Trots Allt! (1939-1946)

73a85bc75d4c1b5eaab1c1922c502609493ccece

Skall läsas tillsammans med Förbundet Kämpande Demokrati

Tidningen Trots Allt! var tillsammans med Göteborgs Handels och Sjöfartstidning och Arbetaren en av svensk antinazisms kändaste publikationer. Trots Allt! publicerades 1939-1945 och las ned 1946, trots försök att återuppliva den.

Initiativet till tidskriften kom från Rudolf Feinberg (SAC) på slutet av Antifascistisk Samlings verksamhet. Snart bildades den första styrelsen för att få ut tidningen och den bestod i Ture Nerman (S), Charles Lagerfeldt (SAC), Yngve Björnestam (S), Martin Andersson (S) och Claes Benjamin .

Ture Nerman blev och förblev tidningens redaktör under hela kriget.

7 Oktober 1939 kom första numret ut. Samma dag som Antifascistisk Samling upplöstes och svensk antifascism delade sig mellan demokrater och kommunister.

Trots Allt! utmärkte sig från Antifascistiskt Samlings tidigare publikationer genom att vara för utbrutet krig mot fascismen samt att minska på politiskt innehåll för en “folkligare” målgrupp. Trots Allt! agiterade för en krigslinje mot fascismen som ifrågasatte både samlingsregeringens, kungens och kommunisternas mer neutralitetssökande politik. Under hela kriget skulle Trots Allt! kalla Sveriges “neutralitetspolitik” och dess regering för feg och undfallande i frågan om interna och externa nazistiska hot.

Bidrag till de första numren av Trots Allt! kom bland annat från:
Israel Holmgren (S), Henry Matthis, Peter Matthis, Henry von Kramaer, Martia Stiernstedt, Gurli Hertzman-Ericson, Charles Lindley (Riksdagsman S, Transportordförande), Erik Tretow, Gillis Hammar och Birger Nerman.

Birger Nerman, Ture Nermans bror, förblev enda konservativa skribenten i Trots Allt!

Trots Allt! trycktes med hjälp av Syndikalisternas bolag Federativs Förlag den första tiden och lånade även pengar därifrån de första åren.

Följden av att vara konsekvent i dess antinazism blev att Trots Allt!, före sin egentliga start, blev stämplad som en “illojal” tidning mot rikets intressen Detta ledde till tre åtal:

10 Nov -39
Åtal för att ha “smädat statsöverhuvud” enligt Tryckfrihetförordningen. Statsöverhuvudet i det här fallet var Adolf Hitler. Ture Nerman dömdes till tre månaders fängelse. Gav kommentaren “Jag är stolt över att vara så populär i Berlin” på uppgifterna att “Tyskarna var rasande”

20 April -40
Nerman åtalas för att ha avslöjat nazister inom marinen den s.k. Bruna Marinen samt avslöjanden om samröre mellan svenska och tyska officerare. Ett flertal svenska nazister nämns vid namn. Materialet hade Nerman fått från Tisdagsklubbens ordförande Posse och dess underrättelseverksamhet. Nerman finns icke skyldig till landsförrädisk verksamhet.

10 Okt -40
Trots Allt! åtalas och beslagtas efter ledaren “Nazister och kommunister”. Ture Nerman frikänns januari 1940.

1940 beslag tar polisen Nermans skrift “Europa 1940” från Trots Allt! förlag, för att ha skildrat ett förlorande Tyskland.

