Inledning

Varför är det intressant med massa gamla gubbar från andra världskriget?

Den frågan har jag ställt mig själv när jag envetet suttit och läst, skrivit av och funderat kring den svenska antifascismens första generation.

Det jag har landat i är följande resonemang och punkter:

1) Den svenska antifascismen är tämligen historielös och okunnig om sin egen historia. I synnerhet den som innefattade de största antifascistiska organisationerna och rörelserna. Men även också gällande dess inställning till kommunisterna, som i mycket litet utsträckning behandlas i dessa texter. Det som enar antifascismen i Sverige är tanken på parlamentarisk demokrati, utökad demokrati och direkt demokrati.  Det som enar dem är att de är demokrater, radikala sådana, om än inom olika teorier inom densamma. Jag vill göra gällande redan nu att jag ej kommer täcka upp de kommunistiska motståndsrörelserna mot fascismen i några längre ordalag. Om detta finns redan mycket skrivet, som man skall läsa med kritiska glasögon.

2) Denna historiska tendens som jag avrapporterar påvisar delvis en enighet, delvis former, delvis ett stöd som är motsatsen till den antifascism som vuxit fram sedan 80- och 90-talet. Därav är den intressant och något man kan dra lärdom av. Inte minst i egenskap av ekonomiska resurser, politiska påverkan och aktivitet. Dagens antifascism och gårdagens har gått två helt olika vägar. Man bör reflektera över detta faktum. Den är dessutom annorlunda på sådant sätt att 40-talets antifascism tog avstamp i flera olika ställningstaganden, först och främst demokrati, men därtill olika ideologier (från syndikalism och radikala icke-kommunistiska socialister av annan art till konservatism och katoliker) men även i viss mån en patriotism för sverige baserat i en demoraktisk, fri, nation. Utöver det så vägde solidaritet, med norrmän, danskar men även finnar in hårt i den komplexa bild som mobiliserade dåtidens antifascister. I vågskålen för att bli antifascist väger således både den egna nationens öde, och Europas. Nationalismen och internationalismen.

3) Den historiska kontexten för dessa texter och artiklar är helt annorlunda än dagsläget. Det är rörelser byggda för ett Europa där demokratin är långt ifrån självklar och med ett krigshot, eller kriget, över sig. Trots detta lever vi en brytningstid där dessa rörelser återkommer. Därför är det av intresse att kunna detta. Man bör dock ha i åtanke förutsättningarna dessa personer agerade i. T.e.x. hur SAP fungerade då, storleken SAC hade och den liberala idétraditionen som dåtidens frisinnade liberaler hade är såna faktorer man inte får glömma. Vidare hur reelt hotet faktiskt var.

IMG_2579

4) Det är genom historia man får byggstenarna för egna berättelser. Antifascismen under 80- och 90-talet har framförallt varit reaktiv, den har reagerat på en framväxande fascism, och dess politiska struktur har varit blandad inom vänsterns mer radikala fält. Det har inte förhindrat extremhögern att göra ett högre och högre bakgrundsbrus i hela demokratiska europa.  Här ges en bredare, mer korrekt, definition av en äldre generation. Dessa historier hjälper antifascismen att “hitta hem” till sig själv. Med detta vill jag göra ett litet bidrag till “rötter” för en demokratisk kamp.

5) Fysisk antifascism. Att angripa dåtidens nazister och fascister fysiskt på gator och torg, har det varit svårt att hitta källor på. Det som nämns är framförallt i sådant fall militär verksamhet och verksamhet kopplat till partisanarbete i Danmark och Norge. Detta är naturligt. Det fördes inga protokoll om dessa händelser. Flera källor, både inom arbetarrörelsen, men även från nazistiskt håll under denna period, pekar på att antifascismen hade två vägar “på gatan”. Delvis 1) Diskussionen. Genom t.e.x. föreningsliv och att kontrollera samhället och hegemonin frysa ut naziledare och välkomna in lägre skikt så de bytte åsikt 2) Aktionen. Att angripa nazistiska möten och nazistiska ledare. I synnerhet möttes furugårdarnas SA-trupper, som ofta hade lokaler i arbetarområden, av sådant motstånd. Här är nazisternas berättelser betydligt fler än de från arbetarrörelsen. Man kan konstatera att det hänt, men kan inte få någon blick i efterhand hur vanligt det var, eller vilka de var. Nazisterna pratar själva mycket om “SSU”.
37883416_10156385779854774_7079988922981285888_n.jpgBilden ovan är intressant nog från nazisternas egna material från tiden och återpublicerades i deras bok “Rörelsen som dömdes ohörd”, det är noterbart att de tillskriver sina motståndare delvis större fysisk styrka och aggressivitet än dem själva.

Under perioden förekom det helt enkelt, likväl som andra uttryck för politiskt våld t.e.x. attentatet mot norrskensflamman, försök att storma antifascistiska tidningsredaktioner med pistoler, ett tyskt ammunitionståg sprängs i Krylbo 1941 etc.

