Tisdagsklubben (1940-1945)

37206603_10156358117299774_6442184883660914688_n

8 April 1945. Tisdagsklubbens sista möte och förmodligen enda kända fotografi.

Till skillnad från Nordens Frihet som var en exklusivt utsedd skara, men ändå med öppet organ, och Förbundet Kämpande Demokrati som var en öppen, officiell organisation med medlemregister så var Tisdagsklubben beredskapstidens hemligaste antinazistiska organisation.

Det är först efter segern kunnat fastställas ska komma, den 9 April 1945, som organisationen överhuvudtaget träder fram i ljuset. Då har den varit en katalysator över antinazistiska aktiviteter genom hela kriget och på sikt förberett sig på att bygga upp en motståndsrörelse mot en eventuell nazistisk regim i Sverige.

Tisdagsklubben bildades på Amelie Posses initativ och baserar sig från början på att hon hjälpte flyktingar i Tjeckoslovakien, bland annat tyska socialdemokrater, som kom med oroande nyheter om att Tyskland förberedde en invasion av Skandinavien. Hon själv stödde aktivt dessutom tjeckiska motståndsrörelsen före sin avresa och var uppsatt på Gestapos listor, men hann fly i tid. I sina försök att nå ut med denna information om tyska planer och hur fascismen gestaltade sig i tjeckoslovakien i Sverige så upplevde hon att de ej togs på allvar. Samtidigt såg hon hur svenska nazister tog allt mer plats och hur en situation liknande den i Tjeckoslovakien började byggas upp 1939-1940. Inte minst upplevde hon också hur de nazistiska idéerna var starka inom svensk överklass, som hon själv tillhörde.

Sina tankar om en hemlig antinazistisk organisation för att bygga upp ett motstånd, och som kunde enas över andra politiska färger, framförde hon en kväll på en middag tillsammans med väl valda vänner, vilket föll väl ut. Organisationen enligt Posse måste vara hemlig och vila på “absolut pålitliga” som skulle vara beredda att agera om Sverige blev ockuperat. Hon möttes av ett starkt gehör och till och med entasiuasm för uppgiften.

Den 9 April, samma dag som Tyskland invaderade Danmark och Norge, hölls därför Tisdagsklubbens första möte. Av organisationens art, skrevs det aldrig några stadgar, eller valdes någon styrelse, eller för den delen skrevs något medlemsregister. De drivande i klubben förblev dock Amelie Posse själv, socialdemokraten Anders Örne och Gustaf Stridsberg.

Andra deltagande från första middagen vet man att Posses bokförläggare Johan Hansson, Maj och Yngve Lorents, Torsten Fogelqvist och Bertil Stålhane deltog. Trots Allt!:s Ture Nerman samt Ivar Harrie samt Ingrid och Jakob De Geer slöt sig till samlingen strax efter. Därefter anlände Nils Ahnlund, från Nordens Frihet till de absolut första deltagarna på regelbundna träffarna.  Marika Stiernstedt dyker upp tidigt också likväl som borgarrådet Oscar Larsson.

Verksamheten

Förutom att samordna antinazistiska nätverket i Sverige, med framförallt olika tidningsmän som målgrupp,  var ett mål redan från första början att kartlägga och avslöja svenska Nazister. Först och främst i de organ som befann sig i Nätverket – som t.ex. Trots Allt! och tidningen NU.

Ett av Tisdagsklubbens medel för detta var helt enkelt att registrera medborgare i deras närhet inom olika katerogier, “P”, pålitliga (kärnan) och “A” aktivister för den antinazistiska saken till deras motståndare, med “Z” för nazist “ZZ” för ytterst nitisk sådan och “Q” för Quisling, eventuella förrädarämnen.

Detta innebar också att när svenska statens repression slog ned, framförallt mot Trots Allt! med sitt transportförbud så organiserade breda, legitima, upprop för tidningen i alla samhällsklasser både genom kulturen och politiken. Tisdagsklubben blev “spindeln i nätet”

Det föranleder också att från och med 1940 så för säkerhetstjänsten verksamhet för att kartlägga Tisdagsklubben. I synnerhet känner säkerhetstjänsten till Amelie Posse och kom att kalla in henne på förhör flera gånger under kriget, samt göra regelbundna genomsökningar av hennes hem, efter medlemslistor som inte fanns. Detta ledde också till att flera oinblandade i Posses närhet togs in på förhör. Förutom ren information om organisationen så hade säkerhetstjänsten i synnerhet intresse i 1) den s.k. “A-linjen” 2) samarbetet med t.ex. Syndikalisterna

Särskilt nazipropaganda, och hur det spreds på skolorna, irriterade Tisdagsklubben och genom en av deras mest hemlighetsfulla medlemmar, lektor Vilhelm Scharp, så kunde Tisdagsklubben göra motdrag. Scharps hemlighetsfulla beteende, även i denna mycket exklusiva klubb, berodde på att hans fru som var av antinazistisk officiersfamilj, fortfarande bodde i tredje riket.