272259568_ebe88597-3ea6-4087-bdf6-da94a5294b6e.jpg

1940 får också Trots Allt! transportförbud. D.v.s. att tidningen ej fick spridas i landet under motivationer såsom “Sårande för allmän anständighet”. 1941 upplöstes transportförbudet för tidningen. Detta till stor del för att Ture Nerman gjort sig vänner med de borgerligt intellektuella i det antinazistiska nätverket Tisdagsklubben. Flera av landets absolut främsta kulturpersonligheter tog under 1940 parti för Trots Allt! vilket stärkte legitimiteten. Här bör nämnas t.e.x.
Anna-Lenah Engström
Gurli Hertzman-Ericson
Eyvind Johnson 
Vilhelm Moberg
Bertil Stålhane
Marika Stiernstedt
Lydia Wahlström

Samtidigt som kända politiker, men också kända antifascister, kraftigt engagerade sig i frågan såsom Fredrik Ström (S) och Israel Holmberg (lib). Den senare skulle också fängslas en kort tid, 3 månader, för att ha attackerat nazismen. Vid återkomsten arrangerats fullsatta möten i hela landet med stående ovationer från publiken. Det är också värt att poängtera att Trots Allt! var förbjuden på militärförläggningar, i likhet med att Förbundet Kämpande Demokrati, trots sin ideologiska övertygelse, av SÄPO ansågs som lika allvarligt hot som kommunister och nazister.

Tio nummer av Trots Allt! beslagtogs av staten under kriget. Allt som oftast lyckades dock dessa nummer ändå komma ut. Det är värt att notera att t.ex. Pressbyrån samtidigt införde en bojkott av tidningen. Den delades alltså ut i offentliga rum för att överhuvudtaget nå befolkningen.

37222502_10156359823889774_8854058476360433664_n.jpg

Relationen till socialdemokratiska partiet förblev ansträngd under hela kriget. Inte minst för att både Trots Allt! och Förbundet Kämpande Demokrati dominerades av vad Per Albin Hansson kallade “oppositionen inom socialdemokratiska partiet” – alltså de som öppet ifrågasatte utrikes och inrikespolitiken. Det här kulminerar i “bannbulan” mot tidningen och förbundet på kongressen 1944 efter att i flera år förvärrats med uppmaningar från partiledningen till socialdemokrater att ej engagera sig i rörelsen, utan effekt. I Synnerhet var socialdemokraten Evert Kumm drivande mot den antifascistiska oppositionen i S på kongressen -44, dock framförallt av politiska anledningar och inte nazistsympatier. Bland annat fruktade man en ny partibildning, vilket också senare kom att ske med utbrytningen ur FKD och små kommunala politiska projekt som också kom in kommunfullmäktige m.m. Slutligen var SAPs ledning intresserad av att kväva FKD helt enkelt för att många förtroendevalda socialdemokrater utgjorde stommen i förbundet – och gick emot partilinjen.

I bakgrunden existerade en skepsis till FKD som många trodde “egentligen” var Kommunister. Ett påstående som FKD/Trots Allt! såg som befängt, samtidigt, var flera av de s.k: “gamla vänstersocialisterna” som återvänt till SAP aktiva i nätverket.

Ture Nerman själv ser det hela som en mer personlig strid mellan två mycket gamla maktkamper i partiet och kallar hela relationen för “en ny scen i den gamla kampen mellan Z.Höglund – Per Albin Hansson”. Faktum kvarstår dock att antifascistiskt övertygade socialdemokrater fortsatte sin aktivitet i både förbund och för tidning, oavsett officiell bannbula och ett flertal utspel mot förbundet och tidningen. Det är värt att notera att Ture Nerman, när tidningen fortfarande var aktiv, och trots aktiv motarbetning från partiledningen, blir vald till första kammaren 1944 för SAP.

Det är också värt att notera att SSU helt och hållet verkar ha struntat i bannbulan och propagerade för Trots Allt! bara dagarna efter kongressen.

Denna statliga repression och motarbetning från SAP påverkade inledningsvis ekonomin negativt men i takt med åtalen och en uthängning av “Hitlers svenska vänner” på 178 svenskar knytna till Hitlertyskland ökade upplagan till över 28 000 vilket stabiliserade inkomsterna för att sen ligga under resten av kriget på ca 20 000 i upplaga i snitt. Samtidigt lanserade Trots Allt! en stödfond som många deltog i att samla in pengar till. 1944, när bannbulan kommer, så är företaget på det stora hela ekonomiskt gångbart. Styrelsen uttalar sig också efter kongressen genom att säga att detta kommer ej påverka utgivningen av tidningen, som fortsätta komma två år till.

