Nordens Frihet (1939-1945)

57_UanRmf5LQJnAOQwhpJEhCQ8A
Notering: Denna artikel kommer kontinuerligt uppdateras kommande dagarna. 

Nordens Frihet var både ett samfund av aktiva antinazister och antikommunister samt en tidning med samma inriktning som utkom under krigsåren. Till skillnad från t.ex. Trots Allt! och Förbundet Kämpande Demokrati, som stod nära arbetarrörelsen, var slagsidan åt det mer borgerliga hållet, och organiserade både liberala och konservativa krafter inom de högre samhällsklasserna. Tidskrifterna och organisationerna samarbetade dock med varandra kontinuerligt.

Nordens Frihet konstituerade sig själva som en direkt reaktion på Sovjetunionens överfall på Finland den 30/11- 1939. Den andra december träffades ett antal personer i ett hem för att diskutera situationen, och detta anses också vara Nordens Frihets första informella möte. En vecka senare hölls ett konstituerande möte där samfundet bildades.

Till logotyptog togs finska frivilligas fyra händer som ska representera de olika länderna i Skandinaviens inbördes solidaritet, tillsammans med mottot: Ära – Skyldighet – Vilja som med tiden skulle bli en av krigets mest spridda antifascistiska symboler.

sigurd

Riksarkivarie Sigurd Curman utsågs till ordförande. Han kom att under hela kriget vara det pumpande hjärtat för samfundet och dess hörnsten, även om han tack vare sjukdom fick säga ifrån sig ordförandeklubban 1944.

Från början var Samfundet nära inblandat och verksamma i Finlandskommitén som organiserade frivilliga till att delta på Finlands sida i vinterkriget. De båda strukturerna delade också många medlemmar med varandra och fram till 1940 kallar sig Nordens Frihet också sig själva i protokollen för “kommittén” för att sedan övergå att kalla sig ett samfund. Den stora skillnaden låg i verksamheterna: Nordens Frihet organiserade framförallt propaganda och opinionsarbete i Sverige för Finlands sak och Finlandskommittén organiserade praktiska bestyr med att organisera soldater till denna sak.

Krigets kaos och alla praktiska bestyr gjorde att det saknades en reguljär styrelse, istället fanns ett arbetsutskott bestående av nio personer och en exekutivkommitté på tre av dessa. Sigurd Curman var ordförande i båda dessa.

Förutom honom bör man nämna, Nils Ahnlund, Kaj Bonnier, Bo Enander, Folke Lindberg, Frank Martin, Sven Rinman och Ragnar Svanström som likt Curman skulle förbli medlemmar i Nordens Frihet tills dess nedläggelse. Arbetarförfattaren och socialisten Eyvind Johnson ansluter sig något senare, i slutet av december, till samlingen och Harald Wigforss ansluter sig i februari 1940.

Några andra skulle också vara med Nordens Frihet till slutet medans andra av olika anledningar skulle avvika under åren. Bland annat mer tyskvänliga krafter. Detta återkommer i texten nedan.

Sverige, som under hela kriget, hade en “neutralitetslinje” förhöll sig för passivt inför Sovjetunionens invasion av Finland. Det var detta faktum, detta överfall mot Finland, som Nordens Frihet först och främst motsatte sig. Det tåls dock att påpekas att stödet till Finland skulle i efterhand vara betydligt större från Sveriges sida, jämfört med stödet med Norge och Danmark, något som också Nordens Frihet kritiserade.

Precis som Trots Allt! skulle avvika mot denna neutralitetslinje så agerade samfundet aktivt för att Sverige skulle sluta upp på Finlands sida med reguljära trupper för att försvara broderfolket, vilket senare skulle ersättas med en uppmaning för detsamma för Norges och Danmarks frihet.

Nordens Frihet agerade alltså mot samlingsregeringens vilja, och hade i stort sett ett stort stöd också för sin linje, med tanke på det stora ekonomiska stöd och frivilliga som också slöt upp på Finlands sak under vinterkriget. Med denna legitimitet för demokrati, och mot diktatur, skulle de senare använda mot de svenska nazisterna och hitlerregimen.  Samma nivå av repression mot Nordens Frihet som mot Trots Allt! förekom dock inte för dessa utspel.

