Grupp Conny / Conny Andersson / Svensk-Norska Frivilligförbundet (1936–1945)


“Grupp Conny” har den grupp av frivilliga som slogs på norska sidan under ledning av Conny Andersson kallats. Formeringen av denna grupp är något anmärkningsvärd. Den övergår till sist till Svensk-Norska Frivilligförbundet. Den var behjälplig till norska motståndsrörelsen under andra världskriget och var också aktiv inom Sveriges gränser. Mycket av denna verksamhet förblir för eftervärlden okänd även om Säpos arkiv antyder en hel del olika verksamheter med koppling till de allierades underrättelsetjänst och upprättandet av en inhemsk gerillastyrka.

För att få en överskådlig bild över denna dramatiska berättelse har jag gjort en nedteckning över Conny Anderssons levnadsbana som i sig själv är värd att nämna. Här försöker jag beskriva händelseförloppet någorlunda sammanhängande.

Conny Andersson (“Frivillige Andersson”), född i Örebro 1914, kom att bli en Sveriges mest aktiva soldater – frivillig i både spanska inbördeskriget, finska vinterkriget, i Norge samt för norska motståndsrörelsen. Han kom också under sin levnadsbana vara en av säkerhetspolisens mest eftersökta inhemska terrorister, och inom loppet av några år, vara ledare för en av Sveriges försvarsmakt upprättad arméenhet.

Redan som ung var Conny Andersson aktiv socialdemokrat. Han gick med i SSU 1928 (14 år) och var ordförande för SSU Stockholm en period. Han engagerade sig även för fängslade antinazister i Tyskland 1933 och första noteringen i säkerhetstjänstens material berör att han tillhört en delegation som besökte tyska ambassaden för att protestera mot arresteringen av Edgar André.

1934 utmärker han sig på sin militärtjänstgöring genom att hissa röda fanan på sitt örlogsfartyg när ett tyskt passagerarskepp med hakkorsfanan höjd kommer till Stockholm – det hela blev en helsida om ”RÖD MARIN” i Aftonbladet. 1936 engagerar sig Conny Andersson mot att OS ska arrangeras i Berlin. Denna aktivistiska sida i hans SSU-klubb, Atlas, kom att brännmärka dem som ”Höglundare” – kopplade till Zeth Höglund och vänsteroppositionen inom SAP.

Spanska inbördeskriget

När Spanska inbördeskriget bröt ut deltog Conny med sin klubb i att på Georg Brantings uppmaning bilda de första Spanienkommittéerna. Engagemanget för det republikanska Spanien kom att bli Sveriges största solidaritetsrörelse någonsin, med Branting som ordförande. Allt tyder på att Conny Andersson och Georg Branting med tiden blev vänskapliga med varandra, i Säpoakterna pekas Branting ut att ha förvarnat Conny när Säpo skulle påbörja spaningen – varav den också blev ganska resultatlös.

När kommunisten Olle Meurling som förste kände svensk stupade i Spanien den 19:e december 1936, bestämde sig Conny för att likt drygt 600 svenskar bege sig till Spanien och med i vapen i hand slåss mot fascismen. Då hade redan vänner till Conny åkt och Meurlings död blev droppen som fick bägaren att rinna över. Conny Andersson uppger själv att när det gällde Spanien så var ungdomarna i Stockholm – socialdemokrater, kommunister och syndikalister – eniga, och det kom även att prägla solidaritetsrörelsens effektivitet. Conny Anderssons första dom faller också i samband med krigsutbrottet då han lånade ut sitt pass så att en kamrat på falskt pass kunde ta sig till kriget.


Ung rekryt i Spanien

I Spanien kom Conny Andersson att delta i slagen vid Albacete, Murica, Jarama och Córdoba. I Jarama skadades han av granatsplitter och i Córdoba av italienskt flyg. Det var några av inbördeskrigets hårdaste strider, och Conny uppger själv i den enda riktiga intervju som gjorts att de bland annat lärde sig spränga fascistiska tanks med dynamit, som gruvarbetarna skänkt. Han har vidare sagt att vid fronten han man inte tänka efter så mycket, men att han inom anti-tankplutonen – en tjänst han skulle behålla i alla krig – fick lov att vänta på stridigheter, och att denna väntan skulle irritera.

Just pansarbekämpning skulle efter Spanien bli Conny Anderssons specialitet. Han blev känd bland svenska kommunister som “vår enda socialdemokrat” och har inga större minnen av konflikter vid själva fronten, där de alla såg sig främst som antifascister. Vid Georg Brantings besök hos det kompani med svenska Spanienfrivilliga som bar hans namn, lyfts Conny Andersson fram som en av de bästa svenska soldaterna i Internationella Brigaderna.

Vid sin återkomst 1938, efter att ha ådragit sig öronproblem vid fronten, blev Conny anställd av Svenska Hjälpkommittén för Spanien som vid det här laget blivit en enorm rörelse – där han varit med och startat upp de första cellerna.  Han turnerade därefter runt i landet för att samla in pengar till spanska republiken och i synnerhet de svenska frontkämparna och deras familjer.

Inofficiellt fick dessa möten också en värvande funktion, och byggde upp ett antifascistiskt nätverk över landet som under andra världskriget kom att utgöra en infrastruktur som “grupp Conny” kunde agera inom. I Nätverket knöts, precis som i Stockholm, band över partigränser och fackföreningar.

Conny Andersson tog också chansen att skola sig något inom socialdemokratisk teori på kursgården Bommersvik efter hemkomsten. Han blev också ordförande för frontkämpeförbundet, en post han behöll tills Sovjetunionen invaderade Finland i november 1939, och var således med och bildade Frontkämparnas Stödfond som direkt gav resurser till dem som fortfarande stred i Spanien. Sin anställning hade han som lagerarbetare på Konsum.

Perioden hemma från Spanien, tills nästa krig, kan man säga koncentrerar sig på att förbereda antifascister på en oundviklig strid i framtiden. Inte minst rådde litet tvivel om fascismens härjningar då tyska, österrikiska och tjeckiska flyktingar sökte kontakt och fick hjälp från delar av Conny Anderssons nätverk.


Här marscherar Conny Andersson tillsammans med andra krigsveteraner för spanska republiken.

Finska vinterkriget

Vid den sovjetiska invasionen av Finland i november 1939 såg Conny det liksom tusentals andra svenskar som sin plikt att delta som frivillig i finska armén.

Innan han bestämde sig satt han dock uppe en hel natt med Georg Branting och diskuterade saken. Det var inte ett okontroversiellt beslut som gammal spanienkämpe.

SSU kom att ta tydlig ställning för Finland i vinterkriget och konflikten med kommunisterna var ett faktum, trots det tidigare nära samarbetet för Spaniens sak. I synnerhet spelade Stalins allians med Hitler en avgörande roll för Conny Anderssons beslut. Även om han aldrig slöt fred med stalinismen, så skulle dock de kommunistiska Spanienveteranerna välkomna Conny Andersson tillbaka i sina led efter andra världskriget. Andersson var inte heller ensam spanienveteran som drog liknande slutsatser av Sovjetunionens aggression utan en handfull i Connys krets tog samma beslut.

Conny Andersson anmälde sig således som frivillig för Finlands sak, och i Kemi blev han placerad hos jägarna som pansarskytt. Redan vid ankomsten noterade fascistsympatiserande frivilliga honom och andra före detta Spanienfrivilliga och lär ha sagt: “De första vi ska skjuta här är Spaniengrabbarna!”