Allierad propaganda spreds inom klubben, och bland annat arrangerades interna filmkvällar med förbjuden brittisk film.

Vidare arrangerade Tisdagsklubben ett stort antal interna föredrag i likhet med både Nordens Frihet och Förbundet Kämpande Demokrati, och de föredrags som nämns, dyker oftast upp där också. Det rör sig om aktuella läget i olika ockuperade eller fascistiska (eller kommunistiska) länder samt inhemsk politik. Dock var skaran betydligt mer exklusiv och enbart särskilt inbjudna, ibland med godkännande att ta med gäst, fick komma. Med största sannolikhet, för att diskussionerna, var allvarligare.

Vidare var flera av Tisdagsklubbens medlemmar också i direkt kontakt med allierade krafter, inte minst Posse själv som räknade brittiske ambassadören och yrkesspionen Peter Tennant som en av sina bästa vänner. De aktiva i den s.k. “ABS-klubben” som greps av svensk säkerhetspolis, var alla medlemmar i Nordens Frihet och Tisdagsklubben.

Vidare var Tisdagsklubben också en mötesplats för flyktingar och motståndsmän från Europa och våra grannländer. En säker plats i ett annars ganska osäkert Sverige.

A-Linjen

“A-Linjen” eller den “aktiva” linjen var en del av Tisdagsklubbens mer konkreta planer på en svensk motståndsrörelse. Av förklarliga skäl hölls detta även inom klubben till de mest förtrogna och pålitliga s.k. “A-folk”. Ute i landet fanns det även dem som Posse, eller förtrogna, genom resor och direkta möten aktiverat inom linjen. Man kan kalla det en parallell versksamhet till Tisdagsklubben. Tisdagsklubben utgick krasst att om Sverige ockuperats hade alla demokratiska organisation, som fackföreningar, helt enkelt upplösts och förbjudits det var i det skedet Tisdagsklubbens upptränade “A-folk” skulle träda i kraft och bilda motståndet.

“A-linjen” gick i stora drag ut på att förbereda Sverige för en invasion av Tyskland. Genom att ett antal mindre celler i landet, av de mest pålitliga och övertygade, så skulle man genom träning i radiosändare och annat snabbt kunna bygga ett finmaskigt nät som man skulle kunna agera i.

De som ingick i A-linjen fick därför träning i kortvågssändare och morsetelegrafering. Först bekostade Tisdagsklubben sådan inlärning hos N.K.I men då “Nycklarna” snart tog slut så fick de hjälp av en svensk ingenjör, nämnd vännen Berg, att ta fram riktiga radiosändare i samma standard som norska motståndsrörelsen fått av britterna. Nämnda som experter inom Tisdagsklubbens nätverk av celler som hanterade dessa sändare är deras cell i Värmland som opererade vid norska gränsen och också var “järnvägsmän” (noterbart här är t.ex. August Spångberg i Charlottenberg som medgivit att han var medlem i norska motståndsrörelsen och var riksdagsman för socialdemokraterna tillika anställd på SJ och god vän till flera medlemmar i Tisdagsklubben, han nämns dock ej med namn och det är bara en spekulation).

Tisdagsklubben främsta geografiska områden där de hade “A-folk” beredda var i södra Skåne och längst de kända gränspassagerna till Norge. I synnerhet i Värmland noterar Posse ett särskilt intresse, vilket i sig är naturligt, då området var enskilt det geografiska område i Sverige under hela kriget som såg mest både av tyska soldater, men också norska flyktingar och en livlig trafik till och från norska motståndsrörelsen.