Medlemmarna Olof Lagercrantz och Åke Stille får här ses som drivande i att samfundet skulle propagera för en svensk inblandning i kriget. Bakgrunden var skrivelsen “Finlands öde? – Och Sveriges?” som, också medlemmar i samfundet, Nils Ahnlund och Karl Axel Bratt författat.

Paralellt avskiljdes också Nordens Frihet från Finlandskommittén helt och hållet, vilket gav samfundet 100 000 kronor i startbidrag. Vissa historiker hävdar att det var för att de mest radikala inslagen i Finlandskommittén behövde avlägsnas.

Den 17-18 februari höll samfundet sin första konferens med ca 680 st speciellt inbjudna gäster kring just frågan om intervention i Finland med svensk trupp. Bland annat talade före detta utrikesministern Richard Sandler på mötet. Pressen var ej välkommen.

Konferensen var dock i stort sett meningslös, dagen innan hade samlingsregeringen meddelat att de avslagit en begäran om militär hjälp från Finland. Och på måndagen den 19:e gick även kungen ut och stöttade regeringens beslut, om än han uppmanade till fortsatt humanitär hjälp till Finland.

Den 23:e februari 1940 var Nordens Frihet således helt avskiljt från finlandskommittén, och den stora opinionsoffensiven för militärt ingripande hade stoppats från regeringen och kungamakten. Många lämnade därför samfundet redan i dess faktiska uppstart i frustration. I Mars 1940 tog vinterkriget slut.

Vid det laget var många i samfundet helt utbrända av allt arbete, vilket bland annat framkommer när en frivilligbyrå hör av sig med ett förslag om att bilda ett nordiskt försvarsförbund av de olika byråerna, Nordens Frihet mäktar helt enkelt inte med i det läget att ta detta initiativ.

Det är i detta läge dock som samfundet vänder sig inåt och organiserar sig. Det är i slutet av Mars som samfundet för första gången utser sin första stadgar och sin första styrelse, det är också nu man beslutar att starta en egen tidning, där Harald Wigforss anses varit den som drivit på. Han kom också bli dess mest kända ansikte. Det är möjligen speglat mot en aktivistisk period som man inser att man behöver en starkare intern infrastruktur, samtidigt tecknas också ett fredsavtal mellan Sovjetunionen och Finland som man anser är en katastrof.

Inte ens tre nummer av den nya veckotidningen hinner komma ut innan Nazityskland invaderar Norge och Danmark den 9:e April 1940. Således blir Sverige hotat, inte bara av den totalitära kommunismen, utan även av nazismen. Det är nu samfundet tar till sig inställning om “motstånd till sista blodsdroppen” som kom att prägla tidningens attityd genom hela kriget.

Men inom samfundet bubblar det också upp interna motsättningar av ideologisk karaktär när nazisterna ockuperat grannländerna – och framförallt hos dem som organiserat sig i samfundet för att de var (Bara) antikommunister. Under hösten 1940 omorganiseras samfundet, som nu är öppet antinazistiskt, och flera medlemmar lämnar samfundet på grund av att man helt enkelt ansåg att Nordens Frihet hotade de goda relationerna till Tyskland, eller åtminstone försvårade Finlands position.

En majoritet av samfundets medlemmar stannar dock kvar och ställde sig bakom tidningens antinazistiska budskap. Inte minst tack vare ledningens hårda och tydliga linje om att samfundet var demokratiskt.

Nordens Frihet, tidningen, kom därefter under hela kriget kontinuerligt avrapportera läget i det ockuperade Norge. Vilka som mördats av Quislings regim, skickats till slavläger, norskt motstånd med mera. I samfundet och tidningens ögon var det inte tal om någon “tillfällig ockupation” av Norge, som neutralitetsivrare och tyskvänner påstod, utan en omdaning av hela norska samhället. Med tiden skulle också situationen i Danmark få mer och mer utrymme, i och med ett allt hårdare förtryck, och bland annat skrev den konservative exilpolitikern Christmas Möller i Nordens frihet, likväl som danska Frihetsrådets program återgavs i Sverige av publikationen. Nordens Frihet kom också att i omgångar kritisera den svenska samlingsregeringen, om än ej samma infekterade relation verkar ha funnit som den mellan Trots Allt! och samlingsregeringen.