Men för att förstå stabiliteten i Trots Allt! måste man börja från början, efter erfarenheterna 1939.

1940, för att säkra ekonomin och en demokratisk bredd, bildas en andelsförening för Trots Allt!. Den består av, VU:
Emil Malmborg (S, Ordförande Typografiska föreningen)
Gösta Uhlén (Sekreterare ,FIB Förlag)
Erland Björklid (Kassör, S, IOGT Frihetskämpen)

Ledamöter
Ture Nerman (Redaktör; S)
David Gabrielsson (S, Ordförande Kämpande Demokrati 1940, snickare)
Carl Rantze (S, Ordförande Järnvägsmannaförbundet Avd 1, Förbundet Kämpande Demokrati, IOGT Frihetskämpen)
Ragnar Johansson (SAC, VD Federativs)
Erwald Johannesson (SSU, Stockholms Arbetarkommun)
Charles Lagerfeldt (SAC)
Rudolf Feinberg (SAC)

Suppleanter:
Gurli Hertzman-Ericson, Författarinna
Ellen Johnsson (S, Ombudsman Beklädningsarbetarförbundets avd 68)
Harry Rydberg (SAC, lutsångare)
Joesef Isaksson (Kassör i logen Frihetskämpen av IOGT)
Yngve Björnstam (S, föreståndare Stockholms Lärlingshem)

Revisorer:
John Pettersson (S, kassör i Typografiska föreningen)
S Sapira (SAC, Kassör)

Revisorssuppleanter:
William Holmdahl (Ombudsman i Stockholms bagerarbetarfackförening och Livsmedelsarbetarförbundet, tidigare medlem i SP)
Berhnard Johansson (Ordförande i FKDs Stockholmsavdelning)

Noterbart är att Martin Andersson nu lämnar tidningen eftersom han tycker att Nerman m.fl är för kritiska mot kommunismen. Även Claes Benjamin och Yngve Björnstam, som båda hade sympatier för Sovjetunionen även om de ej var kommunister, skulle lämna styrelsen 1940 efter vad som ansågs som “krigshets” från Ture Nermans sida. Ture Nerman själv uppger att Claes Benjamin behöver gå eftersom han ville driva tidningen i annan ekonomisk riktning. Efter andelsstyrelsen och en ny verksamhetsstyrelse fick Trots Allt! därför ett stabilare styre.

Ny verksamhetsstyrelse 1940 är bland annat:
fru Elsa Ander
Elise Ottensen-Jensen (Kvinnokämpe och sexualupplysare)
snickare David Gabrielsson (S)
agent David Grúnewald
rektor Gillis Hammar
sekreterare Olov Jansson (SAC)
stadsfullmäktige Ewald Johannesson (S)
HSB-Ombudsman Gustaf Larsson (SSU)
Emil Malmborg (S, Typografiska föreningen)
Carl Randze
Kurt Singer

Kring styrelsen som nu formerats bör nämnas Frid Nordin (SAC, tidningen Arbetaren) som kom att vikariera för Ture Nerman under fängelsetiden.

Satirikern och serieritare i Tidningen var Ivar Starkenberg som var med från 1939. Bertil Lybeck. konstnär, tog fram visst material för affischer och dy sina sista år till Trots Allt! Isac Grünewaald tog fram den officiella affischen för tidningen.

Anställd på expeditionen från 1940 till nedläggelsen var Erland Björklid, som outtröttligt ansvarade för att få in pengar till projektet.

