Antifascistisk Samling (1938-1939)

På initiativ av OS guldmedaljören, överläkaren och kommunisten Nils Silfverskiöld (fd Kulturfront, SKP), som också varit nere i spanien som ambulansförare, och Ture Nerman (S) samlas i November 1938 några personer för att diskutera ett nytt organisationsförsök

I uppropet att bilda ny antifascistisk organisation som skrevs under av 108 personer deltar många från kulturfront men även:
Ebba Bonde
E.G.C Brandt (Riksdagsman S)
Einar Ebe
Johannes Edfelt
Karl Gehard
Kerstin Hamilton
Gurli Hertzman-Ericson
Anna Johansson-Visborg
Ebbe Linde
Charles Lindley (Riksdagsman S)
Per Nyström
Frida och Gotthilf Steenhoff
Marike Stiernstedt
Naima Wifstrand
.
Som nu väljer att engagera sig.

Arbetsutskottet före konstitueringen blir:
Nils Silvferskiöld (SKP) – ordförande
sekreterare advokat Lennart Geijer
Kassör Gustav Karlsosn (S)

Deltagande vid konstitueringen, i November, var bland annat:
Georg Branting (S, Riksdagsman)
Gustaf Karlsson (S, Riksdagsman, Ombudsman Byggnads)
P E Brusewitz (S)
Anton Strand (SKP)
Hjalmar Werner (SKP)
Oscar Lethman (SKP)

På förslag av Brusewitz så försöker man hitta en partipolitisk obunden person som ordförande för den nya organisationen. Vänsterliberalen Torgny Segerstedt tillfrågas men nekar.

25 November 1938 konstitueras Antifascistisk Samling. I realiteten det nya förbundets styrelse.

Till denna valdes bland annat:
Gustaf Karlsson (S)
Per Nyström (S)
Ewald Johannesson (SSU Stockholm)
Arvid Olsson (Socialistiska Partiet)
Albert Jensen (SAC)
Anton Strand (SKP)
Hjalmar Werner (SKP)
Nils Silfverskiöld (Ordförande, SKP)
Lennart Geijer (Sekreterare, S sedemera Justitieminister på 70-talet)

Noterbart är Socialdemokraterna i styrelsen ej representerade sitt parti officiellt. Socialistiska Partiets representant Anton Strand skulle under kommande år närma sig Hitlertyskland, precis som SP i stort.

Denna uppsättning gjorde att Antifascistisk Samling kom att vara enda antifascistiska organisationen i svensk historia som representerade hela arbetarrörelsen, inklusive kommunisterna.

12 December 1938 presenterades Antifascistisk Samlings manifest, vilket antogs enhälligt av den fulltaliga publiken. Den hade följande lydelse:

“1. Fascismen (Nazismen) med sin statliga våldspolitik, sina förföljelser i mord, brand och allehanda brutalitet mot vissa raser och folk samt mot alla politiska motståndare är ett överhängande, ständigt stegrat hot mot mänsklig frihet och kultur överallt på vår jord.

2. Detta nya barbari är en fara även för det svenska folkets politiska och andliga frihet.

3. Fascismen måste överallt avslöjas och konsekvent bekämpas

4. Effektivt kan detta genomföras endast i en stor antifascistisk samling inom svenska folket och jorden runt bland alla folk.

 Tiden kräver en samling av alla antifascister oberoende av klasser och partier. Vi vädjar till alla svenska medborgare att överallt bilda ortskommittéer på bredaste basis för den antifascistiska kampen”

Detta manifest trycktes i 100 000 exemplar.

Samma dag påbörjades verksamheten med ett stormöte i Auditorium i Stockholm. Drygt 1000 personer ansluter sig där och då till organisationen. Talade gjorde bland annat Henrik Molander, livsmedelarbetarförbundets ordförande.

När Antifascistisk Samling lanserats såg de kommunistiska antifascisterna embryot till att vinna inflytande genom en enhetsfrontstrategi. Kommunisterna vann också relativ kontroll över den nya organisationen, framförallt för att Silverskiöld och Anton Strand var ledande i arbetet. AFS mål blev därför att vinna gehör och stöd från Socialdemokraterna och LO. Vilket från början såg positivt ut då socialdemokraten Sonja Branting-Westerståhl fått ett löfte av Zeth Höglund att få publicistiskt stöd av Social-Demokraten. Vilket de också fick.

Dock gick socialdemokratiska tidningen Ny Tid till polemik mot Antifascistisk Samling och krävde att kommunisterna borde uteslutas från organisationen. Detta blev början på en allt mer frostigare relation mellan Socialdemokratiska partiet och Antifascistisk Samling.