“Jag samlade ihop de Spaniengrabbar jag kunde nå. Sju eller åtta tror jag det var. Vi åkte till förläggningen och gick in på officersmässen. Där satt väl uppåt hundra personer och fikade och hade sig. Vi frågade efter de här killarna. Sen gick vi fram till dem och sa: 
– Vi är Spaniengrabbarna som ni ska skjuta, och vi tycker det är lika bra att ni gör det nu.”

En sådan konfrontation vågade sig fascisterna inte på. Spanienveteranerna fick därefter respekt av andra svenska Finlandsfrivilliga, men hade också en egen konferens under kriget där de kom överens om att inte snacka så mycket politik, utan göra sitt jobb. Spanienveteranerna var märkbart mer stridserfarna än de andra frivilliga svenskarna, och var därför uppskattade. Inte minst av Viking Tamm, som själv varit frivillig mot Mussolinis trupper i Etiopien. Inom de frivilliga i Finland skulle fler antifascister också tjänstgöra, som sedan skulle lyftas in i “grupp Conny” efter insatsen. Under kriget slöts också nya kontakter till personer som kunde vara till nytta längre fram.

Såhär beskriver Conny Andersson sitt engagemang i finska vinterkriget 1940:

“Varför jag åkte till Finland besvaras enklast genom en motfråga: kunde man göra något annat? Gränslöst besviken över Stalins förräderi gentemot den internationella arbetarrörelsen, klar över att Finlands arbetarklass och dess ungdom stred för rätten att själva få ordna sitt lands angelägenheter, vad var då naturligare för en svensk arbetarpojk än att sälla sig till de kämpande leden?”

Conny Andersson på en utslagen sovjetisk pansarvagn

Christer Strömholm, sedermera en av Sveriges mest berömda fotografer, föddes 1918 i Vaxholm utanför Stockholm. Han var i unga år aktiv nazist, och gick 1933 med i Lindholmsrörelsens ungdomsförbund Nordisk Ungdom. Parallellt med engagemanget i NU drev han egen nazistcell med namnet “Sine Prohibitionimus ad Finem”, med ett 40-tal medlemmar.  Cellens främsta uppgift var att infiltrera motståndarorganisationer, och de ska ha infiltrerat bland annat SSU med gott resultat.

1936 blev Christer Strömholm lite av en nazistkändis efter att ha klättrat upp Folkets Hus i Stockholm och hissat hakkorsfanan. 1938 gjorde han en resa till Spanien, där han var fotograf på den republikanska sidan i kriget. Senare det året så bestämde han och hans närmaste män sig för att göra inbrott hos vänsterföreningen Clarté, för att söka bevis att de hjälpte och stödde utländska flyktingar. Inbrottet blev en katastrof, och Strömholm och hans kumpaner röjde sig själva, med hårda domar som resultat. Åsikterna går isär om vad som sedan hände, men Strömholm lämnade Nordisk Ungdom. När Finland invaderades tog han upp en gammal familjetradition och anmälde sig som Finlandsfrivillig.

På plats i Finland så kom Conny Andersson och Christer Strömholm att tjänstgöra tillsammans, Conny som skytt och Christer som laddare, på en pansarvärnskanon. De kom att bli oskiljaktiga och deltog tillsammans i strider i bland annat Märkajärvi-Salla. Det står klart att 21-årige Strömholm kom att se upp till Conny Andersson, som då var 25, och ett brödraskap utvecklades. Conny lärde upp Christer Strömholm om både politik och krigsföring.

Genom vänskapen till Conny Andersson och frontgemenskapen med andra antifascister som slogs mot den sovjetiska invasionen, övergav också Strömholm sin nazistiska övertygelse. I ett Säpoförhör uppger Strömholm att han inte längre har någon fast politisk åsikt, utan är “nationell” i allmänhet. Det verkar som om Conny Anderssons grupp av Spanienkämpar är de som står Christer Strömholm närmast under vinterkriget.

Efter finska vinterkriget slog sig Conny och Christer ihop för att söka värvning för Norges sak. Tyskland hade invaderat landet samtidigt som de satt på tåget på väg ned från fronten till Stockholm. Sveriges regering förbjöd dock frivilliga att sluta upp för Norges sak. De fick sörja för sin resa, rekrytering och beväpning på egen hand.

I strid i Norge

Conny och Christer bildar därför “Grupp Conny”, med kärnan från de frivilliga de slagits tillsammans med i Finland, varav några också skall ha varit veteraner från spanska inbördeskriget. Från Torsgatan 2, SSU:s lokaler (och antifascistisk samlingsplats under hela kriget), börjar gruppen rekrytera, inhandla och förbereda sin expedition.

Sammanlagt organiserar man 73 personer, varav 29 man i kärntruppen “Grupp Conny”. De avreste mot Norge 22, 23 och 25 april för att undgå att gripas på grund av förbudet att delta i strid på Norges sida.

Med sig hade de sina finska uniformer och sovsäckar som LO bekostat med ett bidrag på 5 000 kronor. Det hela ordnades när Conny mötte Fritiof Thunborg på LO. Gösta Rehn, telegrafist i Finland, stannade kvar av gruppen för att sätta upp en frivilligbyrå. Förutom Conny hade sex andra i gruppen erfarenheter från både Finland och Spanien. Gösta Rehn skulle i “grupp Conny” ansvara för undangömmande av vapen och annat  material även för en eventuell kommande invasion av Sverige. Vapnen gömdes hos SSU. I Säkerhetspolisens arkiv blir Gösta Rehn “Nr 2”, och Conny “Nr 1”. Ironiskt nog var Gösta Rehn också aktiv i Clarté som den nu medsvurna Christer Strömholm några år tidigare försökt attackera. Rehn skulle sedemera också bli ombudsman på LO.

Den militära grenen av ”Grupp Conny” passerade över Härjedalen in till Norge. Motståndet i Norge var mycket oorganiserat, vilket andra svenska frivilliga påpekar, och det är främst med material från flyende norsk trupp som Grupp Conny själva kan beväpna sig. Några norska soldater slöt sig samman med gruppen.

Via radio fick de dock reda på det svåra strategiska läget, och gruppen beslutade att dela upp sig. Åtta man med skidvana begav sig mot byn Selbu och de andra mot Röros där det skulle komma att utspelas hårda strider mellan norsk trupp understödd av svenska frivilliga och invaderande tysk trupp. Där ska bland annat Allan Mann deltagit i en annan frivilliggrupp.

Selbu fritogs med lätthet av de åtta männen från Grupp Conny. På plats skickades en radiosignal ut och man påbörjade att träna en lottakår samtidigt som några fler norrmän anslöt sig. Strax hamnade de dock under attack från tysk motorcykeltrupp, och Conny sårades för tredje gången i sitt liv efter att ha fällt två tyskar. På skidor och med hjälp av norsk trupp kunde han ta sig hem till Sverige för vård.

Den sjätte maj hade Hitler uppmärksammat att svenskar stred som frivilliga i Norge och utfärdade skarpa varningar mot Sveriges regering och att svenska frivilliga skulle skjutas som spioner. Vid det laget stod dock i princip hela Norge under tysk kontroll, även om strider pågick in i juni i norra Norge. Mot bakgrund av detta återvände resterande gruppen, med Christer Strömholm, tillbaka till Sverige.

Men Conny Andersson och Christer Strömholm kom att fortsätta aktivera sig för den norska saken – nu övergår “Grupp Conny” till inhemsk aktivitet som kommer beröras nedan.

