operation Munthe tog sig an fick namnet ”Operation Barbara”. En styrka på fem man som skulle undersöka järnvägen mellan Trondheim och Storlien i syfte att senare spränga den som man gjort med järnvägen Oslo–Bergen. Detta i syfte för att stoppa den tyska trafiken över svensk mark.

I planeringsstadiet på svensk sida gränsen greps två personer – Jan och Liv Guettler – och Munthe själv fick fly från svensk militär från platsen men undkom. Sverige ville, återigen, skicka hem Munthe vars jacka hittats på platsen för arresteringarna och förklara honom persona non grata. Storbritannien vägrade.

Det är efter denna ytterligare incident som Röda hästens mer konspiratoriska organisation på riktigt tar form. I grunden var det en fiktiv organisation där Munthe hänvisade till högre chefer och ett större nätverk inom norska motståndsrörelsen, men där allt i realiteten sköttes av honom själv. Han hade direktkontakt med rekryterna, som bara fick agera på order i brev signerade med en röd häst – en stämpel Munthe själv snidat fram av ett gammalt radergummi på sitt kontor på brittiska legationen. Syftet var att fortsätta med aktiviteterna, men i största möjliga mån, hålla det hemligt att det är en brittisk operation.

Idén bakom namnet fick Munthe från Grane, i Wagners operor valkyrian Brynhildes häst. 

Därefter återupptogs planerna på ”Operation Barbara” men i ny organisatorisk skepnad och möjligen med nya rekryter. Arbetet med Röda hästen tog betydlig tid enligt Munthe, och det är också därför kapten Hugh Marks blir Munthes assistent – i realiteten den som hanterar Munthes ordinarie uppgifter och hans hjälpreda. Senare skulle Hugh Marks även ta över rollen som biträdande militärattaché (Se grupp Conny).

Röda hästen bygger under den här tiden bland annat upp en separat brevkorrespondens mellan rekryterna i Stockholm, där man använder sig av de många telefonkioskerna för befordran av de olika direktiv organisationen behövde. Överlag hävdar Munthe att systemet fungerande bra med fasta punkter för rekryter att hämta och lämna information på.  

Som rekryter till Röda Hästen nämner bland annat Munthe en William ”Billy” Kinnear Millar, norsk medborgare men med brittisk far och brittiskt pass, uppvuxen i Storbritannien. ”Han såg ut som en av dem men tillhörde oss” och således perfekt för Röda hästens behov att framstå som en inhemsk organisation. 

Vidare flyttade Röda hästen sin verksamhet från den brittiska legationen, som nyligen kommit på att svenska säkerhetstjänsten avlyssnat lägenheter, till Stockholms södra förorter för att ytterligare skapa avstånd mellan brittiska säkerhetstjänsten och Röda hästens behov av att framstå som norska motståndsrörelsen.

Därefter tar ”Operation Barbara” fart igen. De fem män Munthe tränat för uppdraget var fyra norrmän och en svensk.

Här nämns bland annat en Olsen, chef över gruppen, vars fru och flera barn Munthe före operationen fått över till svensk sida samt ordnat bostad åt.

En annan medlem är Billy Millar och en tredje, svensken, sannolikt den tidigare omnämnde officeren. En fjärde medlem i gruppen kallas helt enkelt ”Alf”, den femte ”Andersson”. 

Operation ”Barbara” visade sig snart ha gått åt skogen, gruppen hade irrat sig in på norsk sida och hamnat i gräl med varandra. Nämnde ”Alf” hade blivit identifierad av svensk polis och fick därefter hjälp av Munthe att fly landet. Hela gruppen hade dock lyckats undgå att bli tillfångatagna av den svenska patrull som stött på dem vid gränsen. Snart fick dock gruppen återigen propåer från brittisk sida att återuppta försöken mot den tyska trafiken på svensk järnväg. 