Nordens Frihets politik

Från att från första början varit en nationellt sinnad patriotisk organisation där antikommunismen är tydlig så utvecklas Nordens Frihet snabbt till att inta en lika antifascistisk ståndpunkt i takt med att grannländerna ockuperas av nazityskland. Detta föranleder att vissa i Nordens Frihet lämnar organisationen, men att huvuddelen stannar kvar. Det är därför värt att studera hur Nordens Frihet internt hade för politiska lojaliteter.

Inom samfundet hittar vi en majoritet liberala krafter som av dessa anledningar också tyr sig till demokratin, likväl som vi också hittar konservativa krafter. Intressant nog hittar vi också personer med anknytningar till arbetarrörelsen och även vissa i kretsen med tämligen radikal vänsteranalys bakom sig, som Olov Jansson och Fingal Fallgren, som båda var syndikalister. Dessa är dock i sammanhanget en tydlig minoritet. Några samarbetssvårigheter med skaran av liberaler, konservativa och ett fåtal socialdemokrater skall inte förekommit.

Man kan inte tala om ett starkt inslag av socialdemokrater även om dessa bjöds in för att redogöra för olika ting på olika föredrag, inte minst verkar delar av LO och dess ledning stått nära Nordens Frihet. Bara en av ledamöterna undervisningsrådet Ruben Wagnsson, var öppet socialdemokrat. Bland mer passiva medlemmar kan nämnas Gunnar och Ylva Myrdal och Anders Örne.

Eyvind Johnson var också socialdemokrat, och dessutom i sin ungdom ungsocialist och syndikalist, och intar i förbundet nästan en särställning politiskt på socialdemokratins vänsterkant. Det är rimligt att anta att han är också den som går i god för Olov Janssons och Fingal Fallgrens anställningar i förbundet. Efter kriget skulle dock Johnson utvecklas åt ett mer liberalt håll. Vissa pekar ut faktumet att han faktiskt gör en klassresa när han gifter om sig, och de många diskussionerna med Harald Wigforss, som nyckelfaktorer till detta.

Bland liberaler i samfundet hittar vi Yngve Larsson, Kaj Bonnier, Bo Enander, Folke Lindberg, Sven Rinman och Knut Petersson.

Nils Ahnlund och Ivar Anderson var däremot konservativa. Harald Wigforss hade en konservativ bakgrund, och tämligen radikal sådan, men verkar utvecklat sig åt ett mer liberalt håll under krigsåren. Efter kriget blev han folkpartist och tydlig socialliberal.

Enligt ordförande själv finns i samfundet “Allt från yttre höger till yttre vänster” – förutom då kommunister och nazister. En bild som stärks av samma uppgifter av Harald Wigforss.

I hela medlemskaran skulle dock liberala och konservativa krafter dominera. Det är dock värt att notera att ytterst få verkar varit nära bondeförbundet.  Harald Wigforss kallar samfundet, sammanlagt, för att ha en “klart liberaldemokratisk inställning”

I likhet med många från Förbundet Kämpande Demokrati skulle också ett antal från Nordens Frihet söka sig mot det nystartade partiet Radikala Landsförsamlingen i slutet av kriget, där Gillis Hammar var förstanamn. En av dessa är nämnda Harald Wigforss som är en av initiativtagarna.  Detta parti försvann dock efter ett misslyckat riksdagsval men var också ett tecken på vilka, gemensamma, ambitioner de antinazistiska kretsarna hade i slutet av kriget.

Det är lätt att i efterhand säga att Nordens Frihet helt enkelt var “Höger” fastän det i realiteten var en mer komplex bild, med många olika åsikter internt, men som enade sig i tanken på demokrati, ett självständigt och fritt norden och möjligen, i horisonten, en nordisk union som demokratisk garanti för framtiden. Det står utan tvekan också att deras många möten och diskussioner internt utvecklade dess medlemmar åt en “liberaldemokratisk grund” oavsett om man kom från “yttersta högern” eller “yttersta vänstern”.