Kurirverksamheten till Norge

Svenska säkerhetspolisens bild på Conny Andersson


Efter en kortare sjukhusvistelse
återgick Conny Andersson till sitt vanliga arbete. Strax därpå påbörjade han det som skulle bli en nyckelroll i kurirverksamheten mellan Norge och Sverige. Från säkerhetspolisens mappar går att utläsa att Conny 1941 haft kontakt med en norrman som gripits vid gränsen med propaganda till norska motståndsrörelsen. I oktober samma år beslutar Säpo att övervaka all hans post. Senare samma månad tar Säpo det som troligt att han smugglar vapen åt norska motståndsrörelsen. I Säpos material pekas även en Conny Wickmann,  ut som ansvarig för vapentransporterna. I Säpomaterialet hittar man också hänvisningar till att Andersson ansvarar för införandet av falska tyska sedlar över gränsen.

Conny själv medger att han hösten 41, bland annat med hjälp av socialdemokraten Sigurd Stolpe (vars systerson stupat i Spanien) smugglat pengar till norska motståndsrörelsen. I maj 1942 slår de båda sig ihop igen för att göra om proceduren. I Årjäng knyter Andersson också kontakt med lokföraren Helge Granqvist, som han lärt känna när han höll föredrag om Spanien 1938, som dessutom är socialdemokratisk kommunfullmäktigeledamot. Granqvist i sin tur tipsar om Nils Carlsson i Töcksfors, även han S-ledamot.

Nils Carlsson blir också en del i ett stafettsystem för att forsla pengar och material till norska motståndsrörelsen. Allt detta gör Andersson tillsammans med Gåseby, en anställd på norska legationen, där Conny senare också skulle få jobb. Förutom Värmland sätter Conny upp liknande system även i Härjedalen och Dalsland. Han verkar särskilt använt sina politiska kontakter i socialdemokraterna för sitt kurirsystem. En av de som kom att vara aktiv, utan att träffa Conny förrän långt senare, var Sten Andersson – på äldre dagar bland annat utrikesminister och socialdemokratisk partisekreterare.

Under 1941–1942 har Conny uppgett att han “varje fredagkväll” åkte till norska gränsen för att bistå norska motståndsrörelsen på olika sätt. Under 1941 så sticker frivillige Andersson ut hakan också genom att en enda gång protestera mot en frivilligorganisering – nämligen den till finska fortsättningskriget, som var ett anfallskrig med tysk hjälp.

Christer Strömholm kom att bli utpekad som tysk agent av olika källor, möjligen på grund av det välkända engagemanget i Lindholmsrörelsen på 1930-talet. Han verkar dock inte ifrågasatts av den hårda kärna av antifascistiska soldater han nu omgav sig.


Conny Andersson som civil, illegalt stödjande norska motståndsrörelsen

De båda utpekas dock av hemliga källor till säkerhetstjänsten vintern 1941–42 för att bygga upp en ny frivilligkår för att gå in i Norge. Enligt Christer Strömholm bildades dessa år en “elit” av Grupp Connys närmaste och mest förtroliga män, för att göra motstånd om tyskarna ockuperade Sverige. Om tyskarna i Norge hade attackerats av de allierade dessa år, var tanken att elitstyrkan skulle ta sig till Norge igen.

Säkerhetspolisen ökar med anledning av detta övervakningen av Conny Andersson betydligt åren 1941–43. Vad de främst kommer fram till är att han verkar leda olika studiecirklar i arbetarrörelsen på fritiden. I januari 1942 börjar man dock notera att Andersson och Strömholm ringer upp gamla bekanta från Finland och från Norgeexpeditionerna – bland annat Gösta Rehn, som också övervakas, och i telefonsamtal talar öppet om att “de norska killarna” ska träffa Conny Andersson.

Det är nu daglig övervakning på Conny Andersson och Christer Strömholm, som rankas som ”B” i Säpos arkiv, där ”A” är beteckningen för de allra samhällsfarligaste. Två agenter följer efter dem i deras vardagsliv, dygnet runt. Av Säpos register går att utläsa att de övervakade är fullt medvetna om detta, då det blir en ”katt- och råttalek” med agenterna. Det är också värt att notera att Säpo felaktigt från en början ser Andersson som ”kommunist” – detta kom att ändras med tiden.


“Grupp Conny” – hemmafronten

Av förklarliga skäl vet efterkrigsvärlden väldigt lite om ”Grupp Connys” förehavanden under kriget, både utomlands, och inne i Sverige. Det finns dock en rapportör inne i gruppen som återkommande kom att ge information till säkerhetstjänsten, framförallt under 1941 och de första månaderna 1942. Det är med största sannolikhet dessa uppgifter som föranleder polisens intresse i gruppen.

I rapporten framställs bland annat en ”inre kärna” på 11 man (av Strömholm kallad ”eliten”) samt 80-talet namn som anses ha med gruppen att göra. Majoriteten är boende i Stockholm och det finns ett antal veteraner från Spanska inbördeskriget och Finska vinterkriget med i nätverket likväl som de som stred i Norge. Nätverkets karaktär har formen av delvis organisera övertygade socialdemokrater, likväl som kommunister. Ett antal tyska flyktingar förekommer också i innersta kärnan.

I materialet pekas det ut tydliga samband och allianser med brittiska och sovjetiska legationen i Stockholm, och inte minst, den norska motståndsrörelsen. Conny Andersson pekas ut som nätverkets ledare.

Gruppen pekas ut av rapportören att inte bara forsla vapen till norska motståndsrörelsen utan också att gömma undan vapen i SSU, under Gösta Rehns övervakning, för kommande inhemska aktioner. Källan uppger också att gruppen regelbundet stjäl dynamit och vapen där de kommer över det. Gösta Rehns kontor på LO-borgen förekommer som misstänkt “tunnelplats” för material mellan Rehn och Andersson.

Ett flertal aktioner uppges av rapportören ha skett och ”kommer fortsätta ske” i synnerhet i samarbete med engelsk underrättelsetjänst. Bland annat pekas ”Smällen i Krylbo” och ”Horsfjärdskatastrofen” ut som kopplade mot Grupp Conny – i så fall två attentat mot tyska intressen i Sverige som svensk regering alltid hävdat varit olyckor. I rapporten pekas även ett antal sabotage ut mot svensk krigsindustri.Smällen i Krylbo förstörde ett helt tåg med tyskt krigsmaterial på genomfart genom Sverige. 13 skadade. Ingen omkom.
Horsfjärdskatastrofen var en attack mot tre fartyg i svenska flottan. Explosionerna kom inifrån två fartyg och elden tog ett tredje inom kort. 33 dog. Fartygen eskorterade tyska fartyg med järnmalm till tysk krigsindustri.

Intressant i materialet är att det också presenteras ett teoretiskt ramverk och det är att Tyskland står i begrepp att invadera Sverige och/eller att Sverige rentav är på väg att gå med på tysk sida i kriget. Rapportören uppger flera Spanienkämpar, särskilt de tyska, som kunniga i partisanverksamhet och då i synnerhet sprängmedel. En aktion, som dock ej skedde, gås grundligt igenom i rapportörens material och det är en plan att spränga tyska legationen vid ett ”politiskt lämpligt tillfälle” – Conny Andersson pekas ut att själv gått runt inne på tyska legationen och planerat aktionen. En sabotageaktion på pansarskeppet Gustav V ska gruppen också legat bakom.