Röda hästens nästa steg blev dock att agera inom Sveriges gränser. Den tidigare gripne Jan Guettler skulle transporteras från Stockholm till fängelset i Falun. I en skog strax utanför Falun försökte gruppen helt enkelt överfalla fångtransporten för att befria honom, man var dock obeväpnade och polisbilen lyckade slita sig loss från gruppen – som bör varit andra än de fem redan nämnda.

Röda hästen hade nu efter en tids aktivitet också börjat få viss infrastruktur. På en ö i Stockholms skärgård förvarade Munthe en hel del vapen och med hjälp av en kontakt han bara kallar ”S” – en svensk – tränades gruppen bland annat i nyttjandet av tidsinställda bomber.

Det enda som framkommer om S är att han ägde en bogserbåt, bodde i skärgården och var övertygad antinazist. Hans främsta roll i gruppen var distribution och undangömmande av de vapen Munthe ordande till gruppen. Det är mycket noterbart att det är den svenska grevinnan som ordnar kontakten mellan S och Malcolm Munthe.

Det är också noterbart att Munthe påpekar att innan nya operationer upptas av Röda hästen så får ”Barbaragruppen” resa till Shetlandsöarna där de genomgår en rigorös träning som brittiska kommandosoldater. De återvänder till Norge i en norsk fiskebåt ”beväpnade till tänderna”. Strax därefter sprängs också ursprungsmålet för Operation Barbara: järnvägslinjen Storlien–Trondheim. Röda hästen har nu formellt genomfört sin första lyckade aktion.

Denna gång har dock gruppen inte lika tur och två av medlemmarna grips av svensk militär vid gränsen. Återigen kräver Sveriges regering att Munthe lämnar landet omedelbart. Denna gång ställs kraven även från brittisk sida och Munthe själv medger att hans arbetet föranlett ”ett hellsickes gräl i London” och att stämningen är sådan på legationen, som i mångt och mycket ej känt till Röda Hästen, att han själv uppger att han ”ser fram emot att åka hem””.

Munthe räddas ironiskt nog av Heinrich Himmler. Himmler avser nämligen att besöka Oslo. Röda hästens nästa operation blir att likvidera SS högste chef, namnet blev logiskt nog ”Operation Himmler”.

Men innan denna operation går av stapeln drabbas organisationen av ytterligare bakslag. Dels framgår det med tydlighet att fritagningsförsöken av Jan Guettler misslyckas. 

Guettler skulle senare frigivas genom diplomatiska påtryckningar från Storbritannien och dog på slagfälten i Flandern i krigets slutskede.

Dels har Billy Millar från ”Barbaragruppen” också gripits och sitter i fängelset Långholmen i Stockholm. Tillsammans med Millars fru planerar Röda hästen ett fritagningsförsök. Med på aktionen är också kapten Hugh Marks. Operationen misslyckas dock i sitt kritiska skede, då Millar upptäcks när han håller på och filar upp sitt fängelsefönster, med Marks väntande utanför.

Gruppen försöker därefter få Millar förflyttad till sjukhusflygeln för att där befria honom, men de förgiftade äpplen de skickar in för att ge honom sjukdomssymptom drabbar istället en svensk fångvaktare.

En annan sak om fritagningsförsöket irriterar Munthe betydligt i memoarerna, är att en av operationens svenska frivilliga är uppenbart berusad vid tillfället.

Därefter måste gruppen koncentrera sin styrka på ”Operation Himmler”.

Genom hjälp och samarbete med norska motståndsrörelsen får gruppen över två kulsprutor och sätter upp en lägenhet mitt emot där Himmler antas anlända med tåg i centrala Oslo. Dock ändrar SS-chefen resväg i sista stund så aktionen måste ställas in, efter att man väntat på Himmler i 14 timmar.

Strax därefter stormar tysk polis lägenheten – men gruppen ledd av Johnny Pevik (en av Munthes centrala norska kontakter)  från norska motståndsrörelsen undkommer. Misslyckandet undergräver dock Munthes position i Stockholm betydligt.