I kampen mellan demokrati och fascism, förekommer alltid våldet. Det som nämns i protokoll är att man försvarar sina egna möten.

6) Slutligen bryter denna nedteckning mot arbetarrörelsens själva sätt att skriva ned historia. Historieskrivningen har oftast dominerats av politiska partiers vilja till att styra den historiska utvecklingen, att göra den sin egen, eller att pådyvla andra ansvaret av olika händelser. Inom arbetarrörelsen kan man tala om att syndikalister, socialdemokrater och kommunister – eller för den delen “den andra arbetarrörelsen” – gräsrotsperspektiven, har förklarat samma saker utifrån sitt egna egenintresse i frågan.

Om detta har många historiska händelser debatterats flitigt de senaste hundra åren. Skyttegravarna är djupa när det gäller arbetarrörelsens historieskrivning, helt enkelt för att det ses – tämligen korrekt – som en del i den politiska kampen om dåtiden, och på så sätt, om samtiden. Om reformism, revolution eller politiska och ekonomiska kriser. Allt har tvättats i historieskrivningen för att presenteras utifrån sitt egna perspektiv i sina egna led.

Svensk antifascism sticker ut som en period som bryter mot denna tradition och därför har den ej heller nedtecknats i hög grad, framförallt från arbetarrörelsehåll. Den allians som återkommande blir mest effektivt i de antifascistiska organisationerna är den mellan socialdemokrater, syndikalister och fria borgerliga, liberala, krafter. De aktiva har varit allt från flera riksdagsmän till redaktörer och doktorer och en hel drös helt vanliga arbetare. Det finns en historisk ironi att den enda “folkgemenskap” dåtidens nazister verkat skapa – var hos antifascisterna!

Ingen av dessa politiska strömningar har, efter, kriget haft ett intresse att ta upp att de samarbetet med “fienden” – oavsett vem det varit – när det kom till kritan. När väl fascismen försvann som ett reelt politiskt hot, så återgick de flesta tillbaka till sina grundläggande politiska organisationer igen, där de var konkurrenter.

Med tiden har också dessa kunskaper fallit naturligt bort från den allmänna kunskapen. Från socialdemokratiskt håll är det ytterligare problematiskt då de i så stor grad utgjorde motståndet mot fascism, men att detta utgjordes av falanger i partiet som var emot både dess politiska ledning och samlingsregeringen. Möjligen det största interna upproret inom svensk socialdemokrati har i efterhand helt tvättats bort, trots att, detta möjligen också var det mest heroiska kapitlet i svensk socialdemokratisk historia.

Det är också värt att poängtera, att från borgerligt håll så agerade de frisinnande liberalerna och radikala liberalerna i en högermiljö som i mycket hög utsträckning var nazivänlig. Dåtidens högerparti var i stor utsträckning de som var mest allierade med nazityskland. Att dagens höger missat dessa frihetskämpar är därför förbluffande. Dagens antifascistiska höger är tämligen tandlös och ängslig jämfört med de exempel som tas upp i dessa texter.

Samtliga inblandade är därför – kortfattat – fribrytare. De går emot sina egna partilinjer. Samtliga har också enats för att fascismen sågs som ett hot mot deras grundfundament för den egna aktiviteten: demokratin.

Vidare så är den vanligast förekommande historieskrivningen om andra världskriget och antifascism konstruerat av kommunisterna, där de ensidigt skall ha haft censurlager, säkerhetspolis, internering, fängelsestraff och så vidare mot sig. Detta är inte osanningar. Men dessa saker drabbade i exakt samma utsträckning de kämpande demokraterna.

Förbundet Kämpande Demokrati, vars insatser för svensk demokrati ej kan underskattas, var för sin tid extremistklassade tillsammans med kommunister och nazister. De som slogs som hårdast före demokratin, blev alltså extremister i statens ögon. Över 2 000 kämpande demokrater uppfördes på säpos listor (för vidaretransport till Gestapo), massiva beslag av deras tidningar gjordes, de flesta av deras företrädare satt i fängelse, uppskattningsvis internerades ett hundratal “englandsvänner”, som ofta också var socialdemokrater. Internerade av sitt eget parti. Trakasserier från SÄPO var vardagsmat. Telefonavlyssning och öppnade brev skedde kontinuerligt. Säkerhetstjänsten hade ståplats på varenda öppet möte.

Samlingsregeringens intresse var att samla nationen till en besynnerlig “neutralitetshållning” som ej fick ifrågasättas. Denna politiska strategi ifrågasattes, mest och bäst, av de kämpande demokraterna. Och det fick de betala för. Trots att de i grunden faktiskt respektera landets ledning, de tyckte bara att de var för slätstrukna mot Tysklands naziregim.

Noterbart i sammanhanget är att en antinazistisk, demokratisk pålitlig, polismakt skulle upprättas redan 1934. 800 st poliser anmälde sig. Detta blev dock inget av. Följden blev att svenska säkerhetstjänsten hade tydliga sympatier inom sin kår under kriget.