I rapporten pekas också andra mål ut som gruppen skall ha haft planer på att attackera. Där ingår bland annat svenska malmfälten, järnvägen till riksgränsen, malmkajerna och hamnen i Oxelösund samt militäranläggningar i Eskilstuna och Marieberg. I materialet ska Conny Andersson lugnat gruppen som ifrågasatt att agera mot så bevakade platser med att det fanns ”säkert” folk inom militären.

Det förekommer påståenden också om att ”Grupp Conny” skall ha förberett och genomfört mord mot nazister i Sverige. Även en arbetsdelning inom Grupp Conny skall ha funnits där, i synnerhet några i innersta kärnan, pekas ut för ”särskilda jobb”. Sedan tidigare vet historiker att bland annat norska motståndsrörelsen var aktiva mot norska nazister på svensk mark, ett okänt antal nazister skall ligga i ”okända gravar”. Ett sådant mord skall ha avbrutits i planeringsstadiet av rapportören men ska då ha blivit avsnäst med ett ”Jag är inte lika oförsiktig som dig” från Conny Andersson.

Christer Strömholm har uppgett att han själv varit med vi två tillfällen, där tyska agenter avrättats. Det är oklart hur pass stor denna verksamhet varit, men med största sannolikhet var den också kopplad till de allierades säkerhetstjänster. I synnerhet pekas en stark relation ut mellan kapten Marks, officer i brittiska underrättelsetjänsten, och Conny Andersson ut.

En särskilt intressant plats som pekas ut av rapportören är en radiosändare som skall ha funnits på Värmdö (”Någon villa på Värmdö mitt emot Tynningö”) dit bara ”betrodda” kunde ta sig. Särskilt utpekad är Conny Andersson. Rapportören är övertygad att det har att göra med brittisk eller sovjetisk underrättelsetjänst. I materialet nämns att gruppen skall ha haft radiosändare ”längs hela kusten” men att den på Värmdö är den som det pratas mest om.

Vidare påstås att nätverket finns över hela landet, och kanske särskilt i Värmland och gränstrakterna. I Säpomaterialet hittar man bland annat brev mellan socialdemokratiske riksdagsledamoten August Spångberg och Conny Andersson. Gruppen anses ha kontakt med ”alla gamla spanienkämpar” genom Knut Olsson. Det påstås också att detta nätverk ute på landet sörjer för att få in ”pålitliga arbetare” inom krigsindustrin och att det skall säkerställas att de inte är kommunister före de tar tjänst inom områden där de senare skall kunna hjälpa Grupp Conny att slå till. Källan uppger också att Grupp Conny särskilt rekryterat och fått medhjälpare inom flottan och kustartilleriet – då engelsmännen nu har utförliga uppgifter om svenska försvaret inom dessa områden.

Ett antal firmor och affärsmän nämns också i materialet för att ha upprättat falska företag för att på så sätt forsla pengar till Grupp Conny från främst utländska källor.

Inom ”innersta kärnan” uppges det att man utåt sett inte ska kunna se att de inblandade känner varandra och att de lägger stor möda i att upprätthålla Grupp Connys hemliga verksamhet. Tidigt i materialet blir rapportören utskälld av en medlem i innersta kretsen då denne gjort sig känd som Englandsvän. Istället uppges det att medlemmarna i Grupp Conny bara känner 2–3 andra personer som är aktiva och att ”ingenting läcker ut i samhället” och att rapportören därför ska söka sig till dem, vilket också verkar ha skett. Vidare påstår rapportören att Conny Andersson har en särskild sifferkod för sammankallande av gruppen, som presenteras utförligt för säkerhetstjänsten i materialet.

Kontakten med utländsk underrättelsetjänst ska också gett Conny Andersson god kännedom om Wollweberligans verksamhet, och det antyds att Grupp Conny skall ha samarbetet med dem, och han ska ha kommenterat det hela med ”men då det gått åt helsike har jag som tur är inte varit med”. Detta syftar på avslöjandet 1941 av den så kallade Wollweberligan, sedan man grävt ned sprängmedel stulna från LKAB vid Långbro sjukhus i Stockholm. Wollweberligan var en kommunistisk grupp som främst inriktade sig på attentat mot malmexporten till Nazityskland. Gruppens ledare Ernst Wollweber blev senare chef för Östtysklands säkerhetstjänst.

Kanske mest förvånande i materialet är att det framkommer uppgifter att Conny Andersson medvetet skickar upp falska rapportörer till 6:e roteln (Säpo) med falska uppgifter, samt även fått spionkamera och annat från brittiska underrättelsetjänsten för att förvilla svenska polisinsatser mot britterna och norska motståndsrörelsen. Det tyder på att Conny Andersson själv kan ha varit anställd av de allierade, vilket skulle förklara varför svenska säkerhetstjänsten tappar intresse för gruppen när kriget vänt.

Slutligen slår rapportören fast att det sedan 1940 börjat byggas en styrka av norska och svenska frivilliga för att förbereda sig för att invadera och befria Norge och att ett 15–20 tal vapengömmor finns efter norska gränsen. Återigen pekas Conny Andersson ut som central i verksamheten. Denna verksamhet ska också varit godkänd av Norska exilregeringen och brittiska regeringen. 13 Juni 1941 skall Conny Andersson formellt, militärt, blivit utsedd som ledare för hela organisationen av ländernas legationer. Rapportören uppger också att på brittiska legationen finns ett register med över 500 ”pålitliga” svenskar vid en sådan situation och att ”eliten” i denna styrka är den sabotagegrupp som kallas ”Grupp Conny”.  Gösta Rehn pekas ut som den som kontrollerat politiska legitimiteten på dessa 500 ”Norgegrabbarna” och ett telefonsamtal i Säpomaterial berör också “Norgegrabbarna” mellan Rehn och Andersson.

Mycket av det som sägs i rapporten skall tas för vad det är, en enskild person som med största sannolikhet har en personlig konflikt med Conny Andersson, det tåls dock att påpekas att allt inte kan vara lögn. Det är dock en inblick i vad som kan ha varit ”Grupp Connys” verksamhet mellan 1940–1942 då gruppen främst fick koncentrera sig på “hemmafronten”. Det var också åren som Sverige stod närmast Tyskland.

Vilka var Grupp Conny?

Conny Andersson uppgav aldrig vilka som tillhört hans innersta krets. Vad man vet är att dessa var veteraner från spanska inbördeskriget, finska vinterkriget och krigsinsatsen i Norge. Av rapporten insänd till säkerhetstjänsten pekas dock en innersta kärna ut samt ett åttiotal andra namn som direkt inblandade.  Det är dock rimligt att anta att Conny Andersson är den enda som någonsin haft en helhetsbild över organisationen och dess kopplingar mot amerikansk, sovjetisk, brittisk och norsk säkerhetstjänst och norska motståndsrörelsen.

Majoriteten av dem som nämns är dock för eftervärlden okända arbetare. Alla är män. De flesta pekas ut som politiskt aktiva kommunister men inom toppen pekas flera ledande socialdemokrater ut. Det är värt att notera att vissa av rapportören utpekade kommunister i själva verket vid kontroller har visat sig vara socialdemokrater och att termen används något lättsinnigt.

Separata källor uppger att det inom politiska kretsar i Stockholm fanns en viss respekt, eller rädsla, för Grupp Conny. “Connys grabbar” har figurerat som en term i materialet. “Det är inga man vill göra sig ovänner med”. Det kan ha funnits en hel del rykte i dåtidens arbetarrörelse om någon form av organisation, i synnerhet om man också studerar vad som hände i LO och SSU under denna period.