Den sista operationen Röda hästen åtar sig blir att på svensk sida gränsen aptera tidsinställda bomber på järnvägslinjerna som sedan ska sprängas på norsk sida, helst i Oslo, i syfte att skada den tyska trafiken. Med hjälp av S tränas gruppen i en ny form av ”pennbomber”, tidsfördröjda bomber.

Uppgiften var relativt enkel. Röda hästen skulle förmå en svensk tjänsteman vid järnvägen att lägga bomben på ett av ammunitionstågen, en specifikt viktig måltavla, vid en svensk station någon gång mellan 15 och 20 juli 1941 när tåget skulle anlända.

Munthe beskriver bomben som ”kraftigare och bättre än någon vi haft tidigare”. Bomben görs i ordning med hjälp av ”norska experter”.

Parallellt med att gruppen förbereder sin sista operation  ställs alltmer högljudda krav på att Munthe ska lämna Sverige efter misslyckandet i Oslo och de tidigare fadäserna. Han uppger flera gånger i sin memoarer en känsla av att han inte är gjord för underrättelsearbete i ett neutralt land, utan är en utbildad sabotör, en soldat.

Dagarna före han lämnar Sverige så försöker också tyska, eller svenska nazister, attackera honom öppet vid hamnen vid Norrmälarstrand. Munthe slår ihjäl en av nazisterna under kaotiska former. Ett par senare hittas liket av en okänd man i ankarkättingarna till en bogserbåt.

Återkommande misslyckanden och ett mordförsök mot Munthe, samtidigt som svenska staten upprepade gånger kräver att han lämnar landet, blir slutet för hans karriär på brittiska legationen i Stockholm. Och det blir ingen diskret avslutning av den illegala delen av hans verksamhet.

Den 19 juli exploderar ett tyskt ammunitionståg i Krylbo – ”Krylbosmällen” eller ”Krylbokatastrofen”. I Sverige blir den officiella linjen att detta är en olycka. Det är dock värt att notera att ansvarig polischef för ärendet är ingen mindre än Harry Söderman, en personlig god vän med Peter Tennant, SOEs faktiska chef på brittiska legationen. Harry Söderman var dessutom övertygad antinazist och ledde senare träningen av norska polistrupper. I spetsen för dessa trupper avsatte han efter tyskarnas kapitulation personligen Gestapochefen i Oslo och befriade fångarna i koncentrationslägret Grini.

Malcolm Munthe skriver i boken ”Det hemliga ögat” om slutet av sin tid på brittiska legationen: 

”Jag hade fått stränga order om att inte låta något mer springa i luften (efter Operation Himmler) innan man ordnat med min avresa från Sverige, men vid det här laget var det inte så lätt att hålla in min hästar. Jag gjorde uppriktigt sagt allt jag kunde för att kalla hem mina ”vänner”, men det var redan för sent (…) Nästa dag kom tidningarna med nyheten om att godståget, som naturligtvis transporterade ”tysk Röda kors-utrustning”, hade exploderat på bangården i Krylbo. Ingen dödades, Gud vare lov, men stationen blev illa härjad. Samma kväll lämnade jag Stockholm.”

Före sin avresa lämnade Malcolm Munthe över sina uppgifter och arkiv till sin efterträdare kapten Hugh Marks, som är kopplad till bland annat Grupp Conny. Organisationen Röda hästen avvecklades dock samtidigt som Malcolm Munthe lämnade Sverige, nya antifascistiska nätverk skulle anta andra former och namn.

Malcolm Munthe omplacerades för mer krigiska uppgifter och skadade sig vid landstigningen och striderna i södra Italien men överlevde kriget och blev en av Storbritanniens mest berömda SOE-män, även om han ansåg verksamheten i Sverige hörde till hans mer misslyckade verksamheter. Det är inte för inte han ansåg sig vara mindre lämpad för hemlig verksamhet i ett neutralt land. Hans bok ”Sweet is war” rekommenderas. 