Det råder ingen som helst tvekan historiskt att Nordens Frihet inte skulle tillhöra det antinazistiska nätverket i Sverige tillsammans med socialdemokrater, syndikalister, liberaler och partilösa. De hade god samordning mellan varandra även om inhemska politiken och generellt, klassbakgrunden, dem sinsemellan var stor. Mot fascismen samordnade de sig och träffades regelbundet, i bland annat Tisdagsklubben.

I Svensk överklass som för tiden var väldigt protysk de första åren av kriget var Nordens Frihet ett andningshål och en väg för demokrater i dessa kretsar att organisera sig och förbereda sig för det värsta, bilda opinion om fascismen och stärka sina nätverk.

Tidskriften

Huvudsakliga verksamheten för samfundet var dess tidning med samma namn, Nordens Frihet.

Fram till 1944 kom tidningen ut en gång i veckan, för att sedan övergå till månadsformat. Som mest hade tidningen en upplaga på 10 000 exemplar.  Den roll tidskriften spelade i ett Sverige där man la transportförbud på antifascistisk press och dessutom ej skrev om vad som hände i kriget, går ej att förminska. Under krigets gång, och hur svensk utrikespolitik förändras, skulle dock vakuumet tidskriften fyllde fyllas igen av vanlig press.

Redaktionskommittén, som med ordförande Curman i princip var verksamhetens hjärta, stod samfundets styrelse nära och efter kontroverserna 1940 så hölls från februari 1941 alla styrelsemöten tillsammans med redaktionsutskottet.

Av ledarna i tidningen stod oftast Harald Wigforss eller Nils Ahnlund som avsändare, det var också här som samfundets politiska åsikter framfördes mot offentligheten.

I princip alla redaktionsmedlemmar, med undantaget Kaj Bonnier, skrev i övrigt artiklar för tidskriften.

Ett antal ombudsmän behövdes också för att arbeta på expeditionen och praktiskt med tidningen. Här kan nämnas Harry Molin (1940-1941), som ersattes av Olov Jansson (Förekommer i persongalleriet) (1941-1942) som i sin tur ersattes av Fingal Fallgren (1942-1946). Fallgren förekommer redan 1941 i lönelistorna vilket pekar på att han redan tidigare gått in och hjälpt Olov Jansson i olika bestyr. Vilket i sig inte vore konstigt då de båda var syndikalister.

Av de som deltog i tidningen utifrån bör man nämna att tyska och världskände Thomas Mann skrev artiklar för Nordens Frihet. Man bör också nämna en av få aktiva kvinnor kring Nordens Frihet, Greta Hedin, som från Göteborg författade 21 artiklar till tidskriften.

Tidskriften skulle få något svårare ekonomisk situation efter att startkapitalet hade använts upp, dock täcktes kostnader upp i stor grad av annonser och bidrag. Jämfört med t.ex. Trots Allt! hade Nordens Frihet betydligt mer kapitalstarkare vänskapskrets. Vilket också gjorde att man kostade på sig gratisexemplar i större grad, även i Finland. Särklass största ekonomiska stödet kom från familjen Bonniers. Sett till “god ekonomi” dock så var alltid tidningen under stor utmaning under hela kriget. Inte minst efter 1943 då vanlig svensk press också vågade skriva om nyheter från kriget och lämnat sin självvalda censur. Upplagan minskar och tidningen börjar utges en gång i månaden. När kriget tar slut tar intresset också slut för Nordens Frihet.

I december 1945 kommer sista numret ut. Och i början av 1946 upplöses också samfundet.

Redaktionskommittén:

Från början utses följande.
Bo Enander, Ragnar Holmström., Eyvind Johnson, Folke Lindberg, Sven Rinman, Ragnar Svanström samt kapten Gustaf Åkerman. Av dessa två kommer Ragnar Holmström aldrig infinna sig i arbetet och kapten Gustaf Åkerman förbjöds av sin överordnade att delta.

Nordens Frihets egentliga kärna tillsammans med ordföranden blir därför:
Wigforss, Enander, Johnson, Lindberg, Rinman och Svanström

Utöver dessa så fanns ytterligare tre, inofficiella, namn med i redaktionsarbetet
Nils Ahnlund, Kaj Bonnier och Frank Martin. 