Den 2 Januari 1939 går således Per Albin Hansson och LO:s ordförande August Lindberg ut i b.l.a. Social-Demokraten ut i avståndstagande mot organisationen. Per Albin Hansson motiverar att Antifascistisk Samling var “en täckmantel för vissa element att driva spel med andra system än det föregivna”. Vidare slog han fast att “Sveriges arbetare och en bred opinion i alla samhällsklasser äro motståndare till diktatursystem utan hänsyn till den ideologi de var för sig representerar”.

August Lindberg från LO är mer sympatisk till AFS men betonade det omöjliga i att socialdemokrater, kommunister, socialister, syndikalister och liberaler skulle lyckas kunna samarbeta. I slutändan såg han att detta skulle kunna riskera att splittra den demokratiska fronten. Han skulle också få rätt.

En annan anledning till Socialdemokratiska partiets hårda linje var också att Antifascistisk Samling, trots en stor mängd, socialdemokrater helt enkelt var fristående och utanför partistyrelsens makt. Folkfrontstaktiken sågs som splittringsarbete då denna inkluderade kommunister, således avfärdade Socialdemokratiska partiet Antifascistisk Samling på samma sätt som man avfärdade Folkfronten 1936.

Det är värt att notera att även andra antifascistiska socialdemokrater, som Sten Andersson som var kurir åt norska motståndsrörelsen under kriget, på partikongressen 1936 avvisar samarbete med kommunister.

Som svar mot Socialdemokraternas utspel från partitoppen så svänger interna taktiken inom Antifascistisk Samling. Syndikalisterna vinner majoriteten i styrelsen med en “Masslinje” att få AFS erkänd av socialdemokratiska gräsrotsorganisationer.  I ett försök att springa förbi partitoppen i  början av 1939 börjar AFS skicka ut cirkulär om kollektivanslutning till AFS till olika fackföreningar.

Därmed förlorar den socialdemokratiska falangen i AFS sin linje om att göra organisationen till en renodlad propagandaorganisation som skulle “ena alla klasser och partier” – istället blir AFS en renodlad “arbetarorganisation”. Att skicka ut cirkulär om kollektivanslutning av arbetare till organisationen väcker ytterligare ont blod hos LO som kontrar denna syndikalistiska strategi genom ett nytt cirkulär, Nr 1105, som utkom den 10 maj. I detta formulär angrips AFS ytterligare av LO.

Kommunisterna, som i huvudsak var den starkaste parten utanför socialdemokratin, och som omöjligjort intentionerna att bygga en front mellan de olika ideologierna, väljer att ligga lågt. Istället så försvaras AFS i stor mån av kvarvarande socialdemokrater mot sin egen partiledning.

I augusti 1939 förändras spelplanen ytterligare i och med att Sovjetunionen och Tyskland sluter Hitler-Molotovpakten. På initativ av Ture Nerman så läggs ett förslag fram att Antifascistisk Samling skall ta avstånd från Sovjetunionen. Detta möts av starkt internt motstånd och organisationen börjar splittras upp efter “demokrater” kontra “kommunister”. Precis som i fallet med Kulturfront så är synen på Sovjetunionen en vattendelare bland de aktiva antifascisterna. Under samma period splittras även t.e.x. Spanienkommittéerna av samma anledning.

Syndikalisterna, ledda av Albert Jensen, lägger efter Augusti 1939 fram samma förslag som Socialdemokraterna lagt tidigare – kommunisterna bör uteslutas. Nils Silvferskiöld och kommunisterna å sin sida, svarar med att “splittrarna” bör uteslutas.

Vid nästa styrelsemöte, den 19:e september, har situationen hettats upp ytterligare då Sovjetunionen påbörjat sin invasion av Polen i allians med Hitlers invasion från väst. Samtidigt proklamerar kommunistiska tidningen Ny Dag att “Sverige bör hålla sig neutrala i kriget”

Nästkommande möte, den 8 oktober, kallas det till medlemsmöte för Antifascistisk Samling. På dagordningen ligger således både förslag om att nedlägga organisationen, uteslutning av kommunisterna och ett protestuttalande mot Sovjetunionen. Ledningen, som leds av kommunisterna – försöker skydda sin interna makt och kontroll av organisationen från “Nermanfalangen” av Syndikalister och Socialdemokrater – som vill föra organisationen på en tydlig demokratisk plattform.

Silvferskiöld skulle dock aldrig komma på mötet i fråga. Två dagar före mötet avgår han som ordförande för organisationen. Som nu också står utan ordförande.