 

Tage Sundberg och Karl Holmberg – Tåg 27/28


Tage Sundberg – ordförande i avdelning 65, Järnvägsmannaförbundet

Tage Sundberg var fackligt aktiv och ordförande i Järnvägsmannaförbundets avdelning 65 på SJs vagnhall i Hagalund. 1943 fick han genom kontakt med August Spångberg förfrågan om att hjälpa till med kurirtrafiken mellan Sverige och norska motståndsrörelsen. Tage accepterade uppdraget med ett krav; att det inte skulle förekomma någon ekonomisk ersättning för hans tjänster.

Genom sina yrkeskunskaper lyckades Sundberg därefter hitta ett bra tåg med en ombyggd vagn som lämpade sig väl för att gömma försändelser i – Tåg 27 till Oslo och åter till Stockholm som Tåg 28.

Försändelserna fick Sundberg från Spångbergs kollega på norska ambassaden, Reidar Hedenmann genom olika och hela tiden varierade möten i Stockholm. Nattetid smög sedan, eller arbetare, Sundberg i hallarna och kunde gömma försändelsen. Minst en gång i veckan gick leveransen mellan Stockholm och Oslo, och från Oslo anlände alltid varje gång ytterligare ett paket som han tog tillbaka till Hedenmann.

1944 fick Tage Sundberg byta tjänst, då han skulle vidareutbildas i sitt arbete. Han överlät därför verksamheten till hans vän i socialdemokratiska facklubben, Karl Holmberg som rekryterades genom Spångberg och redaktören för järnvägsmannaförbundets tidning Signalen, Gunnar Dahlander efter Sundbergs rekommendationer.

Denna kurirlinje mellan Stockholm och Oslo pågick fram till februari 1945, varje vecka. I Holmbergs dagbok görs anteckningar om besök varannan dag i vissa fall. Holmberg bröt dock mot sin tystnadsplikt och för att få husfrid och inte ställa till det på hemmaplan berättade han om verksamheten för sin fru, som dock höll det hemligt.

Både Tage Sundberg och Karl Holmberg fick efter kriget Haakon VII´s Frihetsmedalj som tack för sina insatser för Norge.

Det är noterbart att det finns mycket som tyder på att denna linje, Tåg 27/28, användes som kontaktvägen mellan norska motståndsrörelsens ledning ”Kretsen” och norska exilregeringen i London. Författaren KG Hammarlund gör i boken ”Hemliga vägar” ett längre resonemang om att så kan vara fallet, men att inget kan ledas i bevis. Även om källor inom norska krigsarkiven pekar åt det hållet.

Men, om så var fallet, låg ansvaret för Norges i särklass viktigaste kommunikation – mellan ledning av regering och den av motståndsrörelsen – i händerna på de fackligt aktiva socialdemokraterna i vagnshallarna i Hagalund.  Som nattetid smög ned nästan varje dag för att lasta på och av försändelser för att sedan gå på hemliga möten med norska ambassaden. Kurirlinjen fick ett avbrott under hela kriget, efter en gestaporäd på norska sidan, men återupptogs tills krigets slutskede då norska motståndsrörelsen och regeringen hade tillförlitlig kontakt genom radio.

Båda fortsatte sitt fackliga arbete efter kriget.

A-linjen tillagd!

Efter en genomgång av nytt säpomaterial, samt två memoarer och vidare läsning i bland annat boken ”Mörkläggning” om Norrköpings antinazistiska motstånd, en bok som rekommenderas för övrigt, så har jag till sist sammanställt det enda vi i dag känner till om den s.k. ”A-linjen”. Alltså den radioperatörsorganisation som knöts till Tisdagsklubben och i långa loppet den brittiska ambassaden.

Detta innebär även att Einar Stråhles uppgifter i persongalleriet kommer korrigeras något då han intar en central roll.