Den innersta kärnan bör således ha varit, med stöd i Strömholm och Säpoarkivet, som numrerat dessa som följande, efter antagandet över makt i organisationen:

1. Conny Andersson, lagerarbetare
2. Gösta Rehn, journalist (Ombudsman LO)
3. Bruno Franzén, slipare. Avsedd för ”särskilda uppdrag”
4. Sigvard (”Sigge) Blom, chaufför. Avsedd för ”särskilda uppdrag”
5. Gunnar Åkerlund, metallarbetare
6. Stig Lennart Tärnell, grovarbetare
7. Folke Malmberg, diversearbetare
8. Fred Erik Kihlberg, byggnadsarbetare
9. Otto Ernst Weidenbach, tysk flykting, Spanienveteran, verkstadsarbetare
10. Paul Nerman Tausendfreund, tysk flykting, spanienveteran, verkstadsarbetare
11. Karl Ander Ellebrand, radiotekniker

Dessa ses som ”innersta kärnan” och har samtliga någon form av krigserfarenhet, förutom Ellebrand som dock är utbildad inom det militära som radiooperatör. Även Gösta Rehn får anses ha krigserfarenhet som frivillig i finska vinterkriget. Christer Strömholm pekas ej ut som aktiv i den innersta krets som i materialet avser dem som förbereder och genomför sabotageverksamhet och annan för riket hotade verksamhet. Möjligen för att han arbetade mer ”mot Norge” och hölls på visst avstånd på grund av sina tidigare åsikter.

Särskilt Bruno Franzén och Sigge Blom finns i rapporten ovan som aktiva inom olika former av mer ”handfasta” uppgifter.

Sedan fortsätter registret med följande närstående medlemmar i ”Grupp Conny” som då avses hjälpa till, gömma flyktingar, stjäla vapen, transportera information med mera men också likväl kan vara aktiva, men ej lika utpekade, i gruppens olika uppgifter. Den sista delen av många som enbart omnämns som veteraner från spanska inbördeskriget är till stor del personer som gruppen varit i kontakt med ute i landet som kan varit aktiva på olika sätt men av förklarliga skäl inte kunnat göras efterspaningar på.

Conny Georg Wikström, diversearbetare – dömd 1941 för att smuggla norska motståndsmän
Johan Fransson, skrädderiarbetare – fd Spanienfrivillig. Anses stå nära Conny Andersson
Rudolf Halfdan Nilsson, marmorarbetare – fd Spanienfrivillig. Hörd för flera olika brott
Gunnar Valter Ernfrid Åkerlund, metallarbetare – straffad för tillgrepp
Sven Gunnar Larsson, murare, straffad för flera olika brott
Sixten Albert Jönsson, mekaniker – fd spanienkämpe – notering om kontakt med värnpliktiga inom flottan
Kurt Adrian Johannes Åström, svetsare – Straffad inbrottstjuv
Karl Ivar Reinhold Staf, sjöman och journalist – fd Spanienfrivillig, gripen i samband med Wollweberligan
Ernst Melkor Lindkvist, målare – fd Finlandsfrivillig. Straffad flera gånger.
Sten Emil Andersson, byggnadsarbetare – straffad för inbrott
Ernst Werner Bäcklund, cementarbetare – vid tillfället fängslad på Långholmen
Georg Valdemar Greiff, ombudsman – ledamot för SKP i Solna kommunfullmäktige. Styrelsen för Solna sockens luftskydd. Betecknad A. Farlig för rikets säkerhet.
Knut Mauritz Gotthard Olsson, redaktör – internerad vid tillfället. Betecknad A.
Ture Krister Strömholm – behöver ej kommenteras ytterligare i denna text
Adolf Gottfrid Augustsson, arbetare – frivillig i Norge
Knut Oskar Ljungberg, kondotoriarbetare –fd Spanienfrivillig
Viktor Bernhard Sällbord, metallarbetare –fd Spanienfrivillig
Sten Harry Lundberg, arbetare –fd Spanienfrivillig. Vid tillfället fängslad på Långholmen.
Nils Valfrid Andersson, busschaufför – frivillig i Norge
Tage Randolf Hallberg, fd Spanienfrivillig
Nils Åke Sixten Richter, murare – dömd för uraktlåtenhet att anmäla inneboende utlänning
Erik Emanuel Björk, fd Spanienfrivillig
Bengt Helger Segerson, järnarbetare – fd Spanienfrivillig
Herbert Johan Blom – fd Spanienfrivillig, okänd hemort
Kurt Ingvar Svärd, sjöman – misstänkt för inblandning i Wollweberligan
Erik Martin Hagman, försäljare – dömd för flera brott
Nils Evert Palm, diversearbetare – namnet upptäcks vid razzia hos SKP
Sigge Erik Emanuel Sandblom, svarvare – dömd för flera brott
Sven Viktor Lindbom, direktör – dömd för flera brott, bland annat förfalskning
Karl Einar Wilhelm Henriksson, sjöman – medlem av internationella Röda Hjälpen, medlem i Interclub
Ludvig Ernst Mathias, direktör – tysk flykting
Karl Evert Eriksson, trädgårdsarbetare – fd Spanienkämpe, tjänstgjort vid Göteborgs Luftvärnsdivision. Straffad för brott mot tryckfrihetsförordningen. Rödstämplad.
Bernt Olof Svensson, grovarbetare – fd Spanienkämpe. Hörd för misshandel och olovligt tillgrepp.
Herman Olof Wohlin, grovarbetare – rödstämplad. Dömd för stöld och förfalskning.
Ture Noge Napoleon Jonsson – fd Spanienfrivillig. Socialdemokrat. Annars okänd.
Olof Birger Liljegren, konstnär – fd Spanienkämpe
Arne Evert Färdig, grovarbetare – medlem i SKP
Bror Bertil Forslund, kommunist
Daniel Pauls Söderberg, stuveriarbetare
Karl Erik Andersson – fd Spanienkämpe
Stug Gustaf Otto Berggren – fd Spanienkämpe
Gustaf Karl Johan Blomgren – fd Spanienkämpe
David Vihelm Davidsson – fd Spanienkämpe
Karl Astor Emanuel Ek – fd Spanienkämpe
Gusten Ferdnand Forsman – fd Spanienkämpe
Göte Eugen Grahn – fd Spanienkämpe
Gösta Karl Hjärpe – fd Spanienkämpe
Nils Gerhard Lyckholm – fd Spanienkämpe
Knut Allan Moberg – fd Spanienkämpe
Elof Jean Molin – fd Spanienkämpe
Karl Gustav Sillén – fd Spanienkämpe
Karl Hans Edvard, Sjögren – fd Spanienkämpe
Sven Fredrik Brännström – fd Spanienkämpe (Västerbotten)
Emil Harry Danielsson – fd Spanienkämpe
Gösta Henrik Granat – fd Spanienkämpe
Erik Helmer Gustafsson – fd Spanienkämpe
Erk Sterner Halldin – fd Spanienkämpe
Petrus Emanuel Jansson – fd Spanienkämpe
Lars (Klas?) Ragnar Läth – fd Spanienkämpe
Evert Erik Wadström
Sven Bernhard Wiberg – fd Spanienkämpe, ombudsman och ordförande för kommunistiska ungdomsförbundet i Ångermanland
Stig Göta Almsten – fd Spanienkämpe
Frits Albert Backlund  – fd Spanienkämpe
Erik Emanuel Björk – fd Spanienkämpe
Herbert Johan Blom – fd Spanienkämpe
Karl Euguen Elving Bystedt – fd Spanienkämpe
Elis Fromberg – fd Spanienkämpe
Ragnar Johan Hörnqvist – fd Spanienkämpe
Holger Knut Lundmark – fd Spanienkämpe
Karl Sandberg – fd Spanienkämpe
Kurt Ingvar Svärd – fd Spanienkämpe
Axel Ferdinand Tingvall – fd Spanienkämpe
Georg Robert Torell – fd Spanienkämpe
Harry Teodor Westin – fd Spanienkämpe