Men den stora skillnaden, mot kommunisternas efterhandskonstruktion, var att de kämpande demokraterna aldrig accepterade eller skrev under en allianspakt med Hitlertyskland och under kriget sedan vände i sin åsikt. Det är just detta beteende som historiskt skiljde svensk antifascism i två läger: demokrater och kommunister. För de flesta radikala demokrater var helt enkelt kommunister opålitliga, fjärrkontrollerade, kappvändare.

Den nämnda kommunistiska historieskrivningen missar också att största kommunistiska partiet i Sverige, Socialistiska Partiet, med Nils Flyg i spetsen helt och hållet blev ett nazistparti.

Där kommunisterna dock sticker ut är att de blir drabbade av ett terrordåd som innan terrordådet på Drottninggatan, var det värsta i Sveriges historia.

Konflikten mellan demokrater och kommunister inom svensk antifascism på 30- och 40-talet var därför riktig och djupare än de splittringar som fanns internt inom t.e.x. ytterlighetsvänstern.

38132835_10156394258099774_89303373790052352_n

Försvårande i arbetet har också varit att de som deltagit idag självklart har gått ur tiden. Och att de också under senare år kanske förändrade sina politiska åsikter, bytte läger (och därför tappade dåtidens vänsters intresse för deras tidigare arbete), eller helt enkelt gick in och ut ur historien utan kommentarer eller litteratur på ämnet. Även många kända personligheter nämner ej sitt engagemang i de olika antifascistiska organisationerna. Många andra hade livsverk som var betydligt mer djupgående och längre än krigsåren, varav antifascism, bara blir en kort fas i deras liv och därför bara i förbifarten nämnt. De flesta ville också lämna kriget bakom sig så fort som möjligt när det äntligen var över, och svensk demokrati säkerställd. Då kunde de krypa ned i skyttegravarna igen för att mejsla fram välfärdsstaten i sitt bråk mellan varandra.

Det faller sig också naturligt i sammanhanget att många också velat prata om saken eller skriva ned sin verksamhet då det är i dess natur, särskilt under krig, att förtiga detta i efterhand av en mängd olika anledningar. I synnerhet de som var verksam tillsammans med norska motståndsrörelsen eller med t.ex. brittisk underrättelsetjänst har historiskt sett, varit ytterst tysta om sin verksamhet.

Således har berättelsen om svensk antifascism legat djupt nedbäddad i dessa skyttegravar. Det som nämnts utåt har framförallt rört de två borgerliga organisationerna, Tisdagsklubben och Nordens Frihet, upplyfta av att de också stod närmare kultureliten och dess borgerlighet, och därför gått i åminne. I synnerhet känner nog de flesta till Torgny Segerstedt.

Ytterst få känner till det betydligt större Förbundet Kämpande Demokrati och Trots Allt! som var arbetarrörelsens motsvarighet. Och hur dessa samverkade, och ofta var en förutsättning, för den borgerliga antinazismen. Och hur dessa fribrytare samverkade mellan varandra mot en regering bestående av deras egna partier.

Detta har således blivit ointressant för de flesta. Tidens gång, efterhandskonstruktioner och medvetet politiskt ointresse har gjort sitt att glömma bort de som slogs för svensk demokrati, när stora delar av staten inte gjorde det och skakade på manschetten. Det är bara med bruset från stöveltrampen jag orkat engagera mig i frågan igen.

7) Jag är inte färdig med detta. Bland annat skall solidaritetsrörelserna för Spanien, Norge, Danmark och andra ockuperade länder tillföras samt en summering av Arbetarens och Göteborgs Handel och Sjöfartstidning ske, likväl som att Nordens Frihet och Tisdagsklubben också skall summeras.

Slutligen vill jag poängtera att ingen källa har varit lätt att hitta. Det som funnits nedskrivit om allt detta är oftast skrifter tillägnade varandra i kretsen kring Kämpande Demokrati eller annan litteratur som getts ut på 70-talet på mindre förlag. I viss mån är det rent militära mer spritt idag inom den s.k. “möpscenen”.  Flera böcker har varit rent utav limiterade i utsträckning då det var tänkt för veteranföreningars medlemmar, t.ex. festskrifter för födelsedagar. De mest lättåtkomliga källorna är oftast memoarer och självbiografier från gamla kämpar. Ändå har jag ägnat några år att försöka få en samlad bild.

Denna bild förtsätter utvecklas.

Så jag vill påpeka att detta är ett levande dokument som kommer kontinuerligt byggas vidare på desto mer åren går. Förhoppningen är att desto mer kommer dessa karaktärer kliva upp ur skyttegravarna och träda fram genom dimmorna för att tala till 2010-talets antifascister om sina erfarenheter.

Jag hoppas ni finner arkivet intressant. En stor del av dessa karaktärer förtjänar egna böcker och egna studier. Och har i många fall, också just detta, på välsorterade antikvariat.

För en kämpande demokrati!

Advertisements