Sett till de 199 andelsägarna i Trots Allt så finns följande redovisning från maj 1940:
Typografiska Föreningen (50 andelar)
Stockholms Byggnadssnickarfackförening (10 andelar)
Elektriska Arbetarförbundet (10 andelar)
Kommunalarbetarförbundets avdelning 3 (10 andelar)
Murareförbundets avdelning 5 (10 andelar)
64 juridiska personer
45 fackliga organisationer

Hela fackförbund deltog också med enskilda ekonomiska bidrag t.ex.
Transportarbetarförbundet, Typograf förbundet, Murarförbundet, Bleck- Och Plåtslagarförbundet, Elektriska arbetarförbundets förbundsstyrelse och Försvarsverkens Civila Personalförbund samt från Stockholms Fackliga Centralorganisation (Stockholm FCO)

Fyra partipolitiska föreningar gav ekonomisk stöd, alla socialdemokratiska. Två SSU klubbar. En socialdemokratisk kvinnoklubb samt Kråkehults Arbetarkommun. Detta skulle med tiden öka, redan i slutet av 1939 deltar 12 s-föreningar. I jämförelse deltog 72 fackföreningsanknutna organisationer i samma nummer.

Särskilt ekonomisk stöd kom också från riksdagsmännen:
Fredrik Ström (S)
Sigvard Cruse (S)
Charles Lindley (S)

Så länge som Zeth Höglund var chefsredaktör över tidningen Social-Demokraten så fick även Trots Allt! reklamstöd.

Syndikalisterna deltog med:
Tryckeriet Federativs (Både för lån och subventioner), åtta lokala samorganisationer samt en SUF klubb. I slutet av 1941 flyttas tryckeriet istället till Social-Demokratens lokaler, helt enkelt för att upplagan blev för stor för tidningen Arbetarens tryckeri att hantera.

Bland övriga bör noteras:
Signe Bergman (Rösträttskvinnokämpe)
August Ljungberg (Liberal, nykterist)
JL Olsson (Liberal, nykterist)
Valfrid Spångberg (Skritställare)
Marika Stiernstedt (Författarinna)
Gurli Linder (Författarinna)
Frida Steenhoof (Författarinna)
Alice Lyttkens (Författarinna)
Mia Leche-Löfgren (Författarinna)
Gurli Hertzman-Ericson (Författarinna)
Ellen Kleman (Redaktör)

1941 tillkom som suppleanter i styrelsen bland annat:
Nils Lundberg, typograf
Harry Sönberg, kommunalarbetare
samt Förbundet Kämpande Demokratis ordförande Karin Schultz

1943 tillkommer ytterligare namn till tidningens styrelse:
Hjalmar Mehr (SSU)
Wilhelm Forsberg (SSU)
samt murarnas ombudsman Viktor Wiklund

Det går därför att fastslå att Trots Allt! lyckades med det som Folkfronten och Antifascistisk Samling misslyckats med. Att få ett brett ekonomisk stöd och inte minst, genom fackföreningarna, även ett socialdemokratiskt stöd av bredare mått. En annan anledning kan vara att detta var en tidning, och inte ett förbund, varav socialdemokratiska partiet slapp oroa sig över politiska konkurrenter. Det var också till fördel såklart, att ingen kommunister deltog i tidningen.

26/1 1941 upphörde transportförbudet. Då hade Ture Nerman nyss kommit ut ur fängelse. Tidningen flyttade då också till Typografiska föreningens lokaler, som tidningen delade med Förbundet Kämpande Demokrati.

Våren 1943 uppgick Trots Allt! till sin högsta stabila upplaga på 45 000 exemplar. Enskilt fler exemplar delades ut 1/5 1943 då 71 000 exemplar trycks. Efter att kriget tydligt vänt så minskade upplagan stadigt till nedläggningen 1946.

1942-1943 var också tidningens storhetstid. I Göteborg delades, för sista kvartalet -42, tidningen gratis ut till 367 caféer, 78 raksalonger, 114 arbetsmatsalar, 27 restauranger och lunchrum samt 200 pensionat i västra Sverige. I Stockholm delades tidningen under samma period ut till 1 186 raksalonger och caféer. Förbundet Kämpande Demokrati låg bakom kampanjen, och var också de som oftast spred tidningen.