Vid en razzia mot Bruno Franzén fanns ytterligare en lista, då han kan anses vara en av de ansvariga för verksamheten längst gränsområden så är den också intressant över gruppens nätverk ute i landet. Dessa är med största sannolikhet en mycket liten del av nätverket ute i landet. I synnerhet i

Kopparbergs län:
Sven Harald Grahn, vägarbetare – framstående lokal kommunist i Högsjö
Gunhild Viktoria Hellberg, Gudrun Birgit Marianne Hellberg – aktiva kommunister tillsammans med föräldrarna i Horndals kommunistiska klubb
Danils Olof Persson
Verner Åkerberg

Värmlands län:
Arvid Johannes Lion
Arthur Persson

Blekinge län:
Erik Henrin – fd Spanienkämpe

Älvsborgs län:

Alinén

Enda kända bilden på “Grupp Conny” är från 1945 när gruppens representanter får motta norska krigsmedaljen för sina insatser i Norge av norska överstelöjtnanten Wilhelm Hassel på norska ambassaden. Från Säpos arkiv.

Fr v: Conny Andersson, Erik Råberg, Bengt Jansson, Wilhelm Hassel, Christer Strömholm, Gottfrid Augustsson

Kriget vänder – Strömholm försvinner, Andersson släpps

I maj 1942 upphör övervakningen av Conny Andersson då denna varit resultatlös, förutom att säkerhetstjänsten kan fastslå att delar av Connys gamla kompani håller kontakt med varandra, och vad man antar andra antinazistiska krafter. Något kriminellt kan dock inte bevisas. Trots utförlig spaning och rapporten ovan. Det finns fog att tro att Georg Branting och andra antinazistiska krafter i samhället förvarnat om spaningsverksamheten.

Om Christer Strömholm skriver Säpo i maj 42: “Strömholms förbindelser med dessa kommunister och radikala socialdemokrater förefaller egendomlig med hänsyn till att härstädes tidigare är känd som aktiv nationalsocialist”.

Kurirverksamheten avslöjas dock till viss del av slarv inom stafettorganisationen hösten 1942, och då får säkerhetstjänsten den 5 oktober en anledning att arrestera Conny Andersson. I hemmet hittas bland annat en norsk armépistol, kartor över gränsen, med mera. Den åttonde oktober grips Sigurd Stolpe, den tionde Carlsson, och sedan sex personer till i Connys kurirnätverk. Sammanlagt rullas Connys Värmlandsnätverk upp i oktober 1942 och 11 personer grips. Han själv noterar i en intervju frustrationen att vara gripen då “jag hade flera linjer att hantera”.

Det hela slutar i en 141 sidor lång rapport som pekar ut Conny Andersson huvudansvarig för en stor mängd illegal trafik mellan Sverige och norska motståndsrörelsen.

I detta läge beslutar någon, än i dag oklart vem, att åtal ej ska väckas. I Connys egen krets tror man att det kan ha varit på Gustav Möllers inrådan då hans nära vän Inge Hörléns son är bland de gripna. Historiker spekulerar i om krigsmaktens underrättelsetjänst C-byrån möjligen haft något med saken att göra. Klart är i alla fall att alla i kurirnätverket släpps utan åtal. Conny Andersson döms dock för olaga vapeninnehav, för den norska pistol han haft hemma.

Efter gripandena återkommer Connys verksamhet och stöd till norska motståndsrörelsen i Säpos akter med jämna mellanrum, dock utan några som helst åtgärder. Conny Andersson kom också att under 1942 ta tjänstledigt från Konsum och bli anställd på heltid på norska legationen, alltså avlönad av norska exilregeringen, genom en täckanställning på Svensk-Norsk Pressbyrå som leddes av Willy Brandt och syndikalisterna Olov Jansson (också frivillig i Spanien och Finland) och Einar Stråhle.

Till sin gamla arbetsplats tog han sig dock fortfarande, för att slå in material i konservburkar som kunde smugglas över gränsen.

1943 försvinner Christer Strömholm ur bilden efter att han, tack vare sina kontakter i nazistvärlden, fått vetskap om att Waffen-SS rekryterade i Sverige och avslöjat detta till pressen. Svenska och tyska nazister lyckas dock lista ut vem som är källan, och de förhör Strömholm under pistolhot efter en kidnappning.

Han släpps dock av kidnapparna efter att han erkänt. Med detta försvinner Strömholm ur svensk politisk och militär historia. Han uppger dock i sina memoarer 1967 att han skall ha deltagit vid likvideringen av två tyska agenter under krigsåren i Stockholm. Han röjer inte sina kamrater, men om hans uppgifter är sanna är det rimligt att anta att detta är medlemmar i Grupp Connys ”elitstyrka”.

En tysk ska ha likviderats på Valhallavägen och den andra utanför biografen Astoria på Värmdö. Morden ska ha skett i samarbete med allierad underrättelsetjänst, vilket i så fall stämmer med Connys anställning vid tidpunkten.

Vid en ceremoni på norska ambassaden i Stockholm 1945 dekorerades Christer Strömholm med Krigskorset. Han kom med tiden bli en av Sveriges mest kända fotografer, även om hans politiska bana förblev hyfsat okänd. Han dog 2002, 83 år gammal. Vid tillfället dekorerades också andra medlemmar i “Grupp Conny”.

Norgebataljonen

Conny Andersson under tiden som ordförande för Svensk-Norska Frivilligförbundet

Frågan om en frivilligkår till Norge kom dock att leva vidare. På hösten 1943, efter att kriget vänt, diskuterades frågan även i den svenska militärledningen. Då de oroar sig över den politiska prägel det förband Conny Andersson håller på att sätta ihop har, så blir det en diskussion som landar i att för stunden inte göra något, men det är tydligt att fler och fler, inte minst i riksdagen där bland annat Georg Branting förordar frivilligkårer, ställer sig bakom en idé om en frivilligbataljon till Norge. Till sist har regeringen och riksdagen svängt till att inte aktivt motarbeta en kår, det vill säga, att den intar samma ställning som vid invasionen av Finland. En frivilligkår kommer att tillåtas, men inte att sanktioneras från regeringen.

Den 12 december 1944 bildas således Svensk-Norska Frivilligförbundet. Den ledande kraften för initativet är Conny Andersson. I pressen har man samtidigt en opinionsundersökning som finner att 26 procent av de tillfrågade är för bildandet, 45 procent är emot.  Det är märkbart att stödet för intervention i Norge stöds i högre grad av arbetarmän. Samlingsregeringen, som fått retirera för opinionen, är direkt emot en intervention av det slag som Conny Andersson förbereder.

Några av ledorden för det nybildade frivilligförbundet är baserade på erfarenheterna från Finland. Bland annat undanbedes ”skryt och skrävel”. Man ska ”hålla rent i de egna leden” och ”slödder har man ingen plats för”. Aktivt medlemskap i förbundet förutsätter att man är beredd på militära uppgifter. Passivt är att man stödjer föreningen ekonomiskt.