“A-Linjen” var trots sitt höga säkerhetstänkande dock ändå ett intresse för säkerhetstjänsten och 1943 greps 23 personer i vad som kallades en “olaglig radioorganisation” som skulle ägna sig åt sabotage vid en eventuell tysk ockupation. Dessa 23 släpptes dock utan åtal efter räden i brist på bevis, en fick dock böta för att ha en olaglig radioapparat hemma. Från brittiska delegationen.

“A-Linjen” kom med tiden att aktiveras. I takt med svensk upprustning och hur Sverige vände i sina sympatier till de allierade avtog träningen och aktionerna. Posse avger ingen ånger för detta. “A-folket” hade nämligen flera gånger under kriget varit till hjälp och stöd för danska och norska motståndsrörelsen.

Som Tisdagsklubben förövrigt samlade in, stora, mängder pengar till.  Och vars exilfolk, ofta höll föredrag och dessutom ofta var medlemmar, i Tisdagsklubben.

Det är fortfarande idag oklart hur står “A-linjen” var och hur många “A-folket” var men det är värt att ha i åtanke den samordnade roll Tisdagsklubbens “kärna” hade i detta när man stöter på olika uppgifter kring aktiva svenskar som understödde våra grannländers motståndsrörelser under kriget – varav åtminstone 300 beräknats slagits i Norge. En helhetsbild kommer dock troligen aldrig komma fram, då stödet för särskilt den norska saken, omfattade tusentals människor – i synnerhet i de norrländska länen.

Det är också noterbart att “C-byrån”, som i början av kriget samarbetade med tyska intressen, 1944 lanserade Operation Sepals för att stärka den norska motståndsrörelsen i krigets slutskede. Förutom rent militära krafter i de fyra baser som fanns på svenskt territorium så anställde C-byrån även civila, som var kunniga i just den radioteknik “A-linjen” utbildat sina celler i. De spanande bland annat på tysk trupptransport i norra norge. Det kan också vara ett rent sammanträffande.

På grund av “A-linjens” natur har ytterst få förutom Posse någonsin tagit upp saken. Överhuvudtaget har få uttalat sig i efterhand om att de stött norska motståndsrörelsen under kriget på ett mer direkt sätt. Det tillhör krigets natur.  Vi vet dock att under hela kriget så hade norska partisaner en känsla av säkerhet om de tog sig till Sverige – det fanns alltid någon de kunde bo hos, få sjukvård eller bara vila upp sig hos. Svenska myndigheter däremot, var en helt annan femma.

Medlemmarna

Bland medlemmarna i Tisdagsklubben hittar man många medlemmar i Nordens Frihet – dessa kom att kallas “stamgardet” i viss korrespondens – och kom till stor del att utgöras av dess redaktionskommitté.  Inte minst var vice ordförande i Nordens Frihet, högermannen Nils Ahnlund, en flitig besökare. Det är ytterst talrika och kan inte nämnas allihopa.

Tisdagsklubben var inte minst också en mötesplats för flera antnazistiska publicister och chefsredaktörer som var kända för sina ställningstaganden mot nazismen som t.ex. Åke Thulstrup, Johannes Wickmann och J.A Selander

Utöver dessa kan man nämna, som ej framkommer på hemsidan i övrigt,
Otto Järte på Svenska Dagbladet, Anders Yngve Pers på VLT, Victor Vinde på Handelstidningen, Frans Severin Aftontidningens redaktör och Torsten Tegnér, Idrottsbladet.

Från Kämpande Demokrati och Trots Allt! deltog Ture Nerman självklart, men även Karin Schultz, Erland Björklid och Gillis Hammar. Björklids roll var dock för det mesta att sitta vakt utanför mötet och kontrollera identiteten och pålitligheten på de som deltog på mötet. Vid ett tillfälle skall en kvinnlig naziagent avvisats.  Man kan även nämna t.ex. Emil Malmborg som en av de mest flitigaste besökarna.

Förutom Anders Örne (S), deltog såklart även vissa politiker på Tisdagsklubbens möten. Här kan nämnas Fredrik Ström (S) men inte minst den mycket aktive och uppkäftige Israel Holmgren som under kriget kom att hålla föredrag för över 50 000 personer om nazismens natur. Socialdemokratiska riksdagsmannen E.G.C  Brandt deltog även vid några tillfällen, gammal till åldern hade han nominerat Adolf Hitler till Nobels Fredspris, och tack vare sin ständiga kritik mot partiledningen fick han lämna riksdagen. Andra som nämns, alla riksdagsmän, är t.ex. Ruben Wagnsson, Knut Pettersson, Ruth Gustafsson, Bertil Ohlin, Sam Larsson, Karin Kihlman, Ivan Pauli, Disa Västberg och Kerstin Hesselgren. Folkpartiets Ungdomsförbunds ombudsman Per Henrik Ling förekommer också.