Kring dessa bör man även räkna in Fingal Fallgren, även om han tillkommer senare. Det bör nämnas i sammanhanget att Fallgren också hade en radikal bakgrund där han arbetat på bland annat tidningarna Clarté, Storm, Arbetaren och Trots Allt! och var medlem i Syndikalisterna. En inte helt vanlig kombination i samma rum som Kaj Bonnier.

Dessa kom att hänvisas till som “kretsen”. Samfundets kärna om man så vill. Det är värt att notera att dessa i många fall i yngre år studerat tillsammans och hade universitetet som gemensam nämnare, och att de återigen samlat sig vid tiden för vinterkrigets utbrott.

Då har historieskrivningen också räknat bort Maja Wigforss som arbetade aktivt med tidningen, men inte fick bli medlem i samfundet.

Verksamheten

Förutom tidskriften arrangerade samfundet ett flertal föreläsningar för dess medlemskara och särskilt inbjudna gäster. Fokus var högkvalitativa föredrag med förstahandsuppgifter om aktuella frågor i Sverige eller i våra av kriget drabbade grannländer. Bland de som höll föredrag, men ej var medlemmar, kan nämnas August Lindberg (Ordförande LO), kabinettsekreterare Erik Boheman, professor Herbert Tingsten samt förra utrikesministern Richard Sandler. Men anmärkningsvärt är att nästan hälften av föredragshållarna kommer från utlandet, och då främst Norge, Danmark, Finland och Baltikum. Övriga noterbara namn i föredragsverksamheten är tex. Ragnar Casparsson, en gammal prominent syndikalist som senare blev ombudsman på LO och besökte Finland under krigsåren.

De flesta föredrag hölls dock enbart för föreningens medlemmar, även om man i slutet av kriget arrangerar öppna möten och deltar bland annat på Förbundet Kämpande Demokrati:s möten.

1942 arrangerar samfundet också en föreläsningsserie direkt inriktad på norska flyktingar.

Nordens Frihet hade också en liten förlagsverksamhet där man gav ut broschyrer varav diktantalogierna Nordens Stämma och Sveriges Stämma bör nämnas. Särskilt Nordens Stämma blev en försäljningsframgång.

Noterbart är man i stadgarna bestämmer att man blir medlem genom inval, det är alltså inte fritt fram för vem som helst att bli medlem, utan man måste rekommenderas bli medlem av de som redan är medlemmar. Således blir samfundet aldrig riktigt stort, eller heller hade den ambitionen. Dessutom var samfundet nästan helt och hållet förlagt i Stockholm.

Samfundet hade således 283 medlemmar som mest. En fristående systerförening i Uppsala hade 170 medlemmar. Noterbart är att Nordens Frihet i likhet med Förbundet Kämpande Demokrati hade en stor tillströmning av medlemmar fram till 1944-1945 då intresset avtar, för att då har Sveriges utrikespolitik också svängt till de allierades fördel.

Detta avspeglar sig också i verksamheten. Jämförelsevis arrangerar samfundet 42 möten 1940, men bara sex möten 1945.  Febrilast verksamhet rådde i samfundet när det var som mest oorganiserat, under vinterkriget 1939, då man räknar med minst tre möten i veckan under hela kriget.

Ett av de största mötena som arrangerades var dock i slutet då överste Carl August Ehrensvärd höll föredrag om “det militärpolitiska läget”, då kom 92 personer, till skillnad från 25-30 som var standard under den mer mötestäta perioderna i början av kriget.

Detta avspeglar sig också i styrelseverksamheten som 1940 är 22 gånger på ett år för att sakta avta per år till 1945 då man räknar med att samfundets styrelse möttes tre, fyra, gånger.

Det är också värt att notera bland medlemmarna så var 45 st författare i relation till 90 st akademiker, och det fanns drygt 30 professorer med i medlemsskaran. Ett tjugotal hade titeln disponent, bland dem sex bankdirektörer. Man räknar också med ett tiotal militärer. Noterbart namn här är t.ex. Gerard De Geer, som var direktör över Lesjöforsbruken, som också annonserade i tidningen flitigt.

Bland författare kan nämnas, om ej nämnda tidigare, Harry Martinsson, Johannes Edfeldt, Thorsten Jonsson, Olof Lagercrantz, Vilhelm Moberg, Sten Selander och Marika Stiernstedt, som också var medarbetare på Trots Allt!