Förbundet kom att ägna sig åt fysisk fostran, idrott och friluftsliv, till sidan av sin ursprungliga verksamhet. För att bygga gemenskap och ideologisk skolning ”för Nordens sak” håller man interna föredrag för rekryterna.

Kärnan i frivilligrörelsen kom att bli SSU:s stockholmsdistrikt, men distriktsstyrelsen agerar ej i frågan. Conny Andersson får den dock att överväga att bjuda in alla ungdomsförbund i samlingsregeringen för att bilda ett stödnätverk till frivilligorganisationen, detta sätter dock SSU:s riksledning stopp för. Ekonomiskt skulle dock föreningen få stöd från bland andra murarförbundet.

Vid första offentliga uppvisningen av förbundet, eller “Norgeaktivisterna”, imponerar de – och skrämmer vissa element – genom att ha ett öppet möte som samlar 3 000 medlemmar. Det är en styrka ledningen byggt upp på mindre än tre månader som den 22 februari 1945 visar upp sig. På mötet talar Conny Andersson, Georg Branting, Olaf Helset (Chef över norska polistrupperna) och Yngve Larsson, borgarråd och liberal samt medlem i styrelsen för Nordens Frihet. Från norskt håll påpekas det att frivilligstyrkan verkligen skulle göra nytta om de utbildas i små förbund som specialtrupper. Något dock Norge ej har förmåga till just nu. Mötet avslutas med en resolution till regeringen att aktivera reguljär svensk trupp för att gå in i Norge.

Förbundet gör vidare i mars en framställan till ÖB att påbörja sin militära träning i ett särskilt beredskapsförband. I pressen säger Conny att de kommer börja med att träna 400 man. Av aktiva för militär tjänstgöring nu i förbundet räknar man ungefär 900 man, varav både högre och lägre reguljära befäl som gått med i föreningen.

Frivilligföreningen har helt enkelt börjas tas på allvar, och bland annat sammanträder Conny Andersson med försvarsminister Per Edvin Sköld några gånger rörande föreningens framtidsplaner. Det förefaller som att Conny och Sköld också förhandlat antalet som skulle tränas av svenska staten. När framställan väl går iväg till ÖB är den nämligen bara på 200 man, men den godkänns av ÖB som inte har någon kommentar i övrigt om att det skulle finnas några hinder för detta. Förbundet och militära ledningen i Sverige har helt enkelt kommit överens i mars 1945. ÖB rekommenderar i övrigt kungen, alltså regeringen i dessa frågor, att styrkan ska sättas upp vid Södermanlands pansarregemente i Strängnäs. Det är noterbart att detta är förbundets ”elit” som tagits ut, samtliga 200 har krigsvana från Norge, Finland och Spanska inbördeskriget.

5 april träffas således Per Albin Hansson, Ernst Wigforss, Gustav Möller, Per Edvin Sköld och Norges militärattaché Ole Berg. Det är i praktiken ledningen för landet. Där meddelar Sköld att han svängt i frågan, efter förhandlingarna med Conny, och beviljar 200 man från frivilligförbundet att rycka in i Norge. Conny Anderssons långa kamp, påbörjad 1940 och i flera år anledningen till trakasserier från Sveriges säkerhetstjänst, blir i krigets slutskede officiell ståndpunkt för Sveriges regering.

8 april når nyheterna även över Atlanten att Sveriges försvarsmakt utsett Conny Andersson till militär befälhavare över en frivilligstyrka som ska gå in i Norge.

Den 6 april, dagen ett officiellt godkännande från Sveriges regering kommit till stånd, är intresset att delta markant. Förbundet sätter igång den organisatoriska verksamhet som den under fler månader byggt upp. Över tio rekryteringskontor öppnas över hela landet över en natt. Under första dygnet anmäler sig 400 frivilliga. Conny Andersson, som är förbundsordförande, inser att de lokaler de har på Sergelgatan 2 inte kommer räcka till, och beger sig ut på stan för att helt enkelt skaffa större lokaler. Telefonerna ringer hela tiden, och kön utanför det lilla kontoret har under hela dygnet varit påtaglig.

Conny Andersson går ut i pressen och meddelar att styrkan förväntas bli mellan 7 000 – 8000 personer, lika stor som frivilliginsatsen för Finland 1939. Då har också rekryteringskontoren kommit igång i Göteborg, Örebro, Borås, Jönköping, Malmö, Helsingborg, Arvika, Karlstad, Uppsala, Gävle och Östersund.

I bakhuvudet hoppas Conny också på att staten ska kunna hjälpa förbundet ”gallra” bland alla de som anmäler sig. Bara i Göteborg anmäler sig över 200 man, varav 50 också lyfts in i de första 200 som ska tränas. Lokalen på Södra Allégatan 10 är nästan under lika hårt tryck som den i Stockholm. Samtidigt får frivilligförbundet ett enormt ekonomiskt stöd från de fackliga organisationerna i Göteborg. Förutom militärer är det många från sjön som anmäler sig som frivilliga.

Samtidigt har förbundet anställd en ombudsman, redaktör Olof Jonsson, för att kunna hantera de praktiska bestyren på huvudexpeditionen. Då det fortfarande är osäkert huruvida tyskarna kommer slåss i Danmark och Norge, så går Conny Andersson ut i pressen den 8 april och säger att en frivilligkår till Danmark är i planeringsstadiet.

En av de som dessa dagar söker sig till frivilligförbundet är den kommande socialdemokratiska storpolitikern Sten Andersson, en kurirerna i Conny Anderssons nätverk i Värmland, som med sina vänner Sten O Andersson och norrlänningen Henriksson besöker expeditionen för att ta värvning.

På expeditionen träffar Sten Andersson förutom Conny Andersson flera Spanienveteraner, antagligen vänner till Conny, och att de innan de får ta värvning har ett samtal om hur krig ser ut i verkligheten. Bland annat delger en Spanienkämpe hur hans vän sprängs bort, mitt i ett samtal, av en granat. Möjligen var dessa diskussioner ett sätt för Conny och hans vänner för att se om Sten Andersson med sällskap kommer ångra sig. Det gör de inte, de tar värvning vid en kulsprutepluton.

Den 9 april hålls gudstjänster efter jämnt fem års ockupation av Norge och Danmark. I Engelbrektskyrkan i Stockholm talar Emil Malmborg (nu i riksdagen) från Förbundet Kämpande Demokrati om den nyss avlidne Torgny Segerstedt, och Ture Nerman talar med stående ovationer som följd. Därefter, sist på mötet, tågar Conny Andersson och hans närmsta män in under fanor och till tonerna av Södermanlands regemente (det är ju där de tränas) och Conny Andersson avslutar mötet med en appell. Nu har över 2 000 personer anslutit sig och godkänts för militär tjänstgöring i förbundet. Conny Andersson avslutar det fullsatta mötet på Engelbrektskyrkan med ett fyrfaldigt leve för ett “Fritt Norge, fritt Danmark och ett fritt Norden!”. Nivån blir öronbedövande.

Den 13 april hålls ett till offentligt möte av Frivilligförbundet. Tanken är att det ska vara en avskedstillställning för de medlemmar som nu ska ut i fält. Då många styrelsemedlemmar går i fält så väljs nya representanter in, från ungdomsförbunden. Conny Andersson förblir dock ordförande. Den nya styrelsen blir en “samlingsregering” bestående av socialdemokraterna, högern, kommunister och syndikalister.