En annan eldfängd liberal om än inte formellt politiker var såklart Herbert Tingsten. Som hamnade i en hel del interna diskussioner med Posse att anmärka men under hela kriget var tydlig i sin antinazism.

En särskild plats hade även den gamle kvinnokämpen och socialdemokraten Anna Lindhagen enligt Posse som livade upp träffarna betydligt genom återkommande anklaga samlingsregeringen för att bete sig “kärringaktigt”. Hennes bortgång 1941 drabbade flera i klubben betydligt.

När det gäller kvinnor så upptar det överhuvudtaget mer plats än i t.ex. Nordens Frihet, även om flera av dem återfinns även där. Posse nämner i sina memoarer bland annat:
Professor Lydia Wahlström (“Fylld av feminism, patriotism och helig vrede”) som genom hela kriget var en ytterst aktiv antifascist inom många samlingar.
Hanna Rydh, som irriterade karlarna särskilt på ett möte då hon tog upp boken “Manssamfundet” (Först hette den “Pyskopaternas diktatur”) om hur diktaturer och vad vi idag kallar manliga normer sitter ihop.

Karin Boye, Emilia Fogelklou, Elin Wägner och Elsa Cedergren nämns också. Att förbundet leddes av kvinnokämpe, gjorde märkbart intryck på församlingen. Inte minst deltog kvinnliga rösträttens “Grand ord Wiman” Signe Bergström.

Man noterar också att den tidigare kommunistiske dottern till Hjalmar Branting Sonja-Branting Westerståhl nämns som vid tiden för antifascistisk samling hade andra åsikter om kommunismens förträfflighet.

Från militärt håll besöks klubben av överste Willy Kleen som bland annat går igenom hur fronterna utvecklas och ny strategi och teknik. Men under första åren deltar också kommendörkapten G.E.F. Bolt-Christmas ett flertal gånger. Han hade från börjat varit tyskvänlig men vänt i frågan och angrep bland annat Sveriges neutralitetslinje under kriget i tidningar med det tämligen genomskinliga aliaset “Boas”

Ivar Harrie, anställd på Svenska Dagbladet och närstående Stridsberg, var även han en medlem. Hans expertis låg i Danmark där han hade direktkontakt med danska motståndsrörelsen och lyckades under kriget också besöka Köpenhamn inkognito. Senare skulle han bli chefsredaktör på Expressen.

Övriga som kan nämnas är t.ex. Professor Gunnar Westin-Silvferstolpe och Ragnvald Lundström som var chef över utrikespolitiska institutet

Det är en stor mängd som bemängs som “gamla gardet” kring Tisdagsklubben. Här kan nämnas:
Anna Von Der Heyden, Bettan Thiel, Gertrud Bergström, Naima Sahlbom, Elisabeth Waern-Bugge med dottern Ingeborg, Greta Enqvist, Maud Von Steyern, Gwendoleen Fleetwood, K.A. Andersson, Ture Arne – med dess respektive. Laura Stridsberg, Agne Beijer, Göran Liljestrand, Andreas Lindblom – de två senare också med fruar. Med många flera. För fullständig lista uppmanas man läsas Posses memoarer.

Posse själv lyfter även fram att med tiden skulle enskilda från ABF, Nykterhetsrörelsen, Fredsrörelsen, Kvinnorörelsen och Kooperativa Förbundets verksamhet söka sig till sammanslutningen.

Klart står att Tisdagsklubben hade en stor bredd, en relativ jämvikt mellan könen för att vara svenskt 40-tal och representerade svensk demokrati med stor politisk bredd, om än kritisk till samlingsregeringen och svurna till att förgöra nazismen.

Politiskt var Tisdagsklubben som en kompromiss av Nordens Frihet och Kämpande Demokrati, som båda hade tydliga inriktningar mot borgerlighet respektive arbetarrörelsen. Det rådde en viss jämvikt mellan högern och vänstern. Posse själv kallar Tisdagsklubben med jämnviktiga organisation för “Kulturradikala i största allmänhet” eller helt enkelt “Demokrater” som organiserade sig på minsta gemensamma nämnare: antinazism. Det står klart att i Tisdagsklubben hittar du syndikalister likväl som Svenska samhällets dåvarande överklass.