Söndagen den 8:e Oktober samlas således över 150 medlemmar av Antifascistisk Samling för att hantera de uppkomna frågorna. Redan vid frågan om vem som skall vara ordförande för mötet står det klart att kommunisterna är en minoritet på mötet, istället vinns ordförandeklubban av HSB-ombudsmannen Gustaf Larsson. Till sekreterare väljs också en icke-kommunist, syndikalisten Algot Karlsson. I lokalen märks också tydligt att Syndikalisterna, Stockholm LS, mobiliserat inför mötet.

Mötet blev väldigt hätskt mellan de olika falangerna och till en början ville också Syndikalisterna lägga ned organisationen.  Förutom kommunister och syndikalister befann sig även de socialdemokrater som gått emot sitt eget parti  i lokalen samt frisinnande liberaler, varav särskilt författarinnan Gurli Hertzman-Ericson och yrkesinspektrisen Gertrud Bergström deltog i debatterna.

Kommunisterna, som var en minoritet på mötet, är dock splittrade och bland annat yrkade för att Sverige helt skulle lägga ned vapnen samtidigt som de meddelade att de skulle lämna organisationen för att bygga en egen antifascistisk organisation. Samtidigt försvarades Sovjetunionens invasion av Polen och i synnerhet Stalin med uppläsningen av bland annat ett brev från f.d. ordförande Silfverskiöld. Anton Strands sista anförande utgjorde rena hot mot resten av organisationen att kommunisterna skulle komma tillbaka och “slå till hårt mot Antifascistisk Samling”.

Under debatterna svängde Syndikalisternas inställning till att lägga ned organisationen. Här nämns i synnerhet Olov Jansson som aktiv i debatterna. Han hade även deltagit i Spanien och senare i kriget i Finland mot Stalins armé, han skulle senare också bilda Svensk-Norsk Pressbyrå till stöd för Norska Motståndsrörelsen.  Han uppger i synnerhet att de två liberala kvinnorna påverkat honom. Genom att en lapp går mellan alla syndikalister i lokalen så svänger således hela SAC till förmån för Socialdemokraten Ture Nermans förslag om att fortsätta verksamheten, utan kommunisterna. Vilket också varit Albert Jensens förslag efter att kommunisterna närmat sig Hitlertyskland.

Efter detta möte så kom svensk antifascism att under hela kriget vara uppdelade i två tydliga falanger: demokrater och kommunister. Ett begrepp som användes var bland annat “Nazikommunister”. Samtidigt inleds, och i synnerhet vid invasionen av Finland, en statlig repression mot kommunister i Sverige – det är dock ett bredsvärd som också ser vissa syndikalister och socialdemokrater interneras i de s.k.”arbetskompanierna” runtomkring i landet fram till 1943. Även lagar mot spridning av “subversiv propaganda” kom att drabba de demokratiska antifascisterna. Utifrån ett högersynsätt såg man antagligen ingen skillnad på dessa, mellan sig, mycket annorlunda rörelser.

Det andra kommunistiska partiet i Sverige, Socialistiska Partiet, skulle också svänga helt i kriget och sluta som nazistparti. Således utgjorde kommunistiska antifascistiska organisationer ingen egentlig konkurrent mot de kvarvarande demokratiska organisationerna.

I den nya styrelsen som tillträder så utses Ture Nerman som ordförande. Den styrelsens första uppdrag är att reorganisera hela AFS och således läggs den 10 December organisationen ned – samma dag bildas också föreningen Kämpande Demokrati.

Fakta:

AFS hade ca 25 000 medlemmar. De flesta kollektivanslutna via sina huvudorganisationer. Sammanlagt kom det medlemmar från 110 st kollektivanslutna organisationer.

Göteborg, Kiruna, Uppsala, Hudiksvall och Södertälje hade lokalavdelningar. Ortskommitéer fanns i Karlshamn, Lerum, Balkovare, Arvika, Hudiksvall och Lysekil.

Stockholm hade fem egna lokala organisationer. En av dessa, kungsholmskommitéen, skulle sedan utgöra kärnan i Förbundet Kämpande Demokrati

AFS försökte också aktivt bilda organisationer i Finland och Norge (Kontakter som nog kom väl till pass..) samt deltog på en antifascistisk kongress i Paris 13-14 Maj 1939. Representant var Per Nyström (S)

Det är i AFS som kärnan till tidningen Trots Allt! bildas, i opposition mot protyska Aftonbladet.

AFS hade flertalet större möten som b.l.a. lockade talare som Karl Gehard.

Planer och provtryck gjordes för en dagstidning, Dagsnyheterna, men denna fick läggas ned. Dessa erfarenheter skulle dock lägga grunden för Trots Allt!

Advertisements