Samtidigt lanserar förbundet sin stora propagandasatsning med över 50 000 flygblad och 1 200 affischer som uppmanar svenskar att gå med. Över 20 personer har nu fått anställning i förbundet – svenska staten betalar. Samtidigt lockas fler kvinnor också till förbundet, vilket öppnar frågan om en kvinnoavdelning.

22 april har också förbundet fått ytterligare 3 000 anmälningar, varav 1 000 skickas vidare till de militära myndigheterna för bakgrundskoll. 95 procent av de anmälda godkänns. Nästan allihopa är yngre män från arbetarklassen.

Vid det laget har fyra kompanichefer utsetts och inte mindre än 35 rekryteringskontor har på kort tid öppnas upp i landet. LO, Kooperativa Förbundet och Arbetsgivarföreningen är några av dem som bidrar ekonomiskt till den ständigt växande administrationen. Nu kan man tala om Svensk-Norska Frivilligförbundet som en folkrörelse, konstaterar Conny.

Parallellt med allt detta är andra världskriget i sitt slutskede i Europa. Fortfarande är dock läget ovisst hur tyskarna ska retirera från Danmark och Norge eller om de kommer, som norska nazister påstår, slåss till sista blodsdroppen.

Uppställning i Trossnäs för kompanichefer och officerare i Norgebataljonen.

Den 25 april avreser de 50 första av förbundets soldater från Göteborg. Bengt Segerson, Spanienveteran och kommunist, leder trupperna och får framför en stor folkmassa på stationen motta en norsk flagga av Göteborgsavdelningen av Kämpande Demokrati. För honom, som liksom över 600 andra för staten obekväma suttit internerad, var det säkert en tämligen främmande situation att upphöjas till chef i svenska krigsmakten. Det är rimlig att anta att flera Spanienfrivilliga som slöt upp till Norgebataljonen hade delat detta öde 1940–1943.

Nästa morgon avreser stockholmarna. Det är en härdad skara som tilldelas Sveriges då modernaste vapen från militärförråden. Bland de frivilliga bör noteras förbundets Stockholmssekreterare Martin Nilsson som lämnat det administrativa för fronttjänst. En annan är spanienveteranen K.G. Moberg. På gårdsplanen på Lida gård träffar han många gamla vänner från fronten i Spanien och återseendet blir hjärtligt. På fältet syns också en av bataljonens inofficiella chefer, Spanienveteranen Åke Richter.

Dagen därpå anländer till samma läger de som har längre att åka. Norrlänningar, skåningar och gotlänningar. Många med vana från Finland och från spanska inbördeskriget. Bland dem som denna dag avreser är Lennart Svensson från Karlskrona. Den drygt 150 man stora gruppen får av kompanichef kapten Falkenberg 156 gevär, 66 k-pistar och 68 pistoler med tillbehör. Lennart Bagger-Sjöbäck, granatkastartroppchef, uppger att i lägret så pågår även antifascistisk underrättelseverksamhet för att säkerställa att inga “tyskvänner” nästlat sig in i truppen. Bland annat skulle en person som slagits i finska fortsättningskriget, komma att handgripligen slängas ut från bataljonen efter ett massmöte.

För den trupp som till sist kom att samlas i Trossnäs för sin utbildning så kom träningen att inriktas på partisankrigsföring. Flera Spanienveteraner blir inofficiella chefer och svenska löjtnanter får blott se på hur de tränar rekryter i hur kriget går till. Träning i partisankrigsföring får de av inga mindre än Allan Mann och löjtnant Axel Hernek.

Samtidigt, i stora världen, tar Hitler livet av sig den 30 april under slutstriden om Berlin. Tyskarna kom att aldrig slåss till sista man i Norge och Danmark, utan det blir en relativ fredlig nedmontering av den tyska ockupationen. Vid det laget hade det för förbundets del anmält in sig hela förband från svenska armén för att delta i verksamheten.

Beskedet om fred den 7 maj mottas inte helt positivt i Trossnäs där de färdiga trupperna samlats, många är besvikna att de inte fått ta en fight med tyska ockupanterna. Dock stannar truppen kvar till 13 maj då den norska regeringen tackar för deras insatser men meddelar att de nu ej längre har behov av en svensk frivilliginsats. Ett förslag att följa med norska polistrupperna avslås dagarna innan på grund av att svenskarna är just militärer, inte poliser.

Vid det laget har förbundet 6 400 medlemmar, varav 600 kallats in i tjänst. Förbundet upplöstes något senare än det militärläger i Trossnäs som efterföljande dag packar ihop och återvänder till det civila – förutom fem av dem, som dagen innan tagit sig till Norge för att ansluta till Grupp Fritjof. Men det är en annan historia


Wilhelm Hassel, Norsk överstelöjtnant, tackar Conny Andersson å Norges vägnar för hans insatser för landets frihet 1945.

Conny Andersson återgick efter kriget till att arbeta på Konsum, numera som ombudsman, och blev senare aktiv och ordförande i Spanienkämparnas kamratförening. Det var på hans initiativ som monumentet La Mano kom att resas i Stockholm för att hedra de fallna Spanienhjältarna, trots att han i stridens hetta hade blivit utslängd från frontkämpeförbundet 1939 i en vild diskussion med kommunisterna.

Han förblev aktiv i föreningen till sin död.  I övrigt återvände han till politiken, särskilt i frågan om företagsdemokrati, och ett tillbakadraget civilt liv som en av Sveriges mest aktiva antifascister någonsin. Under 70-talet deltog han dock i uppstartandet av vänskapsföreningen mellan Sverige och Kuba, vilket gör att IB intresserar sig för pensionären Andersson. Ett öde han nog inte tog som speciellt hårt, välkänd inom dåtidens arbetarrörelse för att ha offrat mer än kanske alla levande socialister i landet. Han rapporterades till IB av informatören Anders Thunborg, dåvarande aktiv i socialdemokratiska partitoppen. Antagligen var Thunborg ovetande om vem Conny Andersson var.

Följande står om Conny Andersson i Säpos arkiv från 1942:

“Han gör ett gott och fördelaktigt intryck. Han är mycket stolt över att ha förtroendeuppdrag i Socialdemokraternas ungdomsorganisation. I sin politiska åskådning är han radikal. Inte så att han direkt sympatiserar med kommunismen. Hans leds i sitt handlande av ideella motiv och det är det som gjort att han kommit i kläm då och då med rättvisan. Han är uppriktig och sanningsenlig.”
Th. Söderström, Säpo

Själv såg sig Conny Andersson sig själv som demokrat, revolutionär och radikal marxist – men mycket skeptisk till revolution.

Vid inrättandet av La Mano samlade kamratföreningen av spanienkämpar ihop en politisk opinion för att göra det möjligt. Här svarar Olof Palme på Conny Anderssons skrivelse.

Tillbaka till Spanien 1978. Sittandes nummer tre. Tillsammans med Svenska Spanienfrivilligas Kamratförening, gamla kamrater. På resan besökte de bland annat organisationer som kämpade för politiska fångars frigivning från Francoregimen. Se bild nedan.

Sneglandes längst till höger. Sista kända bilden av Conny Andersson, 1978.
På besök hos spanska antifascister aktiva mot Francoregimen.

Conny Andersson föddes 1914-01-27 i Örebro.
Kort efter att de sista bilderna togs avled han 1978-12-14.
Hans fru bodde kvar i samma lägenhet tills hon dog 2014.
Paret efterlämnade ett barn som i dag är 77 år gammal.

Conny Andersson ligger begravd på Skogskyrkogården och hedras på minneslunden.

Advertisements