Arbetaren (1922-)

krriig.jpg

Syndikalistiska tidningen Arbetaren bildades i samma tid som Mussolinis maktövertagande i Italien. Från första början var fascismen, men även bolsjevismen, i tidningens skottfält. Redaktionen leddes från början av Frans Severin och utrikespolitisk expert var Albert Jensen som kom att engagera frenetiskt mot nazismen under krigsåren. Jensen var i synnerhet hård på det demokratiska och redan 1922, drog han en tydlig gräns mellan den frihetliga vänsterns ideal och kommunismen, i boken “Syndikalism – Bolsjevism”.

1928 skulle också Jensen ta över som chefredaktör på tidningen för att sedan 1933 eftrträdas av Frid Nordin, som under kriget också skulle hoppa in som ansvarig utgivare för Trots Allt! under Nermans fängelsetid.

I takt med nazismens framväxt i Tyskland och dess expansion så höll Arbetaren sin linje stenhårt och före 1939, och Trots Allt!:s formation, fanns det egentligen bara två antinazistiska tidningar i landet. Arbetaren och den mer liberala Göteborgs Handels och Sjöfartstidning som leddes av Torgny Segerstedt. I jämförelse så var dessa tidningar dock olika i hur de skulle dömas och eftertraktas av den svenska staten, även om de inbördes inte hade otalt med varandra. Tungt vägande här var såklart Arbetarens koppling till Syndikalisterna.

Redan 1933 kan man således se att Frid Nordin dömdes till tre månaders fängelse för att ha kallat en Hermann Göring en “blodhund” i en ledare i Arbetaren, vilket också var termen som skulle användas i Nürnbergsrättegångarna mot Göring 1945. Domen mot Nordin pekar på hur tidigt svenska staten började visa undfallenhet för det nya tyska naziriket.

Strax efter krigets utbrott, 1940, kom nästa dom mot en anställd på Arbetaren då Birger Svahn publicerat ett upprop till internationella Transportarbetarenfederationen om att blockera naziskepp i alla neutrala länder. Något som internationella fackinternationalen ställde sig bakom och i likhet med många andra bojkotter mot b.la. tysk film som skedde i Sverige. Någon legitimitet fann dock inte svenska staten i detta upprop och Svahn dömdes till tre månaders fängelse.

Något senare så rullade också svenska statens transportförbud i gång och Arbetaren, liksom Trots Allt!, utsattes för att få sina tidningar beslagtagna och förbjudna att transportera eller göra reklam för – i neutralitetens namn. Det skulle sluta i 22 beslag mot Arbetaren åren 1940–1942 för att man kritiserat nazityskland och/eller Sveriges neutralitetslinje.

Sammanlagt nämner Arbetaren i en jubileumskrift “Ett 40-tal gånger” som tidningen togs i beslag under krigsåren. I vissa fall försökte man helt enkelt svara snabbt på olika förbud och, som i ett exempel, lägga till “½” efter ett tidningsnummer eller liknande för att kringgå olika räder från polismakten.

Arbetaren kom också, som den tidning som blev mest trakasserad av svenska säkerhetstjänsten, att solidarisera sig med andra antinazister under kriget som drabbades av censur, transportförbud och så vidare. Bland annat uttalade tidningen sitt stöd till Karl Gehard efter att “ironi och skämt” om nazismen skulle förbjudas och Karl Gehard förbjöds sätta upp kupletten  “Den ökända hästen från Troja”.

Trots detta så sattes Arbetaren igång med ett gediget arbete över att kartlägga nazister i Sverige och dess verksamheter och att rapportera om kriget ute i Europa. Särskilt hanterade Frid Nordin och Armas Sastamoinen dessa frågor, och den sistnämnde skulle också vara en av de första som avslöjade nynazister i Sverige efter kriget. Han ägnade flera år åt att kartlägga inhemska nazister.

Samtidigt hanterades det storpolitiska spelet ute i världen av Ture Medéus vilket gav Arbetaren ett sort nyhetsvärde i en tid när svenska tidningar förteg krigsutvecklingen.

Mest uppmärksammade avslöjandet under kriget var dock i april 1940 när Arbetaren fick tips från Kiruna om ett tåg fullastat med tyskar, vapen och annat som var på väg mot riksgränsen. Permittenttrafiken genom Sverige var avslöjad, och det blev en sensation i hela landet som kom att dominera under alla krigsår debatten om den svenska undfallenheten mot Nazityskland – för att inte tala om debatten om Sveriges roll i andra världskriget överhuvudtaget.

Ett annat, för dåtiden uppmärksammat, avslöjande var den så kallade Skarpnäcksordern. I mars 1943 kontaktades Arbetaren av en inkallad på Skarpnäcks flygfält. Denna rapporterade att tyska plan som landade skulle repareras och kunde lyfta vidare, i kontrast mot allierade plan där pilot och plan skulle fasthållas. Bevis för detta inhämtades och Arbetaren publicerade snart en kopia på en tydlig militär order om detta förfarande. Vilket inte bara skapade smärre panik inom svenska militären, då dessa former av order knappast var tänkta att skrivas ned, utan också på ett tydligt sätt pekade ut hur svensk “neutralitet” förhöll sig mot tyska intressen. Någon “skyldig” för detta avslöjande kunde aldrig gripas.

Arbetaren engagerade sig slutligen mycket för tryckfriheten generellt, alltså rent konkret i frågan om hur svenska staten under krigsåren satte denna ur spel, och i ett specialnummer där bland annat Eyvind Johnson, Fredrik Ström och Israel Holmgren deltog så påvisades också, om än politiska skiljaktigheter i övrigt, en närhet och en tydlig plats i det antinazistiska nätverket i landet vid den tiden. Flera av Arbetarens medarbetare dyker också upp i andra antinazistiska nätverk, likväl som syndikalister överlag befinner sig genom hela kriget på en tydlig antinazistisk linje.

Arbetaren fortsatte efter kriget sitt värv och är än i dag en tidning som tidvis agerar kraftfullt mot nynazister, fascister och andra totalitära ideologier. Av alla nämnda publikationer, så står den också kvar närmast hur den faktiskt såg ut innehållsmässigt vid tiden för andra världskriget.

Perioden under andra världskriget anses generellt ha stärkt Arbetarens legitimitet och ökade tidningens popularitet även utanför syndikalisternas rörelse då den i generationer också nu varit en av kultursveriges mest kända publikationer.  Många, som av olika anledningar, ej är syndikalister hyser fortfarande respekt för tidningen. Denna tidsperiod bör ses som starten för sådan legitimitet.

Advertisements