Tisdagsklubben saknade en ambition att bli en massrörelse, denna roll fick Förbundet Kämpande Demokrati sträva efter, men det är värt att notera att flera av vad Posse kallar “celler” var på gång i landet (detta framkommer i säkerhetstjänstens papper över Posse) – i Göteborg bildas också ett hemligt sällskap som kom att kallas “Veckoklubben”. Även uppsala fick en “cell” till Tisdagsklubben. Historikern Sverker Ordesson hävdar också att det fanns en cell i Lund kopplade till Tisdagsklubben. Ute i landet rapporterar Posse att flera s.k. “A-celler” sattes upp av pålitligt folk.

Särskilt verkar dessa celler byggts upp av Posse själv när hon, inbjuden av t.ex. en kvinnorganisation för att prata flyktingfrågan, bygger upp lokala nätverk av personer hon litar på. Dessa celler kallas också “systerklubbar”. Det är också intressant att se att Posse ofta bjöds in av hembygdsföreningar och fackföreningar, långt uppe i landet, och långt i från den akademiska överklassmiljö som mycket av detta sker i.

Det är värt att poängtera att Tisdagsklubben hade flera olika “resenärer” som åkte land och rike runt för att bygga organisationen på pålitligt folk. Allan Degerman från internationella samfundet för Fred nämns som en av dessa, samt en “borgerlig affärskvinna” som ej nämns vid namn. För att vara uppe och bygga upp systerklubbar bör man rimligen tillhört de absolut pålitliga, då ett delmål, också var att främja “A-linjen”.

Sammanlagt kan man räkna Tisdagsklubben till möjligen lite mer än hundra personer. De i sin tur står dock i förbindelse med tusentals övertygande antinazister genom olika nätverk, organisationer, tidningar, föreningar m.m.

Tisdagsklubben var helt stängt för de med judisk påbrå. Ledningen antog, med rätta, att dessa hade tysk och svensk säkerhetspolis extra koll på. Detta visade sig stämma efter kriget. Dock anordnas särskilda kvällar, med extra noga bevakning, där man hanterade förföljarens av judarna med särskilt inbjudna gäster. Överlag verkar vänskapsbanden mellan Stockholms judiska antinazister och Tisdagsklubben varit relativ bra, med ömsesidig förståelse för situationen.

Det är i efterhand omöjligt att få en klar bild exakt på hur verkningsfullt Tisdagsklubben varit om Sverige ockuperats. Vad man kan fastställa dock är att grunderna för en motståndsrörelse, på bred politisk grund, lades. Man kan också ta i beaktande att de aktiva i Tisdagsklubben antagligen inte var de enda som gjorde detta. Särskilt i gränstrakter till de ockuperade länderna bör de funnits lika hemliga sällskap, om inte mer, som agerade under kriget och i direkt samarbete med olika motståndsrörelser.

Vad man dock vet i efterhand är att om en tysk ockupation inletts så hade antagligen många i Tisdagsklubbens ledande skikt också tagits av daga inom kort, då svensk underrättelsetjänst hade en relativt bra insyn i föreningen – även om den s.k. “A-linjen” aldrig knäcktes. Det är också rimligt att anta att Posses memoarer, nämner de mer kända personligheterna som rörde sig främst i Stockholm och i de övre skikten. De mer proletära inslagen är antagligen namnlösa och logiskt nog antagligen de som är mer inblandade i den s.k. “A-linjen” på grund av dess geografiska läge.

9 April 1945 upplöstes Tisdagsklubben, då stod det klart att kriget skulle vinnas. Då trädde klubben också fram för allmänheten för första gången.

Strax efter skulle Nordens Frihet och till sist Trots Allt lägga ned sin verksamhet. Förbundet Kämpande Demokrati, Tisdagsklubbens kanske största organisation, skulle fortsätta in på sent 60-tal med sin verksamhet, dock bara i Stockholm. ABS-middagarna, mellan antinazistiska svenskar och allierade krafter, fortsatte vad vi vet till sent 50-tal.

IMG_1918

Amelie Posse firar segern i Stockholm med sin son Slavo som var även han aktiv i den svenska antinazistiska rörelsen tills han fick fly landet och blev stridspilot i brittiska RAF

Advertisements