Trots Allt! förlag (Exkl Förbundet Kämpande Demokrati) gav också ut ett antal broschyrer främst skrivna av Israel Holmgren. Särkilda tryck gjordes också mot de många, och för folket irriterande, tyska flygplanen som ofta kränkte svenskt luftrum fram till 1944. Trots Allt! protesterade så sent som 1945 då svenskt luftvärn skjutit ned brittiska flygplan.

Trots Allt! gav även ut böcker varav  Nazismen i Sverige (Holger Carlsson, SAC, 1942) nådde bestsellerlistan i maj månad samma år. Man bör också nämna skriften “Tysklands koncentrationsläger” som gavs ut redan 1939. En anonym författare släppte även en bok om Norge under ockupation “Norge Under Hakkorset” 1940 på Trots Allt!s förlag. Efter kriget skulle Willy Brandt framträda som den anonyma författaren. Han skulle komma att göra tre till böcker på förlaget, om Norge under ockupation, som smugglades in och spreds in Danmark och Norge av antifascistiska kurirer.  Annars hade han sitt huvudsakliga antifascistiska engagemang genom SNP, Svensk-Norsk Pressbyrå, som likt FKD och Trots Allt! var en allians av socialdemokrater och syndikalister på demokratisk grund. Norgesituationen blev aktuell och tog fart 1941 och kriget igenom, och eskalerade med den frivilligbataljon som aldrig kom att strida. Den vanligaste solidaritetshandlingen var dock att aktivera sig för de norska flyktingarna på olika sätt, samt att hjälpa kurirverksamheten till norska motståndsrörelsen.

1940 ger Trots Allt! även ut Israel Holmgrens bok “Vart leder Per Albin Hansson Sveriges folk?”. Vilket föranledde en hel del interndebatt bland svenska antifascister som inte till ringa del bestod av socialdemokrater.

Sammanlagt gav förlaget ut ett 40-tal titlar under kriget.

Kontinuerligt under hela tidningens verksamhet hängdes även nazistsympatisörer ut, i synnerhet var de av intresse, om de tillhörde de högre klasserna. Tidningen drev också aktivt frågan om att förbjuda nazistisk organisering, göra rashets olaglig samt följa krigsrättegångarna i slutet av kriget. Ture Nerman medger också i sin biografi att Trots Allt! kontaktades vid tre tillfällen av nazister som ville sälja information om andra nazister de hamnat i bråk med. Denna information togs tacksamt emot, publicerades och skickades vidare till Gustav Möller och regeringen.

I tidningen skrev i stort sett alla ovan nämnda samt medlemmarna i Förbundet Kämpande Demokrati, vännerna i Tisdagsklubben och Nordens Frihet samt nämnda kulturpersonligheter.

På listan av “goda vänner, trogna grannar” som Ture Nerman uppger i sin självbiografi nämns också förutom redan nämnda, med offentliga, namn stöd från:

Arthur Engberg, statsråd – visade sitt stöd privat till Nerman, likväl som talman Johan Nilsson skall ha uttryckt sig bakom låsta dörrar positiv till Trots Allt! Nerman nämner också att han kontaktas av socialdemokratiska riksdagsledamöter, som han av olika anledningar håller anonyma, som vill tacka Nerman för hans insatser.

Men även, en lång lista av olika för dåtiden kända namn inom borgerligheten som:
Vetenskapsmannen Ture Arne. Advokaterna Nils Ahnlund och Torsten Fogelqvist (de satt i juryn 1940 då Nerman friades). Natanel Beskow var solidarisk i uttalanden. Johnny Roosval visade sin samhörighet med tidningen på olika sätt.