Här bör noteras att vissa främst rörde sig i samfundet under Vinterkriget, t.ex. Harry Martinsson, vilket i sig inte var konstigt då han deltog som frivillig i själva kriget också. Olof Lagercrantz som också gav ut “Den frivillige”, en tidning till svenska frivilliga soldater, återkommer dock då och då även efter vinterkriget medans Eyvind Johnson måste räknas till Nordens Frihets absoluta kärna. Både Harry och Eyvind skulle också komma att dela på ett nobelpris i litteratur senare i livet.

Det är också förvånansvärt få kvinnor med, totalt 17 av 283 medlemmar. Varav den första kvinnan valdes in så sent som 1942. Det är värt att notera att även invalda medlemmars respektive ej heller valdes in, t.ex. Maja Wigforss, som var ytterst delaktig i utformningen av själva tidningen. Hon besökte dock alla möten som gäst, ej som medlem. Ingen kvinna kom heller att få något förtroendeuppdrag i Nordens Frihet, till skillnad från både Tisdagsklubben och Förbundet Kämpande Demokrati – som båda hade kvinnliga ordföranden!

Således måste man påstå att Nordens frihet, dess samfund och tidning, hade en viss förankring i svensk överklass och dess då för tiden rådande normer. Det är noterbart att man ej hittar någon arbetare. Nordens Frihet var alltså till sin klasskomposition, för medelklassen och uppåt och framförallt för dessa klassers män.

Genom åren skulle Nordens frihet haft 25 styrelseledamöter tills dess nedläggelse. Varav flera var ständiga.  De som bara sitter för år 1940 är det rimligt att anta lämnar när Nordens Frihet blir lika tydligt antinazistiskt som antikommunistiskt i och med ockupationen av Norge och Danmark.

Ahnlund, Nils (Ständig)
Anderson, Ivar (40-42)
Aulén, Gustaf (45)
Borgström, Gustaf (40)
Bratt, Lennart (45)
Brunius, Thor (43-44)
Curman, Sigurd (Ständig)
Fahlbeck, Erik (41-43)
Granit, Ragnar (42-45)
Göransson, Gustaf (40-41)
Hafström, Gerhard (41-45)
Jägersköld, Olof (40)
Larsson, Matts (45)
Larsson, Yngve (Ständig)
Lingberg, Folke (41-42)
Lindbom, Andreas (Ständig)
Petersson, Knut (40-44)
Philipsson Ivar (45)
Rinman, Sven (45)
Stiernstedt, Gordon (44-45)
Stille, Åke (40)
Throne-Holst, Henning (42-45)
Wagnsson, Ruben (41-45)
Wifgorss, Harald) (44)
Wretlind, Paul (40-41)

Varav styrelsen var:
1940:  (Ordf) Curman, (Vice) Ahnlund, (Sek) Stille, Andersson, Borgström, Göransson, Jägerskiöld, Larsson, Linblom, Petersson, Wretlind

1941: (Ordf) Curman, (Vice) Ahnlund, (sek) Lindberg, Andersson, Fahlbeck, Göransson, Larsson, Lindblom, Petersson, Wagnsson, Wretlind/Hafström

1942: (Ordf) Curman, (Vice) Ahnlund, Lindberg, Fahlbeck, Granit, Hafström, Larsson, Lindblom, Petersson, Throne-Holst, Wagnsson

1943:  (Ordf) Curman, (Vice) Ahnlund, (Sek) Brunius, Fahlbeck, Granit, Hafström, Larsson, Lindblom, Petersson, Throne-Holst, Wagnsson

1944: (Ordf) Curman, (Vice) Ahnlund, (Sek) Brunius, Curman, Granit, Hafström, Larsson, Lindblom, Petersson, Throne-Holst, Wagnsson, Wigforss

1945: (Ordf) Rinman, (Vice) Stiernstedt, (Sek) M.Larsson, Ahnlund, Aulén, Curman, Granit, Larsson, Lindblom, Philipsson, Throne-Holst, Wagnsson, Hafström, Bratt

 

 

 

 

 

Advertisements