Alfred Petrén var en god vän till tidningen och läste den ofta offentligt på bussar och spårvagnar för att provocera omgivningen. K.A. Andersson, Gunnar Aspelin, Sven Cederblad, Bertil von Friesen, Harald Hagendahl, Josua Tillgren, Gunnar Westin Silverstolpe “mfl” tillhörde vad Nerman kallar “kretsen” likväl som Maj och Yngve Lorents även om de främst var anknutna till Nordens Frihet.

Bertil Ståhlhane skall ha bistått Trots Allt! ekonomiskt. Doktor Georg Fogelgren skall också bistått Trots Allt! ekonomisk, och de första knapra åren, med fika på expeditionen!

Av författare och konstnärer, många redan nämnda, tar Nerman även upp:
Frida Steenhoff, Ellen Haagen, Ludvig Norström, Hedenvind-Eriksson, Alice Lttkens, Gunnar Beskow, Axel Strindberg, Giovanni Lindeberg mfl

Av stöd från andra tidningsmän, de stora antinazistiska tidningarna exkluderade, bör nämnas stöd från:
J.A Selander (Eskiltunakuriren), familjen Pers (Vestmanlands Tidning) Ivar Harrie, Torsten Tegnér (Idrottsbladet), N.S Norling (Arbetarbladet)

Valfrid Spångberg, som satt i tidningarnas opinionsnämnd och ensam av tre motsatte sig pressbyråns bojkott och statens transportförbud av Trots Allt! räknas också som en god vän.

Bland Sveriges präster bör nämnas:
biskop Gustaf Aulén
komminister Per Gyberg
men även ett antal namnlösa som brevledes under kriget uttryckte sina sympatier.

Bland lärare omnämns sympatisörer som:
Rektor Johannes Hallbäck i Umeå som tillskrivs som “riktigt god vän”
Makarna Niklas Bergius och Eva von Bahr tackas också för stort ekonomiskt stöd

Inom arbetarrörelsen, om ej redan nämnda, nämns
John Bjuvberg
Elin Engström
Maja Månsson
Karl Börjesson 
med stöd till tidningen på olika sätt

Inom nykterhetsrörelsen var Trots Allt! mycket respekterad, kopplingen till nykterhetsrörelsen var ofta den enande faktorn för svenska antifascister och om ej nämnda hitills skall Oskar Franzén, August Ljungren, Ingvar och Nils Laurin nämnas.

Kuriöst nämns också skridskokungen Ulrich Salchow och Aron Lindström som supportrar av tidningen.

Särskilt nämner Nerman det starka stödet från äldre kvinnokämpar, som han särskilt vill skicka sitt tack till.

Gertrud Bergström – som när det var som värst räddade tidningen med ett par hundra kronor
Ester Nordhammar – vars ekonomiska stöd var betydligt
Ellen Kleman och Gurli Linder fanns bland andelsägarna
Elsa Thulin understödde hängivet
Maud von Steyern, Greta Lamm, Gwendoleen Fleetwood, Signe Berman och Ingrid De Geer tackas också särskilt för sitt stöd.

Trots Allt! stöd var framförallt inhemskt, om sekundärt framförallt norskts, ett namn som dock nämns som inte är svensk medborgare är brittiske pressattachén Peter Tennant som genom bekanta umgicks med Ture Nerman och som vid ett tillfälle varnade redaktionen för nazistiska planer mot expeditionen.

Det fanns också för redaktionen hängivna supportrar som för dem själva var hyfsat okända, bland annat en diktare i södra Sverige som på frågan “men vars får du tidningen ifrån?” fick svaret “Jag vet inte”. Vilket antydde att tidningen spreds gratis ute i landet.

Trots Allt! utkom sporadiskt efter kriget. Först 1948 efter den kommunistiska pragkuppen. Senare, i litet format, med några nummer 1950-1952 – detta kan dock anses vara en ny publikation med samma namn. Dock med Ture Nerman som avsändare.

Advertisements